Bildning & fromhet

Metodismens store poet, Charles Wesley, sjöng en gång:

Unite the pair so long disjoin’d,
Knowledge and vital Piety:
Learning and Holiness combined,
And Truth and Love, let all men see.

Exakt hur länge det var sedan bildning och fromhet blev ”disjoin’d” berättar Charles tyvärr inte i sin hymn – kanske hade det varit ett så kallat genrebrott. Men andra har diskuterat det desto utförligare. I sin bok med hänförande titeln The Love of Learning and the Desire for God pekar munken och forskaren Jean Leclercq (1911–1993) ut högmedeltidens skolastiker som dramats bovar. Det var då den trend inleddes som med tiden ledde till att teologen bytte bönpallen mot pulpeten, ersatte predikningar med föreläsningar och började tänka över tron utan att egentligen praktisera den.

Idéhistoriska berättelser av detta slag bygger ofta på grova generaliseringar, men kan likväl rymma korn av sanning. Åtminstone de senaste hundra åren har bildning och religiös övertygelse uppfattats stå i skarp konflikt med varandra. Som för den tyske giganten Max Weber:

 Vetenskapen som en väg ”till Gud”? Vetenskapen, denna gudsfrämmande makt! Att hon är det [gudsfrämmande], det torde ingen – oavsett om han erkänner det för sig själv eller inte – innerst inne tvivla på.

Eller filosofen John Searle:

Vårt problem idag är inte att vi har misslyckats med att hitta ett övertygande bevis för Guds existens […] Det är snarare så att vi inte kan ta själva idén på allvar.

Vad detta beror på kan diskuteras (dålig metafysik har någon föreslagit, men det får bli en annan bloggpost). Men vad som kan konstateras är att de här rösterna varit så starka att somliga ifrågasatt bildning över huvud taget, i synnerhet teologisk bildning.

Webers och Searles utsagor är knappast vetenskapliga eller objektiva. De speglar hur de själva och deras vänner upplevt det. Intressanta rapporter från deras själsliv, men knappast normativt eller något som nån annan måste rätta sig efter. Men många inom kyrkorna tycks ändå ha hållit med dem, och då valt att dra sig undan bildning snarare än tron. (Det är ett olyckligt vägval, för tittar man närmare ser man att det finns gott om exempel på såväl medeltida skolastiker som samtida vetenskapare som har förenat bildning och fromhet på ett föredömligt sätt.)

Svenskans ”bildning” är besläktat med tyskans bildung, och tänker man noga på ordet så går det snart upp för en att det handlar om att göra eller forma en bild. Det, eller snarare den, som ska formas är i detta fall personen som bildas. Att bildas är alltså att bli en bild – av vad? Här kan det vara lämpligt att lämna över till den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer:

[T]he rise of the word Bildung evokes the ancient mystical tradition according to which man carries in his soul the image of God, after whom he is fashioned, and which man must cultivate in himself.

Bildning och fromhet: att genom praktiken bildning allt mer frilägga den bild av Gud som finns nedlagd inom oss.

En lagom ambition för en blogg.

3 thoughts on “Bildning & fromhet

  1. Hur var det munkbiskopen Diadochos av Fotike sa på på 400-talet: ”Avtrycket från ett sigill kan endast fastna på vaxet om det blivit mjukt.”

    1. Ödmjukheten är förstås en förutsättning för all vishet. Jag läser just nu Dietrich von Hildebrands ”Humility: Wellspring of Virtue,” kanske blir det senare ett inlägg om denna pärla.

Kommentera