”Men om vi också försöker rikta uppmärksamheten mot det som de andra ser, om vi använder mer tid åt att förstå varför de ser det som de ser, kan det nog hända att vi blir lite mindre benägna att omedelbart avfärda dem som inte håller med oss som idioter, och därmed lite bättre på att diskutera med varandra.” (Toril Moi Språk och uppmärksamhet)

I det senaste avsnittet av Tro & Förnuft-podden intervjuade vi Jonna Bornemark, lektor i filosofi vid Södertörns högskola om hennes kritik av mätbarhetssamhället.

En del av denna kritik handlar om vilken roll dokumentation och mätning av aktiviteter får i olika verksamheter – inte minst i offentlig sektor.

Genom den organisationsmodell som kallas för New Public Management har, menar Bornemark och andra, dokumentationen och administrationen i dessa yrken svällt. Det sker en ”förpappring” och detta kan i slutändan leda till att fokuset hamnar på dokumentationen av vad man har gjort (eller i värsta fall så blir dokumentationen fiktiv) snarare än på själva tillvaron i organisationen.

Jonna Bornemark analyserar detta med hjälp av begreppsparen ratio och intellectus, som står för två olika tankemässiga förhållningssätt.

Jag tänkte i detta blogginlägg analysera denna tendens med hjälp av begreppsparen ”sakrament” och ”fetisch”.

Ett sakrament är ett synligt tecken på en osynlig verklighet. Oavsett om man tror på en osynlig verklighet eller inte så kan alla vara enig om att det är så ett sakrament är tänkt att vara.

Sakrament har alltså en koppling till en bakomliggande (osynlig) verklighet som ger dem sin mening. För den som inte tror på Gud kan kanske församlingens, och prästens, intentionalitet vara denna osynliga bakgrund, som ger sakramenten deras natur. I dopet frambär vi ett barn till Gud, Gud tar emot det, och vi tar emot det i kyrkans (synliga och osynliga) gemenskap.

En fetisch är, i Marx analys, ett fenomen som har frikopplats från den verklighet som ger tinget sin identitet och natur. Det exempel som Marx använder är varor som börjar betraktas som att de har sitt värde inneslutna i sig själva. Marx menar istället att det är arbetet och produktionen som ger varan sitt värde: det finns en bakomliggande (just nu osynlig) verklighet som ger tingen sin identitet och dess värde.

Men det som sker i varufetischismen är att man börjar betrakta varan som värdefull i sig. Det mest tydliga exemplet på det här är om man börjar betrakta pengar som intrinsikalt värdefulla och inte som värdefulla för att de är ett slags symboler för arbete och resurser (råvaror, kompetens).

Det som gör ett barns teckning till sin förälder så värdefull är ju att det är ett synligt tecken på barnets kreativitet och kärlek till sin förälder. Frikopplade från denna osynliga bakgrund är de kanske inte så behagfulla för ögat på det rent estetiska planet.

Om vi återgår till Jonna Bornemarks analys av ”förpappringen” och ”byråkratiseringen” av offentliga verksamheter, så innebär Bornemarks analys att det i offentliga verksamheter har skett en slags ”fetischering” av dokumentationen så att istället för att bli ett uttryck för en underliggande verksamhet har den underliggande verksamheten börjat rikta in sig på att skapa bra dokumentation, eller se bra ut i dokumentationen.

Dokumentationen är ju tänkt att vara ett styrmedel så att verksamheten blir bättre, men när dokumentationen får denna framskjutna plats så börjar istället verksamheten bli inriktad på att generera ”bra dokumentation”. God verksamhet kan riskera att bli synonymt med ”bra dokumentation”.

Det finns en uppenbar risk att man fokuserar på ”bra dokumentation” istället för god verksamhet, som inte kan regleras eller styras eller mätas på en situationsnivå – vilket är den plats där de konkreta mötena och de konkreta handlingarna äger rum. Bornemark tar ett exempel från ett äldreboende där en i personalen upptäcker att en av de boende har svår ångest. Men istället för att försöka ta hand om den personen drar personalen igång ett parti fia med knuff, vilket kommer att höja aktivitetsnivån i dokumentationen.

