Var Jesus feminist?

Det är alltid välkomnat med personer som vågar gå emot strömmen och ifrågasätta det som har tagits för givet. Det är väl inte för mycket att tänka sig att Jesus var just en sådan person. Men jag blev tipsad om en text av bibelvetaren Cecilia Wassén som just ifrågasätter om Jesus var feminist – något som är mer eller mindre ett självklart antagande i många kyrkokretsar.

Var då Jesus feminist? Nej, verkar Cecilia Wassén säga. Hon öppnar sin text med att definiera feminism.

I klassisk bemärkelse är feminism en ideologi som verkar för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, vilket bygger på upplysningstidens jämlikhetsideal. Den idésfären fanns inte på Jesus tid inom Romarriket där slaveriet var utbrett och allmänt accepterat.

Feminism görs till ett upplysningsfenomen med andra ord. På många sätt får jag intrycket av Wasséns argument är: Jesus kan inte ha varit feminist eftersom feminismen ännu inte var påkommen. Mycket betoning ligger på det faktum att Jesus levde i en patriarkal kultur och att han därför inte bemötte (kunde bemöta?) frågan om jämställdhet mellan könen. Wassén skriver,

Det vore märkligt om han hade verkat för att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män nästan 1800 år före den tidiga feministiska rörelsen i västvärlden.

Absolut, formulerat i de orden så vore det märkligt. Men, om alla ord enbart får användas utifrån sin egen tidshorisont så är det dock frågan om vi kan säga någonting alls om dåtidens människa. Formulerar man istället Jesu relation till kvinnor i termer av lärjungaskap och inte rättigheter så är det kanske mer sannolikt. Och som kyrkohistoriker vill jag nog invända att den tidiga feministiska rörelsen skulle ha tagit sin början först på 1800-talet. Men det finns även, som jag ser det, bibelvetenskapliga problem med Wasséns artikel.

Det ska sägas på en gång att jag inte är bibelvetare till professionen så det kanske är vanskligt att säga sig ha bibelvetenskapliga invändningar när Wassén uppenbarligen forskar i ämnet. Men Wassén avskriver framförallt två tillfällen när Jesus möter kvinnor som ohistoriskt eftersom de tillhör Johannesevangeliet. Det är Jesus samtal med den samariska kvinnan samt mötet med äktenskapsbryterskan som enligt Wassén är ”sent material som knappast härrör från Jesus tid.”

Jag förstår att det inte fanns utrymme till en lång utläggning från hennes sida om historicitet och urvalskriterier o s v för detta, men när Wassén vill utesluta just dessa två tillfällen verkar det implicit betyda att hon anser att om man tar med dessa så blir argumentet för att Jesus var ”feminist” starkare. Varför skulle hon annars omnämna dem alls? Dessa två episoder har i varje fall används för att just lyfta fram Jesus unika relation och erkännande av kvinnan.

Jag tror inte att det är enbart dessa texter som kan understöda ett argument för att Jesus kan sägas agerat emot sitt patriarkala samhälle i frågan om relation till kvinnan. Jag skulle vilja hävda att Wassén avvisar dessa två episoder alldeles för snabbt och hon till och med underminerar uteslutningen med sin egen artikel.

Wassén betonar rakt igenom just hur patriarkal den kultur var som Jesus befann sig i. Så patriarkal till och med att Jesus inte kunde ha menat hantera frågan om könsmaktsordning. Men, om så var fallet, var kommer då dessa två berättelser från? Wassén menar att det är episoder som traderats och förändrats genom den muntliga traditionen fram till att Johannesevangeliet slutligen skrevs ned. Men detta låter mindre trovärdigt i mina öron. Utifrån vad vi vet sociologiskt om radikala religiösa rörelser så är de (om de alls är det) öppna för kvinnligt ledarskap och kvinnligt inflytande i början av sin verksamhet för att sedan bli mer och mer patriarkalt styrda.

