Berry igen: ”The Body and the Earth”

Wendell Berry har tidigare uppmärksammats på Läsarna men då hans författarskap är så inspirerande misstänker jag att han kommer att dyka upp fler gånger.

Berry är känd för sitt långa engagemang för att återkoppla människans till jorden, rötterna och platsen. Obama gav 2012 ett officiellt erkännande åt den enträgne bonden och författaren från Kentucky genom att överräcka en styck ”National Humanities Medal”.

I sommar har jag läst en gripande essä, ”The body and the Earth” som finns i The Art of the Commonplace (samlingsvolym, redigerad av Norman Wirzba). Skriven 1977 är innehållet fortfarande högaktuellt. Berry skriver om hur den moderna västerländska kulturen och vi som lever i den har distansierat oss från världen, vår plats i den och inte minst från vårt beroende av jorden. Ibland tar han stora språng och utflykter och citerar ur de litterära klassikerna. Man tror att han har lämnat ämnet men så ser man hur han mästerligt binder ihop trådarna. Jag tror man bör kalla det han gör för vishet, rätt och slätt.

Jorden, det som finns under våra fötter, är till stor del okänt för oss – och även för forskarna har man sagt mig.Att stå med båda fötterna på jorden är alltså inte så känt och tryggt som ordspråket säger.

Vi är emellertid oftare intresserade av ytan, av det som lever av och på jorden. Men jorden lever sitt eget liv, dock inte utan att våra liv och dess liv ibland möts – på ytan. Men att inte värna om jordens komplexa livsformer är att inte värna om vårt eget. (Våra små försök att odla grönsaker visar inte bara att vi är nybörjare utan vi har börjat inse att om man skall lyckas, oavsett hur kunnig man blir, så måste man samarbeta med jorden.)

Kristna talar ibland om beroende av Gud, av Guds nåd. Detta är lika sant på ett skapelse som ett frälsningsplan. Att separera Guds nåd i skapelsen och frälsningen är ytterst sett att separera oss från Gud likt gnostikerna. För hur kommer Guds nåd till oss? Genom skapade medel, genom andra människor, deras arbete och materiella ting, genom bröd och vin blir vi varse denna verklighet. En av tackbönderna i nattvardens liturgi tackar – helt riktigt! – för människors arbete och jordens frukter.

Nattvarden skulle således kunna vara en ”reality check” för kristna: att vi inser att vi är beroende av Gud på många och olika sätt. Tyvärr hyser jag misstanken att det sällan är en sådan utsiktsplats för kristna nattvardsfirare.

Som konsumenter av mat och andra produkter är vi i dag längre bort från det som föder oss. Det finns många mellanhänder och vårt beroende av jorden är i stort sett något som aldrig eller sällan känns. Vi lever i tron att vi inte är så värst beroende av någon annan än oss själva. Man kan ju köpa det mesta. Jag tror att detta livsmönster, som sällan utmanas i vardagen, är en bidragande orsak till varför kristna sällan kan se sig själva i det större sammanhanget, som mottagare av Guds många och rika gåvor, genom nattvardens måltid.

Berry talar om en ohälsosam eller sjuk kultur, som ytterst sett står emot skapelsens många ”beroendeformer”.

Vårt främjande från jorden är ett tecken på ohälsa och den moderne bonden, menar han, är med eller utan sitt medgivande en del av en allt mer ohälsosam kultur. Han talar om ett antal separationer som lett till denna ohälsa: mellan kropp och själ, mellan man och kvinna, mellan människan och hemmet, gemenskapen, naturen och kulturen o.s.v.. Hälsa har alltså inte bara med kroppen eller bara med själen (psyket, jaget, identiteten) att göra utan med helheten, med det heliga. Att bara fokusera på delarna leder till ohälsa.

Här är ett par utdrag ur hans text:

”By dividing body and soul, we divide both from all else. We thus condemn ourselves to a lonelieness for which the only compensation is violence – against other creatures, against the earth, against ourselves. For no matter how the distinctions we draw between body and soul, body and earth, ourselves and others – the connections, the dependencies, the identities remain. And so we fail to contain or control our violence. It gets loose. Though there are categories of violence, or so we think, there are no categories of victims. Violence against one is ultimately violence against all. The willingness to abuse other bodies is the willingness to abuse one’s own. To damage the earth is to damage our children. To despise the ground is to despise its fruit; to despise the fruit is to despise its eaters. The wholeness of health is broken by despite. [….] Body, soul (or mind or spirit), community, and world are all susceptible to each other’s influence, and they are all conductors of each other’s influence. The body is damaged by the bewilderment of the spirit, and it conducts the influence of that bewilderment into the earth, the earth conducts it into the community, and so on. If a farmer fails to understand what health is, his farm becomes unhealthy; it produces unhealthy food, which damages the health of the community. [T]his is a network, a spherical network, by which each part is connected to every other part. The farmer is part of the community, and so it is as impossible to say exactly where the trouble began as to say where it will end.[….] Healing, on the other hand, complicates the system by opening and restoring connections between the various parts. […] When all the parts o the body are working together, we say that it is whole; it is healthy. The same is true of the world, of which our bodies are parts. The parts are healthy insofar as they are joined harmoniously to the whole.”

 

 

 

 

 

Kommentera