Bilder av domen

Idag är det ”domsöndagen” i Svenska kyrkan. Det fick mig att tänka en hel del på hur man ska tänka på det här med dom  (och straff) och hur olika horisonter – övergripande perspektiv – påverkar hur man förstår denna tematik.

Religionsfilosofen Bernard Lonergan brukade säga att det förvisso gick att bevisa Guds existens. Men inte inom vilket ramverk som helst. En positivist, för vilken det inte ens finns någon teoretisk mening i uttrycket ”Gud finns” (eftersom det varken är själv-evident eller empiriskt verifierbart) kan inte med argument övertygas om Guds existens. Först måste han omvändas från sitt paradigm, om han skall kunna övertygas av argumenten för den transcendenta verkligheten.

På ett liknande sätt kan man säga att moralpsykologen Lawrence Kohlberg beskriver olika stadier i det moraliska tänkandets utveckling.

På varje stadium förstår man moralen på kvalitativt olika sätt, och anledningen till varför man skall följa moralen är olika beroende på var i sitt moralpsykologiska tänkande man befinner sig. Är det för att undvika straff, eller är det för att det är rätt? De olika stadierna benämner Kohlberg det pre-konventionella, konventionella respektive post-konventionella stadiet.

Kohlberg är inspirerad av Jean Piaget, som tänkte sig att det fanns olika stadier i den kognitiva utveckling. En aspekt av denna utveckling handlar om graden av ”egocentricitet” vilket inte, i första ledet, ska tolkas som en moralisk beskrivning. Att en pojke kan tänka att hans bror inte har någon bror (om det är endast två bröder i familjen) beror på en oförmåga till kognitivt perspektivbyte.

Andra sådana kognitiva aspekter har att göra med förmågan att förstå objektspermanens – att objektet finns kvar även när jag inte ser det – eller att en vätska inte får större volym för att man häller den i ett smalare glas (där den når högre upp) och förmågan till abstrakt resonemang.

Kohlberg menar att även etik handlar om kognitivt resonerande och därför är beroende av denna kognitiva utveckling. Men även om den utveckling Piaget beskriver är nödvändig för moralpsykologisk utveckling, så är den inte tillräcklig. Den är mer miljöberoende.

Hursomhelst så är det moraliska tänkandet på den pre-konventionella nivån radikalt egocentriskt. Det är fel att ta mer av tårtan än så det räcker till alla, om man blir upptäckt. Det centrala här är att det ”omoraliska” är externt till handlingen, straffet är externt och det är detta externa straff man vill undvika.

På den konventionella nivån har man internaliserat gruppens normer och det finns ett genuint intresse av inte bara min, utan också gruppens, välfärd. På den post-konventionella har man tagit ett steg tillbaka från gruppens normer och försöker fråga sig om gruppens normer är giltiga, men inte ur ett egocentriskt perspektiv, utan ett potentiellt sett ännu mer inklusivt – universellt – perspektiv.

Kohlberg menar att för de som har varit beredda att dö för sina moraliska övertygelser – Kohlberg exemplifierar med Sokrates och Martin Luther King Jr – så är det inte troligt att de skulle gjort det om de inte såg dessa som grundade i en ontologisk verklighet, det vill säga moralen är för dem mer än ett socialt kontrakt eller överenskommelse. En sådan syn kallar Kohlberg för en religiös post-konventionell moralisk orientering.

Men det intressanta är att för de som befinner sig på den post-konventionella nivån så finns det en villighet att lida för det man anser är rätt. Det är den motsatta hållningen jämfört med den pre-konventionella där det enda skälet till att inte göra fel är att man vill undvika det till handlingen externa straffet. Man kan säga att för den pre-konventionella handlar moral om hur man förhåller sig till makt, medan det för de konventionella och post-konventionella handlar om hur man förhåller sig till det sanna, det goda och det rätta.

För den post-konventionella är det alltså så att viljan att göra rätt gör en villig att utstå lidande, det är ett offer, medan den pre-konventionella tänker egoistiskt och undviker att göra fel, för att undvika straffet.

Hur relaterar detta till talet om dom? För vissa är talet om dom – och straff – något som är externt till handlingen.

Det är det motsatta tänkandet till tanken att ”synden straffar sig själv”. Hur kan man tänka kring detta: om det egentligen är synden som är straffet – det var ju synden vi frestades till?

Ett sätt att tänka kring detta är att tänka att domen innebär ett av-slöjande. Men inte avslöjande inför en idol-jury, utan ett avslöjande inför det sanna och det goda och den kärlek som lider. Det innebär att när jag blir avslöjad ser jag mig själv i helt klart ljus. Det kan vara en smärta, men det är en i grunden god smärta.

Domen innebär också nån slags upprättelse. För ett tag sedan läste jag om en man – överviktig – som hade dansat på en konsert, men folk bredvid honom började ta kort och skratta åt honom. Då slutade han, och skämdes.

