Vargtimmens evangelium (Matt 14:22–33)

 

När Jesus kommer gående på vattnet känner lärjungarna inte igen honom. Det är strax före gryningen.

Vargtimmen, har Ingmar Bergman lärt oss att kalla den. Den stund då vi vaknar kallsvettiga, vrider oss av och an. Med Bergmans ord:

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.

En av dessa paradoxer som varje människa lär sig av erfarenhet är att det är just när ljuset verkligen är på väg att gry som det ter sig som mest avlägset.

Det måste vara en vålnad, är lärjungarnas omedelbara reaktion när de ser Jesus stilla komma gående över de mörka stormvågorna. Vi kan inte föreställa oss att det kunde finnas ljus, att det kunde finnas hopp, när vi vaknar upp i denna timma.

Tiden mellan tre och fem på natten är också tiden för vigilian, nattvakans tidebön, i många kloster. I vigilian bär klosterfolket fram världens djupaste nöd inför Gud, medan de framhärdar i hoppet om att Kristus ska komma alla plågade och övergivna till mötes. Medan insomnin håller de olyckliga i sitt grepp sjunger de bedjande ur psalm 25:

Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.

Psaltaren och ordningen för vigilian kunde skrivas ut på recept åt dem som tröttnat på att experimentera med sömnmedel. Och vore det inte en idé att införa vigilia i landets alla sjukhuskapell?

Men också när vi inte själva tar oss upp ur sängen för att be kan det vara en tröst att veta att det finns andra som gör det.

The trash of the world

Angående den pågående sopkonflikten i Stockholm kom jag att tänka på ett citat ur Peter Rollins bok ”Idolatry of God” där han beskriver hur den universalism som man kan läsa ut ur Paulus skrifter (kanske främst Galaterbrevets bevingade ord om att ”nu är ingen längre jude eller grek…”) står utanför den mer klanbaserade (eller ”vi mot dom”-baserade) universalismen som exempelvis konservatism eller liberalism står för. När Paulus i 1 kor 4:13 skriver att kristna har ”behandlats som jordens avskum, mänsklighetens drägg” läser Peter Rollins in en verklighetsbeskrivning ur detta:

For Paul, Christians were described as the trash of the world, meaning that which dwells outside, that which does not have a place within the walls. Christians were then understood to be the remainder that existed outside the social body, outside the various concrete identities of the day. They were that which did not have a place inside the body. Instead of the conservative and liberal understanding of universalism as that which brings us into some concrete identity, the universalism of Paul describes how Christianity helps us encounter a different universal reality, namely that we cannot be directly identified with the various markers we use to describe who and what we are. Both the conservative and liberal understanding of universalism simply offer the same logic we find in every other tribe, for both seek to retain their particular worldview as true. In contrast, the universalism that is captured in the idea of the Christian as the trash of the world is an expression of the notion that the one who identifies with Christ stands outside the very tribal systems that seek to define them. These people effectively give up the sense of mastery that these systems offer and embrace unknowing, mystery and those who see the world differently.

– Peter Rollins ”The Idolatry of God”, p 110f.

Det är inte ett citat som på något sätt löser sopkonflikten, men det säger ändå något om konflikter generellt. Att de kanske i mångt och mycket handlar om att påtvinga sin egen universalism på den andra. Och att ha en kristen identitet till stor del handlar om att ställa sig utanför ett ”vi och dom”-tänkande.

De andra trädgårdarna

”De andra trädgårdarna, de övergivna
som inte frågar om lov att få finnas de finns där ändå
och bjuder in till sig allt som lever och som är dött.
Här är en bra plats att stanna vid en stund
för de resande innan de ger sig vidare.”

– Lennart Sjögren, ”De andra trädgårdarna” (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag tänker ofta på de där trädgårdarna, målar upp dom för mitt inre som grönskande, lummiga, mörkgröna och fuktiga. Jag tror min bild av en hemlig trädgård är hämtad från någon Indiana Jones-film eller möjligtvis en Kalle Ankas-pocket från barndomen. Det finns ett övergivet tempel där också. Ett tempel till en sedan länge bortglömd gud. Apor springer runt och kastar kokosnötter på mig och Knatte, Fnatte och Tjatte.