(Jag hörde en gång följande berättelse från en som jag känner väl som befann sig på en psykiatrisk vårdavdelning: patienten frågade om hon kunde få en kopp te. Personalen svarade nej, det är inte te-tid nu. Varpå patienten frågade om den kunde få en stesolid, och personalen svarade: Ja visst! Så istället för att ta vara på patientens sunda sätt att hantera sin ångest, så uppmuntrades användande av stark medicin, eftersom det var i linje med regelboken. Men det kan knappast vara det som regelboken var tänkt att leda till.)

Sakrament och fetisch i andra sammanhang

Detta är ett fenomen som vi har på många områden i samhället. För någon månad sen var det ett samtal på filosofiska rummet om ”nonsensforskning”. Mats Alvesson och Roland Paulsen har tillsammans gett ut en bok där de menar att det inom akademin har skett en förskjutning mot att producera sådant som är mätbart, snarare än det som är viktigt och meningsfullt: det yttrar sig inte minst i fokuset på att få så många publikationer som möjligt.

Men man har slutat att ställa frågan om det som publiceras är meningsfullt och av hög kvalitet. Eftersom finansiering i hög grad är beroende av publiceringar så gynnar systemet kvantitet och mätbara resultat.

I Bibeln finns det en återkommande protest från Guds sida när det religiösa livet har ”fetischerats”. Frikopplade från kärlek och rättvisa och äkta tro är inte det religiösa livet något som behagar Gud, som i Psaltaren 50:

På di­na of­fer kan jag in­te kla­ga,
di­na brännof­fer får jag dag­li­gen.
Men jag behöver inga tju­rar från ditt stall,
inga boc­kar ur di­na fållor,
ty viltet i sko­gen är mitt,
al­la djur bland de väldi­ga ber­gen.
Jag känner al­la fåglar i skyn,
al­la mar­kens smådjur är mi­na.
Vo­re jag hung­rig sa­de jag det in­te till dig,
ty min är värl­den och allt den rym­mer.
Skul­le jag äta kött av tju­rar
el­ler dric­ka boc­kars blod?
Nej, låt tacksägel­sen bli ditt of­fer åt Gud
och in­fria di­na löften till den Högs­te!
Ro­pa till mig när du är i nöd,
jag skall rädda dig, och du skall ära mig.

Eller i Psaltaren 51:

Slaktoffer vill du inte ta emot,
och ger jag dig brännoffer försmår du det.
Det offer du begär är ett förkrossat hjärta,
en krossad och nedbruten människa
förkastar du inte, o Gud.

Eller i Jesaja 1:

Vad skall jag med al­la era slak­tof­fer?
säger Her­ren.
Jag är mätt på brännof­fer­bag­gar
och gödkal­vars fett,
jag vill in­te ha blo­det
från tju­rar och lamm och boc­kar.
Vem har begärt det­ta av er
när ni träder fram inför mig,
ni som trängs på mi­na förgårdar?
Kom in­te med era me­ningslösa gåvor,
jag av­skyr of­ferröken.
Nymånad, sab­bat, högtids­sam­ling –
jag tål in­te falsk­het och fest.
Jag ha­tar era högti­der och nymånads­fes­ter,
de har bli­vit en börda för mig,
som jag in­te or­kar bära.
När ni lyf­ter era händer i bön
vänder jag bort blic­ken.
Hur myc­ket ni än ber
lyss­nar jag in­te.
Ni har blod på händer­na.
Tvätta er, re­na er!
Låt mig slip­pa se era illdåd.
Slu­ta göra det on­da
och lär er göra det go­da.
Sträva ef­ter rätt­vi­sa,
stöd den förtryck­te.
För den fa­derlöses ta­lan,
skaf­fa änkan rätt.