De som hade hånat honom lade ut korten på nätet, och man ser verkligen hur mannen skäms. Det är den totala motsatsen till upprättelse, det är skam.

Det fick folk att reagerapå ett sätt som jag tror gjorde att de som hånade honom fick skämmas. De samlade ihop en stor dansfest till hans ära, och med föredrag om nät-trakasserier. Det ser jag som en fantastisk bild av domen: de av-slöjade omgivningens synd och upprättade mannen.

Ungefär så tänker jag mig domen: avslöjande och upprättande.

Alltså: domen i den kristna traditionen kan inte handla om att utfärda ett straff som är externt till handlingen: det handlar om ett av-slöjande och uppenbarande. Inte ett av-slöjande i relation till en social kontext (ungefär som omgivningen som skrattade åt mannen) utan ett avslöjande i ljuset av kärleken och sanningen.

Det kan för övrigt också innebära att många av dem vi har dömt hårt här får sin upprättelse för vi ser vilken kamp de har utkämpat. (En teolog som jag nuförtiden inte läser, beskrev en syn där en hemlös, alkoholiserad man satt på en tron i himlen. Den som hade synen frågade Gud varför den där mannen var så stor i himlen och fick svaret att han använde all den kärlek han hade till att inte sparka på en katt.)

Genom den domen, det avslöjandet – vilket jag tror är vad skärselden kanske är – kan vi försonas med våra liv och med Gud. Det är en konstruktiv och renande smärta, inte ett externt straff.

2 thoughts on “Bilder av domen

  1. Härligt med en utvecklingspsykologisk ingång till domen! Jag tänker väldigt likt dig i det mesta här, inte minst i hur jag själv som kristen föreställer mig den. Det är orimligt i längden att relatera till Gud som en normativ instans jag antingen av rädsla underkastar mig, eller som någon vars regler och normer jag enbart av ”konvention” accepterar. Om den yttersta domen skall betyda något, om gudomlighet betyder något, ja, om någonting ALLS här i livet betyder något, måste det innebära att Gud, hans vilja och det sanna, goda och sköna sammanfaller.

    Om det då är så, är detta med ”avslöjande” ett väldigt rimligt perspektiv på domen. Bokslut, en tidpunkt då hela tillvaron, hela historien skall sammanfattas och räddas, och alla människor måste möta sig själva och det deras liv har varit. Jag tänker mig den tillvaro vi lever i här i tiden som en slags dunkel tillvaro, där vi har möjligheten att leva ”som vanligt”, fast i förnekelse, om vi så vill. Det tron här i tiden ger oss är oljelampor, som låter oss se hur det verkligen står till med oss, fast med en hanterbar intensitet. När domen kommer, står vi plötsligt mitt i strålkastarljuset. ”Domedagen” tänker jag då handlar om hur vi hanterar det strålkastarljuset.

    Och då hamnar vi mot slutet av din text. Jag tänker mig att en kristen är någon som tränat sig i att bli transparent, i att leva i ljuset, i att överlåta sig, och att ”dö från sig själv”. Den som överlevt denna första död, kan inte bli skadad av den andra döden.

    Den mest smärtsamma frågan att ställa sig är om det då finns en andra död att dö, eller om vi alla begåvats eller kommer att begåvas med nåden att dö från oss själva för att leva i Gud. Det blir för mig i alla fall en teodicé-fråga: kunde inte Gud har skapat en värld där det var omöjligt för den fria viljan att totalt förhärdas – och skulle han då inte ha skapat den världen? Jag önskar det väldigt mycket, och jag hoppas på det. Och om det är så att viljan måste kunna förhärdas, är frågan vad Gud borde göra åt saken. Det är inte en för mig helt självklar fråga. Allt för ofta talas det om dessa saker på ett sätt som att det enbart var en fråga om hurdan Gud är. För mig är det självklart att Gud gör den godaste möjliga saken, men det är lite oklart vad som ens är förutsättningarna.

    1. Hej!

      Tack så mycket för din kommentar! Det är väldigt belysande.

      Ja, man kanske kan tänka att det här med ”belysning” och ”avslöjande” hänger ihop.

      Gillar tanken på oljelamporna som blir glimtar – det är kanske så det är med ”uppenbarelse” generellt. Det är oljelampor.

      Håller också med angående det här med att ”träna sig på att vara transparent”. Den slutliga frågan förhåller jag mig agnostisk till. Men det jag är övertygad om är att det isåfall inte handlar om en formalitet, vilken etikett man har haft här i livet, utan det handlar om man är beredd att acceptera sanningen om sig själv. I psykoterapin säger man ju ibland att man måste acceptera sin situation för att kunna förändra den. Det är kanske en princip som gäller i frälsningen också.

Kommentera