De övergivna, gömda trädgårdarna, de som inte finns på kartan, har tagit en särskild form i mitt inre märker jag. De verkar vara formade av en förlegad bild av det exotiska. En kolonialistisk bild av det främmande. Det är tydligen så långt min fantasi sträcker sig. Formad av andra människors fantasier.

Men det finns ju andra trädgårdar. Trädgårdar som öppnat upp sig för mig i olika skeenden i livet. Musiken är en sån. Teatern en annan. Filmen en tredje. Filosofin en fjärde. Det är trädgårdar som har givit sig till mig, öppnat mig och min värld, skapat mysterier, brett ut ett främmande och oöverskådligt landskap framför mig. För en stund. Tills jag genomskådat mysteriet jag först trodde mig finna, tills jag upptäckte att U2:s Achtung Baby, som rörde mig så stort när jag först hörde den, var en tämligen konventionell rockskiva, eller att konsten är nerlusad av helt vanliga människor som jag själv. Ibland har jag kunnat stanna i trådgården länge, kanske flera år. Men förr eller senare måste jag ge mig av.

”Det har varit bra platser att stanna vid en stund för de resande innan de ger sig av.”

Jag vill – och det här låter kanske naivt – men jag vill hitta den sista gömda trädgården, den som döljer ett mysterium som inte låter sig avslöjas.

Kanske kan religionen vara just den trädgården. Kristendomen tar ju faktiskt sin början i en trädgård. En grönskande lummig trädgård med apor som kastar kokosnötter. Det står inte exakt så i Bibeln, men det är inte så noga. Vi vet, aporna vet, kokosnötterna vet. Människan lever i denna trädgård, blir utslängd ur denna trädgård och längtar sedan ständigt tillbaks till denna trädgård, Edens lustgård, dit grinden är stängd.

Samtidigt anar jag att det också kan vara farligt att längta tillbaks till trädgården. Riskerar det inte att förminska den världen vi lever i nu? Att vi ser den världen som fallen och enbart tillfällig, eller som Jonathan Johansson skriver:
”och snart ska någon driva ut demonen /
snart ska vi vakna i ett paradis”
(”Centrum”, 2011.)

Ibland tror jag att det är längtan efter trädgården som är roten till allt det onda. Att det är viljan att återvända till en paradisisk tillvaro, viljan att forma en värld eller ett samhälle där allt är frid som driver oss till våldet – för vems fel är det att tillvaron inte är perfekt och paradisiskt? Det är ju inte mitt, så det måste vara den andres. Och denne andre måste betala, någon måste sona brottet.

På ett sätt både börjar och slutar kristendomen i en trädgård. I Johannesevangeliet, det som inleds med att ordet blev kött, avslutas med att köttet begravs i trädgården: ”Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus…” (Joh 19:41-42)

Är det den brustna drömmen om att återvända till Edens lustgård som begravs, och som återbördas till trädgården som den en gång kom ifrån? En händelse som vänder våra ansikten från det förgångna till det mysterium som nu ligger framför oss. Eller som står rakt framför oss: I den andres ansikte – och i mitt eget. Ett mysterium som vi aldrig kan avslöja, bara fortsätta utforska.

Kanske är det sant det mysterium som Emilia Fogelklou beskriver i ”Form och strålning” (1958):

Att älska är ju verkligen att leva. Och upptäckten
av det säregna i människor, med alla deras olika villkor och möjligheter gör ju tillvaron utomordentligt rik, stor och intressant, trots allt det där svarta stoffet, som vållar så mycket förtret,
innan vi i all enkelhet erkänner det som vår arbetsgivare och fått humorn som ett av våra redskap.