Om nu Johannesevangeliet är från det sena första århundradet så är det anmärkningsvärt att det senast skrivna evangeliet skulle innehålla den mest radikala texten i frågan om Jesu relation till kvinnor – om det nu inte går tillbaka till just Jesus själv. Det är inte heller sannolikt att texterna kommer från den judiska kulturen med tanke på Wasséns argument om den genomträngande patriarkala strukturen på den tiden. Om man då ska använda sig av Jesus-seminariets dubbla dissimilaritetskriterium (vilket jag ställer mig tveksam till i vanlig fall, men det har trots allt används flitigt för att just visa på vad som inte kan knytas till historiska Jesus) – där enbart det som varken kan härledas till den judiska kulturen innan Jesus eller till den tidiga församlingen kan med säkerhet härledas till Jesus – ja då verkar ju just precis episoden när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn samt mötet med äktenskapbryterskan just precis vara sådana episoder.

Utifrån Wasséns egen artikel finns det alltså goda argument för att de episoder som hon vill utesluta varken hör till tiden innan Jesus eller till tiden efter Jesus och bör därför mycket kunna vara bevarade av den tidiga kyrkan i den formen ända tills evangelisten skriver ned dem just eftersom de går tillbaka till Jesus. Wassén bör alltså räkna in dessa två episoder i sin fråga om Jesus var feminist eller ej, och vad får vi då? Jo, bland annat en Jesus som möter en kvinna med och i en teologisk argumentation. Finns det exempel på andra rabbiner som gör detta? Wassén nämner att detta inte skulle vara något exceptionellt – så här kan det säkert finnas böcker skrivna och forskning gjord och min fråga speglar då enbart min okunskap i just bibelforskningen, men jag skulle gärna bli hänvisad till något exempel på en judisk rabbin som hade den sortens relation till sitt kvinnliga följa som Jesus hade. Men, jag skulle vilja säga att det är upp till de som argumenterar att Jesus inte var feminist att visa att det finns andra exempel på när en judisk rabbin samtalar med en kvinna på det här sättet. Och om det finns det, betyder då inte det att det finns sprickor i argumentet för att den tiden skulle vara så cementerat patriarkal? Som jag ser det finns det goda anledningar att ifrågasätta ifrågasättandet av Jesu feminism.

Var då Jesus feminist? Nej, självklart inte, om man med det är tvungen att vara född efter 1789. Jesus var inte heller kristen eller trodde för den delen inte på treenighetsläran; lika lite som han förespråkade representativ demokrati eller FNs mänskliga rättigheter. Mitt intryck är att om begreppet feminism enbart kan innefatta de som är födda under eller efter upplysningen så har man förstås skrivit bort all möjlighet till feminism i Nya testamentet redan från början.

Finns det goda skäl för Jesu lärjungar att vara feminister? Det vet jag inte vad Wassén skulle svara på, men jag antar att hon skulle svara ja till det, men inte eftersom Jesu gärningar borgade för en jämställdhet mellan könen. Men för min del är detta ett ja eftersom kristna ska följa i sin mästares fotspår där kvinnor och män är jämställda som lärjungar till honom. Detta går direkt tillbaka till Jesus som jag ser det. Och om det inte får kallas feminism att kvinna som man blir jämställda som lärjungar inför Kristus, vad ska det då kallas? Även om varken ordet eller begreppet fanns att tillgå för 2000 år sedan. Alla är ni ett i Kristus osv. osv.

Skapelsen är inte färdig än

Kedjan

Jag var bygdens snille
som de skrattade åt på kyrkbacken,
dessa kloka som sitter så bredbent i livet.
Men att tro sig ha ett grepp om verkligheten
är som att skära en skåra i relingen
för att markera var gäddan höll till.

Jag var slängd i latin. Och mitt i hånet
skramlade byn ihop till en tid
för mig vid universitetet i Jena.
Där tilläts jag rent av disputera
och försvara tesen att människan finns
trots alla tecken på motsatsen.
Möjligen blev jag underkänd.
Jag vill inte minnas, ett år av förtvivlan
som sa att människan är människans varg.

Men så kom jag att höra en filosof,
hette Schelling, och jag förstod med ens
vår uppgift i världen. Bibeln har fel –
Skapelsen är inte färdig än. Måste få hjälp.
Den är full av spår som väntar på steg,
banor för tankar som ännu inte tänkts.
Och historien, lärde jag mig, är en kedja
där vi väntas foga länk till länk.

