Celano och tystnaden runt undret

I dag, den 17 september, firar franciskaner världen över den märkliga händelse på berget La Verna år 1224 då den helige Franciskus tog emot sina stigmata, efter en underbart vacker och smärtsam vision av en seraf med sex vingar som samtidigt var den korsfäste Kristus. En av de mest berömda avbildningarna av S:t Franciskus är denna scen i Giottos serie fresker i Franciskusbasilikan i Assisi.

Det är inte lätt att tala om under sofranc19m detta, konstaterar en av de stora Franciskusbiograferna, Thomas av Celano. Vittnesbörden måste omges av och omfatta en stillhet, ett tyst rum för det vi inte begriper. Samtidigt kan det inte heller vara rätt att bara tiga, inte för evigt.

Jag tänker ibland på ett annat exempel: Maria tog undret till sitt hjärta och begrundade det, men hur hade eftervärlden känt till ängelns besök om det inte var så att hon en dag trots allt bröt tystnaden och berättade i förtroende för evangelisten vad hon varit med om?

Franciskus sa inte ett ord till någon om de sårmärken som började träda fram efter synen av serafen. Samtidigt gick de inte att dölja helt för de närmaste, och han måste ju ha förstått att de skulle avslöjas efter hans död. Han slapp möta andras reaktioner, men visste att hans kropp ändå skulle bära vittnesbördet.

Celano återkommer till händelsen flera gånger, och också till detta dilemma: att tiga eller tala. En passage ur Vita Secunda (som tyvärr inte finns översatt till svenska, varför jag citerar denna engelska översättning) lyder som följer (kursiveringarna är citat eller parafraser av Bibelord):

It would not be right to pass over in silence
the marks of the Crucified,
worthy of the reverence of the highest spirits.
How thickly he covered them!
How carefully he concealed them!
From the very first,
when true love of Christ
transformed 
the lover into his very image,
he began to hide and conceal the treasure with such care
that, for quite a long time,
even thos closest to him were not aware of them.
But Divine Providence did not want them to be forever hidden,
never meeting the eyes of those dear to him.
In fact, they were on parts of the body that were plainly visible
and could not be hidden.

Celano fortsätter med att beskriva olika episoder där bröder fick syn på sårmärkena, och Franciskus försökte förneka dem. På ett annat ställe lyfter Celano blicken, berör sin egen oförmåga att tala om mysteriet och inser att det inte hade varit mer begripligt om det var han själv som drabbats:

Finally, who can express,
or who can understand,
how it was far from him to glory
except in the cross of the Lord?
To him alone it is given to know,
to whom alone it is given to experience.
Without a doubt, even if
we were to perceive it in some sense in ourselves,
words would be unable to express such marvels,
soiled as they are by cheap and everyday things.
For this reason perhaps
it had to appear in the flesh,
since it could not be explained in words.
Therefore,
let silence speak, where word falls short,
for symbol cries out as well, where sign falls short.
This alone intimates to human ears
what is not yet entirely clear:
why that sacrament appeared in the saint.
For what is revealed by him
draws understanding and purpose from the future.
It will be true and worthy of faith,
to which nature, law and grace
will be witnesses.

Kommentera