Diskussionen i Bibeln om ”tro” vs. ”gärningar” ska inte förstås som att vi ska välja det ena eller det andra. Båda kan bli ”fetischer” och de tenderar att bli det om de är utan varandra. Gärningar blir fetischer om de inte är framsprunga ur ett äkta engagemang. Tron kan bli en fetisch om den inte levs ut i ett konkret liv.

Inkarnation och sakramentalitet är botemedlet mot fetischeringen.

Ett område där jag tycker att denna fetischering är extra påtaglig och plågsam är i det offentliga samtalet.

En anledning till att vi uppfattar världen som ”full av idioter” är kanske för att vi betraktar andras åsikter som ”fetischer” snarare än som ”sakrament”. Det vill säga vi betraktar dem frikopplade från den tankegång som har lett till slutsatsen.

Litteraturvetaren Toril Moi talar i sin bok Språk och uppmärksamhet om vikten av en ”kärleksfull och rättfärdig blick” på andra:

”Om vi övar upp förmågan att rikta en rättfärdig och kärleksfull blick på verkligheten, kommer resultaten inte att bli att alla ser samma sak.

Samhällsdebatten kommer att vara lika skarp som tidigare. Men om vi också försöker rikta uppmärksamheten mot det som de andra ser, om vi använder mer tid åt att förstå varför de ser det som de ser, kan det nog hända att vi blir lite mindre benägna att omedelbart avfärda dem som inte håller med oss som idioter, och därmed lite bättre på att diskutera med varandra.

Kanske blir det något mindre sannolikt att vi tar till våld för att vi känner att språket inte räcker till.”

Vänskapen mellan den radikale filosofen Cornel West och den konservative filosofen Robert P. George är bara möjlig för att de båda inte betraktar varandra enbart som representanter för (i många fall diametralt skilda) åsikter, utan som representanter för gedigna tankegångar som de respekterar men inte delar.

De kan i många fall känna igen samma bakomliggande motivation hos den andre, som hos sig själv, även om de gör olika analyser av vad lösningen är på samhällets problem.

Men vad beror det på, tendensen att betrakta varandras ståndpunkter som fetischer, snarare än åtminstone till att börja med, som uttryck för en tankegång?

Jag tror att det finns två viktiga processer i botten: politisering och kommersialisering, som är två sidor av samma mynt, å ena sidan, och medialisering å den andra.

Med politisering menar jag att det offentliga samtalet mellan politiker kan ses som ett slags tävling där det handlar om att, inte förstå den andre, utan om att vinna ”marknadsandelar” – röster – i relation till åhörarna. Därför finns det en inneboende struktur som drar det offentliga samtalet bort från förståelse och fördjupade resonemang.

Det gäller att reducera motståndarens påståenden och argument, så att de blir oacceptabla.

Som sagt var så är detta också en slags ”kommersialisering” – det handlar om att vinna ”marknadsandelar”.

Detta har vi också på det individuella planet, i hur vi diskuterar på sociala medier. Där är marknadsandelarna inte röster i ett val, men socialt kapital i form av gillanden och medhåll.

Den marxistiske och humanistiske psykoanalytikern Erich Fromm talade om vad han kallar för ”personlighetsmarknaden” – med vilket han menade att våra mellanmänskliga relationer har kommersialiserats och att det handlar mycket om att visa upp hur bra man är, inte minst i romantiska relationer. Man blir väldigt fokuserad på att visa att man är älskvärd. Så fokuserad, menar Fromm, att vi glömmer bort att öva oss i konsten att själva vara kärleksfulla.

Det finns en uppenbar risk att den bild vi frammanar av oss själva inte är ”sakramental” – det vill säga blottar den underliggande verkligheten – utan en fetisch.

I den mån våra åsikter blir valuta på personlighetsmarknaden gäller det att läsa av vad som är populärt, snarare än att söka sig mot det sanna, det goda och det rätta.

Men i den mån vi söker verkligheten kan vi känna igen detta hos en annan, också hos den som gjort en analys som skiljer sig från vår. Särskilt gäller detta förstås i svåra och komplexa frågor.