Också här i byn kan vi hjälpa smeden
att smida en länk med vår kärlek i
att fogas till det som börjar i diset.
Med min kunskap är jag ett slags sekreterare
med en hemmagjord snabbskrift
för att fånga molnens mångtydigheter,
fågelflyktens förebud
och det växande ljuset i människors ögon.
Mina valna bondska händer
har bara svårt att hinna med –

 

– Kjell Espmark (ur diktsamlingen ”Skapelsen”, Norstedts, 2017)

 

 

Vargtimmens evangelium (Matt 14:22–33)

 

När Jesus kommer gående på vattnet känner lärjungarna inte igen honom. Det är strax före gryningen.

Vargtimmen, har Ingmar Bergman lärt oss att kalla den. Den stund då vi vaknar kallsvettiga, vrider oss av och an. Med Bergmans ord:

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.

En av dessa paradoxer som varje människa lär sig av erfarenhet är att det är just när ljuset verkligen är på väg att gry som det ter sig som mest avlägset.

Det måste vara en vålnad, är lärjungarnas omedelbara reaktion när de ser Jesus stilla komma gående över de mörka stormvågorna. Vi kan inte föreställa oss att det kunde finnas ljus, att det kunde finnas hopp, när vi vaknar upp i denna timma.

Tiden mellan tre och fem på natten är också tiden för vigilian, nattvakans tidebön, i många kloster. I vigilian bär klosterfolket fram världens djupaste nöd inför Gud, medan de framhärdar i hoppet om att Kristus ska komma alla plågade och övergivna till mötes. Medan insomnin håller de olyckliga i sitt grepp sjunger de bedjande ur psalm 25:

Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.

Psaltaren och ordningen för vigilian kunde skrivas ut på recept åt dem som tröttnat på att experimentera med sömnmedel. Och vore det inte en idé att införa vigilia i landets alla sjukhuskapell?

Men också när vi inte själva tar oss upp ur sängen för att be kan det vara en tröst att veta att det finns andra som gör det.

The trash of the world

Angående den pågående sopkonflikten i Stockholm kom jag att tänka på ett citat ur Peter Rollins bok ”Idolatry of God” där han beskriver hur den universalism som man kan läsa ut ur Paulus skrifter (kanske främst Galaterbrevets bevingade ord om att ”nu är ingen längre jude eller grek…”) står utanför den mer klanbaserade (eller ”vi mot dom”-baserade) universalismen som exempelvis konservatism eller liberalism står för. När Paulus i 1 kor 4:13 skriver att kristna har ”behandlats som jordens avskum, mänsklighetens drägg” läser Peter Rollins in en verklighetsbeskrivning ur detta:

For Paul, Christians were described as the trash of the world, meaning that which dwells outside, that which does not have a place within the walls. Christians were then understood to be the remainder that existed outside the social body, outside the various concrete identities of the day. They were that which did not have a place inside the body. Instead of the conservative and liberal understanding of universalism as that which brings us into some concrete identity, the universalism of Paul describes how Christianity helps us encounter a different universal reality, namely that we cannot be directly identified with the various markers we use to describe who and what we are. Both the conservative and liberal understanding of universalism simply offer the same logic we find in every other tribe, for both seek to retain their particular worldview as true. In contrast, the universalism that is captured in the idea of the Christian as the trash of the world is an expression of the notion that the one who identifies with Christ stands outside the very tribal systems that seek to define them. These people effectively give up the sense of mastery that these systems offer and embrace unknowing, mystery and those who see the world differently.

– Peter Rollins ”The Idolatry of God”, p 110f.

Det är inte ett citat som på något sätt löser sopkonflikten, men det säger ändå något om konflikter generellt. Att de kanske i mångt och mycket handlar om att påtvinga sin egen universalism på den andra. Och att ha en kristen identitet till stor del handlar om att ställa sig utanför ett ”vi och dom”-tänkande.

De andra trädgårdarna

”De andra trädgårdarna, de övergivna
som inte frågar om lov att få finnas de finns där ändå
och bjuder in till sig allt som lever och som är dött.
Här är en bra plats att stanna vid en stund
för de resande innan de ger sig vidare.”

