Biblioteket i Värmland

IMG_8702

Jag har gift mig till ett bibliotek. Det finns nu i en sommarstuga i Värmland men skapades av prästen Bengt Redell i Sigtuna. Han var min mans farfar och något har gjort att hans barn och barnbarn sällan tummar hans gamla böcker. Därför står biblioteket där och väntar om somrarna.

När barnen har somnat och det blir tid att välja och vraka bland hyllorna kan det hända stora ting i stugan. Tack vare den gamle kollegan och möjligen tack vare att han inte lyckades sprida sitt intresse till nästa generation är samlingen intakt och jag får chans att öppna stängda rum inom mig. Så här kan det se ut, för poesin utgör en central del.

IMG_8713IMG_8707

Slår jag upp en slumpvis sida kan jag, om jag har tur, få en hälsning på dåtidsspråk från någon som är ungefär som jag. Som berättar att jag inte är ensam, som här.

Aldrig kan själens
längtan stillas,
icke jordens riken,
brusande städer
och havens glans
förmå att lindra
dess eviga oro.
O, vem spelar
dessa toner,
denna svidande musik
på mitt hjärtas
strängar, spända
alltid, alltid
alltför hårt?

Eller från Karin Ek som trots, eller kanske tack vare, sitt blomstrigt romantiska språk lyckas fånga både den njutning det innebär att vara mamma och närvarande i allt ens älskade barn tar sig för, men också den avundsjuka man kan känna när mannen får flyga lite friare.

Den tidiga morgonen lägger sin kind mot mitt fönster
och andas med lätta, lyckliga andetag
Det är den stund som är tystast och renast i världen
—långsamt, högtidligt fylles rummet av dag.

De första späda gryningsfläktarna darra
Mot öppnad ruta –luften blir rosigt blå.
Plötsligt—varligt—hörs i en orörd tystnad
Svalans pip från boet med ungar små.

Mjukt och lågt—ur dunets yrvakna dunkel
kvittrar lycklig moder för sovande hus
men i stigande morgon störtar på blixtrande vingar
fadern sig jublande ut i ett hav av ljus.

Eller någon som beskriver de där sanningarna om det man djupast sett vill, det man tror på och kämpar för. Sanningarna som man ibland glömmer men som inte låter sig glömmas helt, som här.

Det finns sanningar som inte flyr,
som inte är känsliga för avdunstning eller rost
Det är svårt att säga deras namn
men man möter dem alltid igen.

Går man vidare är de där.
Stannar man finns de på marken.
Man kan somna i deras sällskap.
När man vaknar är de där.

En gemensam och enkel insikt om något djupt försummat
finns i tysthet hos alla, men brukas sällan.
Den är den verkliga anden,
den som skulle uppväckas hit till denna världen.

Men det är inte den sorts sanning som bara slagits fast en gång för alla, som lämpar sig att pådyvla andra när de gör något tokigt. Nej, den är av ett annat slag, som här.

Utan förutsyn
blir sanningen bara en efterjagare:
den sena rättelsen, försenad sanning,
beskäftiga skrikares efterklokskap.

Äkta sanning
försenar sig inte.
Den är hänsynsrik,
har grynings kraft och morgonögon.
Den vet sin väg och har färska kartor.
Med nytimrat roder styr den ut
ur morgonhamnen.

Och så kan kvällarna fortsätta i sällskap med den lite äldre, högtravande lyrik man precis hade glömt fanns. Det är något med det klara och raka, men ändå krusidulligt vackra sättet att beskriva de stora existentiella brottningarna. Det blir väl helt enkelt vackert att det är svårt att vara människa, och därmed lite mindre svårt just den här kvällen.

Kommentera