Då ska världen förstå. Om kristen enhet och trovärdighet i en tid av flyktingskap

Flyktingar i Egypten idag. För 2000 år sedan var Jesus ett sådant barn på flykt i Egypten.

När jag läser tidningarna nuförtiden får jag intryck av att det är kris och kaos i vårt land. Människor knackar på vårt lands dörr och vill in och detta uppfattas av många som ett allvarligt hot, som om någon försöker ta sönder vår dörr och vill paja vår vackra värld här innanför. Nära nog hälften av vårt lands medborgare vill stänga gränserna för att på så sätt skapa ett mänskligare Sverige, och många av riksdagspartierna kämpar om titeln som partiet som gör mest för att hindra andra från att komma hit. Detta trots att det finns behov av fler människor i Sverige framöver för att säkra för framtidens välfärd, trots att det var länge sedan vi hade så pass bra ekonomi i landet som nu och trots att många av de som kommer är driftiga människor med god utbildning som inte vill något annat än att få vara med och bidra till vårt lands fortsatta välstånd. Läget i vårt samhälle är kanske kris för vissa, men det finns något värre därutanför dörren som är orsaken till att så många människor nu knackar på. Det pågår ett omfattande krig och fler och fler börjar benämna detta som det tredje världskriget. Professor Wilhem Agrell argumenterade i en intervju i Sydsvenskan (23/11) för att kriget i Syrien/Irak bör ses som ett nytt, tredje, världskrig eftersom så pass många olika internationella aktörer är inblandade och att lösningen på kriget ser ut att ha djupgående internationella konsekvenser. Agrell menade att ett nytt världskrig inte till formen behöver likna de två föregående, men att det håller på att få samma internationella genomslag och växa i omfattning. Konflikten är således inte bara en lokal angelägenhet för Mellanöstern utan har internationell räckvidd och Europa är numera indraget.

Jag har själv aldrig upplevt ett krig, det är lika bra att jag säger det redan nu, för det innebär att jag faktiskt inte har egen erfarenhet av att vara så rädd för mitt och min familjs liv att vi bara måste bege oss iväg ifrån allt för att kanske kunna överleva. I krig går ingen säker, och vem som överlever tycks mer vara slumpartat än något annat. Men min släkt har minnen av världskrig, och de har etsat sig fast i mitt minne. Hur mamman tog sina två småbarn i varsin hand, och med några få saker i en ryggsäck lyckades komma ut ur en sönderbombad stad, hur pappan fängslades för att ha kämpat för fel sak, och hur en hel generation aldrig blev särskilt långa på grund av den akuta näringsbristen under de första levnadsåren. Mamman och pappan klarade sig, och fick många år i frihet och trygghet, liksom barnen, men de fick bygga upp sitt hem igen och platsen där de växte upp var i många decennier otillgänglig.

Människor på flykt 1945. Personerna på bilden är inte de som nämns i texten

Men denna text handlar inte främst om tredje världskriget i sig, utan om oss häruppe i Sverige. Vi i landet som tidigare har varit förkämpe för mellanmänsklighet, för den svage, men som idag inte är samma land som förr. Det är ett land jag sörjer – det som försvunnit.

I denna tid syns en kristen enhet, som inte skådats på länge. De kristna kyrkorna har trätt fram som centrala aktörer vad gäller flyktingskapet i vårt land. Kristenheten som genom historien varit känd som splittringens religion, där alla hävdar absolut sanning och avfärdar alla andra som falska. I kyrkohistorien brukar man tala om de två konfessionella tidsepokerna, 1600-talet och 1800-talet, som tider där det var viktigare vilket samfund man tillhörde än vilken religion. Så var det även till viss del även i min egen uppväxt, att det kändes enklare att samarbeta med människor av en helt annan tro, än med kristna människor som faktiskt delade 99,9 % av min tro, men där 0,1 % var annorlunda. Idag tycks denna tid förbi. De kristna samarbetar och verkar för att hjälpa de svaga och utsatta. Det är helt enkelt inte möjligt som kristen att bortse ifrån Jesu ord om att hjälpa människor i nöd.

När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matt 25:25–31)

Att kristna i denna utsatta tid, faktiskt gör vad de ska, att kyrkor hjälper flyktingar till ett drägligare liv, ger trovärdighet. Kristendom handlar inte om pengar och makt (något som kyrkorna genom århundraden haft svårt att inte falla för). Kristendom handlar om något helt annat, ett upp-och-nervänt gudsrike där den minste är den störste, och den som värnar om de svagaste är den starke.

Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. (Matteus 18:1–7)

För en kristen är detta centralt. Att värna om sin egen trygghet före den utsattes, är inte kristendom. Att de kristna idag är så pass enade i denna kamp för den som knackar på och ber om hjälp, innebär också att århundraden av splittring istället kan förbytas till enhet. När det verkligen bränner till, visar de kristna enhet i kampen för den utsatte. Det är något jag är stolt över – och visar på att kristna faktiskt gör vad de sagt att de ska göra.

Kyrka i Malmö förbereder för flyktingar.

Detsamma gäller för övrigt också alla muslimska församlingar i landet som också visar samma omsorg (och faktum är att de allra flesta av flyktingarna just nu finns i muslimska länder som mycket på grund av sin tro värnar om de utsatta). När civilsamhället tycks värna om sitt, tar kyrkorna och värnar om den andre – den som knackar på dörren.

I Bibeln läser vi kring julen om Jesu födelse, om hur den fattiga familj som Gud valde till sin, avvisades från hotell till hotell, tills dess att de fick plats i ett kyffe i ett förråd, och hur familjen tvingades att fly för livet till ett helt annat land. Jag önskar att vårt land inte var ett av de där hotellen som sa nej, men jag anar allt mer att det är så. Julevangeliet handlar inte bara om hur Gud blev människa, utan också om hur Gud valde att lyfta fram de svagaste genom att födas in i en sådan familj. Tydligen har vårt land glömt bort julevangeliets kärnbudskap, men vi kristna har tack och lov inte gjort det. Idag finns jesusfamiljer som knackar på vår dörr för att fråga om boende – låt vara att de kommer med tåg och inte på åsna, men något måste ju ha förändrats efter 2000 år.

Kommentera