Balla kårar (D.A.D.A.)

was-ist-kunst-metodije-560x728

I

Yours truly med familj superade nyligen med Läsarnas vän och bloggarideal, Princeton-konsthistorikern Matthew Milliner(d). Han meddelade sin stora frustration över att den konsthistoriska litteraturen till dags dato i stort bortser från portalfiguren Hugo Balls egna ord om det Dada-manifest (1916) som författades av honom i rörelsens gryning.

18 juni 1921 – ett år efter sin återvändo till katolicismen – skrev Ball nämligen följande:

När jag snubblade över ordet ‘Dada’ blev jag åkallad [sic] av Dionysios två gånger: D.A.D.A. (Dionysios Areopagiten.) Vid den tiden var jag intresserad av bokstävers och ords alkemi.

II

Pseudo-Dionysios, som han mer historiskt korrekt också kallas, var en av bildteologins urfäder. Mest känd är han nog som apofatisk teolog, det vill säga som förnekare av skapade varelsers möjlighet att begripa  Gud – en insikt värd att hålla fast vid. Men: kristendomens radikala budskap är inte bara att Gud är bortom varje bild, ord och tanke, fortsätter Dionysios och de andra kyrkofäderna. I Jesus av Nasaret har den osynlige guden blivit synliggjord; den kärleksfulle Fadern har fått ett mänskligt, skapat ansikte i den inkarnerade Sonen, som drar oss till sig från vår skapade utblickspunkt. 

För kyrkofadern Origenes (200-tal) slår Gud i Kristus följe med människan på vandringen mot det oskapade, alltigenom bländande ljuset. Augustinus föreställer sig nästan två sekler senare denna pilgrimsfärd som att Kristus i sin mänsklighet är själva vägen till målet: Kristus i sin gudomliga förening med Fadern i Anden. 

Ett huvuddrag i den klassiska apofatiska teologin är en dubbeltvinnad rörelse nedifrån och upp, som består i förnuftets rening från falska föreställningar genom en högst konkret kontemplation av Kristus – den preexistente Logos – i bild och ord. (Benjamin får rätta mig om jag är helt ute och cyklar!)

III

Vad har nu allt det här med någonting att göra? 

Ingen påstår att dadaismen nödvändigtvis är självmedvetet teologisk. Men här står Hugo Ball, samma månad som han återvände till kyrkan 1920, och skanderar för sig själv och oss som har ögon att läsa med: ”den stora, universella stöten mot all slags rationalism och dialektik, mot kunskapens och abstraktionernas kult, är inkarnationen.” 

Någonstans på vägen upptäcker Ball alltså att kristendomen bär på en djup insikt om sakernas tillstånd i nittonhundratalets kulturkris. 

För den rumänsk-ortodoxe oxfordteologen Leonard Aldea handlar inte Balls dadaism ytterst om tillvarons meningslöshet, om nihilism – som ju är standardtolkningen. Det var snarare fråga om ett upprop för återupptäckten av ”den mänskliga värdighetens bastion, i en tid då mänskligheten var extremt devalverad och reducerad till tomma kadaver av de många teoretiska system som misslyckats i det första världskriget.” 

Teoretisering eller systematisering är inte i sig problemet här; snarare kritiserar dadaismen upplysningens försnävade rationalitet. Det rena förnuftets ansträngda stånganden briserar i inkoherent mumbo-jumbo – och  blir i slutledet omänsklig i sin anti-teologiska apriorism. Början till vägen ut går genom filosofisk ödmjukhet: ”all filosofi slutar i döden” skriver Johannes av Damaskus runt 700-talet. Kanske en mindre drastisk slutsats är Joseph Piepers, att filosofins stötande och blötande behöver kulten – tillbedjan – för att riktigt landa i den gudagivna vila som är all kunskaps själva förutsättning. Det är ett tema jag själv ska försöka att begrunda nästa gång det blir till att besöka en konstutställning. 

Läs med fördel Matthew Milliners egna mer djupgående och långt mer grannlaga analys av saken här

IV

Nåväl, helt förbigången har denna viktiga nyckel till dadaismen tydligen inte varit. År 2010 presenterade den slovenska konstnärsgruppen Irwin för första gången projektet ”Was ist Kunst Hugo Ball.” Här omvärderas dadaismen just som en i grunden apofatisk-ikonisk rörelse. I centrum för utställningen står fotografiet ovan: en makedonisk ortodox biskop, vördnadsfullt bärandes på en bild av Ball själv, i vilken han poserar i kubistisk biskopsmundering för ett nummer av magasinet Dada från 1919:

250px-Hugo_Ball_Cabaret_Voltaire (1)

~

Dagens kulturbidrag kan väl förtjäna en liten vals? Prost!

2 thoughts on “Balla kårar (D.A.D.A.)

  1. Det här var en överraskande och glädjande text. Tack. Vad gäller Hugo Balls koppling mellan begreppet Dada och Pseudo-Dionysios kan man tänka sig att det var i efterhand som den gjordes. (Det är ju dessutom omtvistad huruvida det var Hugo Ball, Tristan Tzara eller rent av någon annan som först introducerade begreppet Dada i konstnärsgruppen i Zurich, även om det var Ball som föreslog det som namn på deras första publikation.)

    Hugo Ball nämner inte Dionysios i sin (bearbetade) dagbok förrän 1920 vilket tyder på att kyrkofadern kanske inte hade någon (direkt) betydelse för begreppets ursprungliga introduktion, samtidigt som han skriver att han faktiskt gjort kopplingen i ”tidigare noteringar”. I dagboken nämner han bara de kända ursprungen: ”På rumänska betyder Dada ‘ja ja’, på franska ‘pålle’ eller käpphäst. För tyskar är det ett signum för fånig naivitet och fortplantningsglad förbundenhet med barnvagnar. (1916.)”

    Citatet i artikeln från 1921 lyder i Cecilia Hanssons översättning av Hugo Balls ”Flykten ur tiden”: ”När jag mötte ordet ‘Dada’ blev jag två gånger anropad av Dionysios. D. A. – D. A. (H…k skrev om denna mystiska födsel; också jag själv i tidigare noteringar. På den tiden bedrev jag ord- och bokstavsalkemi).”

    I ”Flykten ur tiden” finns tydligt stöd för att Dada var så mycket mer, eller snarare något annat, än nihilism och en allmän misstro till ordens och bildernas betydelse.

    1. Tack för utfyllnaden, jag hade inte själv tillgång till dagböckerna vid det här snabba nedtecknandet!

      Och ja: det är väl inte fråga om att Ball medvetet smög in bildteologi i konstens värld, snarare att den trängde sig på honom i hans konstnärliga arbete – som det väl kan te sig, i stil med Emmausvandringen i Lukasevangeliet?

      För mig blir Balls resa en berättelse om hur filosofins sökande efter sanning, skönhet och godhet kan vara goda förberedelser att få sina ögon öppnade för den treenige Guden. Alla skulle inte hålla med om den saken, vissa av filosofiska skäl, andra av teologiska.

Kommentera