Bokmässan

Ingen läsare kan väl ha undgått att det varit en bokmässa i Göteborg i helgen. Jag gjorde det sannerligen inte eftersom jag i hög grad blev inblandad i Svenska kyrkans satsning Se Människan med både scensamtal och litterär gudstjänst från en av mässans hallar.

Mässan har fått utstå en hel del kritik (”Kändismässan” har den till exempel gått under namnet som i flera tidningar den senaste tiden) liksom även ”Se Människan”-scenen. Båda får dom en släng av samma slev: Kändisfixeringen, det eviga säljandet och så alla dessa selfies.

Men bakom den glättiga ytan kan man skönja ett djupare stråk. Att få gå ner i mässans vimmel och hitta all denna poesi, all denna filosofi, (Deleuze och Guattaris storverk ”Tusen platåer” för första gången översatt till svenska!) alla dessa biblar och alla de som kämpar för det de tror på. Alla förlag som med små medel försöker – inte överleva, för det kan de knappast –  men ändå anstränger sig för att få ut böcker som de brinner för. Det är verkligen värt att uppskattas. Och så alla samtal. Att få höra Hassan Blasim berätta om sin bok ”Irakisk Kristus” och hur han, som spenderade fyra år till fots från Irak till Finland talar om behovet av en arabisk litterär röst i västvärlden: ”Om ni vill lära er om IS, läs skönlitteratur. För där finns det beskrivet!”

Och så alla de oväntade och roliga mötena. Som när Alex Schulman och Sigge Eklund möter K.G. Hammar i ett samtal om tid, eller när Eric Schüldt möter Ernst Kirchsteiger och frågar om han inte är en nutida profet i alla fall.

Jag kan verkligen förstå kritiken mot bokmässan. Men att fastna i den är att stirra sig blind på selfies med mumintroll och signeringar av Leif GW Persson. Gå istället vidare och hitta de där guldkornen, det där som folk verkligen brinner för.

1 thought on “Bokmässan

Kommentera