– Lennart Sjögren, ”De andra trädgårdarna” (Albert Bonniers förlag, 2017).

Jag tänker ofta på de där trädgårdarna, målar upp dom för mitt inre som grönskande, lummiga, mörkgröna och fuktiga. Jag tror min bild av en hemlig trädgård är hämtad från någon Indiana Jones-film eller möjligtvis en Kalle Ankas-pocket från barndomen. Det finns ett övergivet tempel där också. Ett tempel till en sedan länge bortglömd gud. Apor springer runt och kastar kokosnötter på mig och Knatte, Fnatte och Tjatte.

De övergivna, gömda trädgårdarna, de som inte finns på kartan, har tagit en särskild form i mitt inre märker jag. De verkar vara formade av en förlegad bild av det exotiska. En kolonialistisk bild av det främmande. Det är tydligen så långt min fantasi sträcker sig. Formad av andra människors fantasier.

Men det finns ju andra trädgårdar. Trädgårdar som öppnat upp sig för mig i olika skeenden i livet. Musiken är en sån. Teatern en annan. Filmen en tredje. Filosofin en fjärde. Det är trädgårdar som har givit sig till mig, öppnat mig och min värld, skapat mysterier, brett ut ett främmande och oöverskådligt landskap framför mig. För en stund. Tills jag genomskådat mysteriet jag först trodde mig finna, tills jag upptäckte att U2:s Achtung Baby, som rörde mig så stort när jag först hörde den, var en tämligen konventionell rockskiva, eller att konsten är nerlusad av helt vanliga människor som jag själv. Ibland har jag kunnat stanna i trådgården länge, kanske flera år. Men förr eller senare måste jag ge mig av.

”Det har varit bra platser att stanna vid en stund för de resande innan de ger sig av.”

Jag vill – och det här låter kanske naivt – men jag vill hitta den sista gömda trädgården, den som döljer ett mysterium som inte låter sig avslöjas.

Kanske kan religionen vara just den trädgården. Kristendomen tar ju faktiskt sin början i en trädgård. En grönskande lummig trädgård med apor som kastar kokosnötter. Det står inte exakt så i Bibeln, men det är inte så noga. Vi vet, aporna vet, kokosnötterna vet. Människan lever i denna trädgård, blir utslängd ur denna trädgård och längtar sedan ständigt tillbaks till denna trädgård, Edens lustgård, dit grinden är stängd.

Samtidigt anar jag att det också kan vara farligt att längta tillbaks till trädgården. Riskerar det inte att förminska den världen vi lever i nu? Att vi ser den världen som fallen och enbart tillfällig, eller som Jonathan Johansson skriver:
”och snart ska någon driva ut demonen /
snart ska vi vakna i ett paradis”
(”Centrum”, 2011.)

Ibland tror jag att det är längtan efter trädgården som är roten till allt det onda. Att det är viljan att återvända till en paradisisk tillvaro, viljan att forma en värld eller ett samhälle där allt är frid som driver oss till våldet – för vems fel är det att tillvaron inte är perfekt och paradisiskt? Det är ju inte mitt, så det måste vara den andres. Och denne andre måste betala, någon måste sona brottet.

På ett sätt både börjar och slutar kristendomen i en trädgård. I Johannesevangeliet, det som inleds med att ordet blev kött, avslutas med att köttet begravs i trädgården: ”Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus…” (Joh 19:41-42)

Är det den brustna drömmen om att återvända till Edens lustgård som begravs, och som återbördas till trädgården som den en gång kom ifrån? En händelse som vänder våra ansikten från det förgångna till det mysterium som nu ligger framför oss. Eller som står rakt framför oss: I den andres ansikte – och i mitt eget. Ett mysterium som vi aldrig kan avslöja, bara fortsätta utforska.

Kanske är det sant det mysterium som Emilia Fogelklou beskriver i ”Form och strålning” (1958):

Att älska är ju verkligen att leva. Och upptäckten
av det säregna i människor, med alla deras olika villkor och möjligheter gör ju tillvaron utomordentligt rik, stor och intressant, trots allt det där svarta stoffet, som vållar så mycket förtret,
innan vi i all enkelhet erkänner det som vår arbetsgivare och fått humorn som ett av våra redskap.