 

Vänskapen som Guds kärleks uttryck i skapelsen

St. Aelred of Rivelaux

Under de första fasteveckorna har jag läst S:t Aelred av Rievaulxs Spiritual friendship (De Spiritali Amicitia; tyvärr finns texten inte utgiven på svenska). Skriften hör till de mest berömda av denna engelska cisterciensermunk från 1100-talet, och utgör ett slags svar på Ciceros Om vänskap (De Amicitia), uppställd som en dialog där Aelred undervisar två av bröderna i klostret i vänskapens mysterier.

Aelred hämtar mycket inspiration från Cicero, men som titelns tillägg antyder menar han att Ciceros förkristna skildring är otillräcklig, för att den sanna vänskapen alltid har relationen till Gud som utgångspunkt; kärleken till vännen hänger samman med kärleken från och till Gud. Aelred skriver till och med om 1 Joh 4:16, så att ordet lyder: ”den som förblir i vänskapen förblir i Gud och Gud i honom”. Hans skildring av till exempel hur vi noga bör välja våra vänner, hur vi sedan bör vårda vänskapen och hur den sanna vänskapen aldrig kan ta slut påminner också i många avseenden om en kristen relationsdiskurs som annars ofta brukar vara eller tyckas förbehållen den äktenskapliga kärleken.

I likhet med sin vän och ordensbroder Bernhard av Clairvaux betonar Aelred gång på gång i sina skrifter hur Guds kärlek tar plats i skapelsens kärleksfulla relationer – det vill säga, inte uteslutande i mänskliga relationer; i en kort men intressant passage i Spiritual friendship tar Aelred djuren som exempel:

And surely in animate life who can easily describe how clear the picture of friendship is, and the image of society and love? And though in all other respects animals are rated irrational, yet they imitate man in this regard to such an extent that we almost beliece they act with reason. How they run after one another, play with one another, so express and betray their love by sound and movement, so eagerly and happily do they enjoy their mutual company, that they seem to prize nothing else so much as they do whatever pertains to friendship.

 

Läsarnas julkalender: Lucka 24

Julkrubbans instiftelse vid Greccio. Fresk av Giotto. Övre Franciskusbasilikan, Assisi.

Den första julkrubban var ett påhitt av den helige Franciskus, en konstnärssjäl som ville gestalta Jesu födelsescen för att bättre kunna leva sig in i den. Den första julkrubban var levande och helgonet fick hjälp av bröder och en lokal präst att samla ihop allt och alla som behövdes i staden Greccio. Celano beskriver händelsen i sin första biografi över Franciskus:

Till slut hade glädjens dag närmat sig,
tiden för jubel hade kommit.
Bröderna hade sammankallats från en mängd olika platser.
Med jublande hjärtan förbereder män och kvinnor från platsen
ljus och facklor som lyser upp denna natt
vars klara stjärna upplyst varje dag och år.
Till slut kom Guds helige man
och när han fann att allt var förberett
såg han det och gladde sig.
Man hade faktiskt förberett en krubba.
Man bär in hö,
och oxen och åsnan leds dit.
Där ges enkelheten hedersplatsen,
fattigdomen upphöjs,
och ödmjukheten beröms.

Natten blir upplyst som dagen
och gläder både människa och djur.
Folket anländer, exstatiska vid detta nya mysterium
som medför en ny glädje.
Skogen förstärker ljuden av rop
och stenblocken sänder ett eko tillbaka till den glada folkmassan.
Bröderna sjunger och frambär tillbörlig lovsång till Gud,
och hela natten fylls av jublande röster.
Guds helige man står framför krubban
uppfylld av innerliga suckar,
ångerfull i sin fromhet,
och överväldigad av förundran och glädje.
Den heliga Mässan firas högtidligt över krubban
och prästen upplever en ny sorts tröst.

Ur: Tomas av Celano: Den helige Franciskus levnadshistoria. Övers. Kerstin Hedberg Nyqvist. Artos 2014.