Mot en postliberal feministisk teologi

Som manlig teolog är min främsta feministiska uppgift att försöka låta bli att ta plats. Det tror jag starkt på. Vad det innebär i praktiken är inte alltid helt lätt att säga. Jag tror inte det betyder att jag ska hålla käft. Kanske ibland. Framför allt ser jag det som min uppgift att a) uppmuntra kvinnliga teologer att ta plats b) att påminna andra män om att de också behöver ge plats. Det försöker jag göra enligt bästa förmåga, givetvis i ständig kamp med min egen vilja att synas och höras osv.

Det betyder att jag sällan har tillfälle att tala om feministiska frågor. Det är nämligen det område där det ofta skulle innebära att jag tar den plats en kvinna kunde ha. Bland annat därför blev jag glad för förfrågan att medverka i antologin Feminism och Kyrkan. På spaning efter jämställdheten. (red. Lina Mattebo). Där fick jag möjlighet att skriva ner mina tankar kring feminism, kyrka och kön.

Men det jag vill diskutera nu är inte mitt kapitel utan Johanna Gustafsson Lundbergs. I sitt kapitel i samma bok, ”På spaning efter genusperspektiv i kyrkan 2014”, beskriver hon genusfrågornas konjunkturrörelser i nordisk teologi och kyrka. Nuläget beskriver hon såhär:

Allt sedan Svenska kyrkan skildes från staten har diskussionerna om kyrkans identitet blivit allt mer intensiva. Kan en tidigare statskyrka, tillika majoritetskyrka, bara fortsätta som om ingenting har hänt? Svaret är förstås nej. Som fristående kyrka blir Svenska kyrkan nu ännu tydligare ett samfund bland andra. Frågan är vilken kyrka Svenska kyrkan vill vara. För att bearbeta denna vida fråga har flera nordiska teologer med olika teologiska och kyrkliga rötter under senare tid som redan påpekats vänt blicken till andra kristna traditioner.

Lite längre ner i texten nämns jag tillsammans med Jan Eckerdal och Fredrik Modeus som exempel på teologer som ifrågasatt den traditionella Billingska folkkyrkotanken och i stället fört fram behovet av en starkare gudstjänstgemenskap.

Om jag uppfattar Johanna Gustafsson Lundbergs resonemang rätt ser hon inte att den här vändningen nödvändigtvis måste vara ett problem, utan snarare att det för med sig en risk som kanske inte tillräckligt lyfts fram nämligen att:

det som enligt min uppfattning riskerar att förstärkas att förstärkas i denna betoning av den aktiva gemenskapen med stundtals förmoderna ideal är en exklusiv och endimensionell idé om vad det är att vara kristen.

Johanna välkomnar diskussion kring kyrkan som en motkultur mot t.ex. prestationstänkande, men menar ändå att det finns ”en oproblematiserad aspekt av idéerna om de nära gemenskaperna och kyrkan som motkultur som berör genusfrågorna”. Det handlar om att när man drar en gräns mellan kyrka och samhälle så finns det en risk att det inom vissa gemenskaper ”cementeras föreställningar som har begränsande inverka på kvinnors konkreta liv”.

Låt mig först säga att jag tror Johanna har rätt här. Det finns en sådan här risk. Jag skulle ur mitt perspektiv gå ett steg längre och säga att det finns exempel på sådana gemenskaper som begränsar kvinnor, som gärna talar om betydelsen av den nära gemenskapen, och använder denna retorik för att cementera problematiska åsikter och vanor. Jag tror mig till och med kunna peka ut dem och namnge dem – vilket jag dock inte tänker göra. Orsaken är enkel, det råkar vara de sammanhang som mest tydligt har tagit avstånd från mina böcker. Jag har läst flera recensioner som härstammar ur sådana sammanhang – låta vara att jag faktiskt inte tror de är helt representativa heller för de sammanhangen – som har gått enligt tanken ”Det är bra att han tar avstånd från tanken på en allmän folkkyrka utan tydlig identitet och att han slår fast betydelsen av t.ex. nattvarden, men tolkningarna av hur denna gemenskap ska se ut och vad nattvarden handlar om är helt åt skogen”.

Min poäng är inte bara att jag vill markera att jag inte riktigt känner mig bekväm med att sättas in i dylika sammanhang – även om det för mig personligen är viktigt. Viktigare är att i den mån jag är en representant för en ”ny” rörelse i nordisk teologi, och jag inkluderar gärna både Jan Eckerdal och Fredrik Modeus i denna rörelse, så kanske det ligger något att vi inte tillräckligt tydligt ha artikulerat på vilket sätt de gudstjänstgemenskaper vi tänker oss går emot vårt samhälles patriarkala strukturer.

Jag tror inte att jag och Johanna står särskilt långt ifrån varandra egentligen – vi har i alla fall haft trevligt när vi träffats! Men möjligen tolkar vi arvet från upplysningen olika. Johanna lyfter fram – helt korrekt – att den feministiska rörelsen och de framsteg när det gäller jämstäldhet mellan könen, är en del av upplysningsprojektet. Men jag – och här vet jag att många feminister håller med mig – ser kopplingen mellan feminismen och upplysningen som mera komplicerad.  T.ex. finns det feministiska historiker som anser att den förändring i hur man ser på kön vi ser när medeltid går över i modernitet inte var en förändring till det bättre. Dvs, antikens syn (som kristendomen ärvde) att skillnaden mellan manligt och kvinnligt är hierarkisk – så att det kvinnliga ses som brist, men ändå av samma slag, sannerligen är problematisk, men upplysningstidens syn där könen ses som varandra motsatser, och därmed en stark betoning på komplementaritet är ännu värre när det kombineras med patriarkal makt. (För en lysande redogörelse för denna historieskrivning se Liv Strömqvists brillianta seriebok Kunskapens frukt).

Det här tror jag är en viktig insikt även för feministisk teologi. Det vill säga att det moderna projektet – inklusive mycket modern teologi och kristen praxis – på många sätt förstärker den patriarkala kontrollen över kvinnor, vilket innebär att en feminism som håller sig inom det upplysningsfärgade tänkandet inte går djupt nog i sin kritik. Här finns alltså anknytningspunkter just till den modernitetskritiska teologi som åtminstone jag är inspirerad av och ser som viktig idag.

I praktiken betyder det för mig – och här vågar jag väl hänvisa till mitt eget kapitel i boken – att den gemenskap som jag vill se i kyrkan just en sådan gemenskap där dylika moderna sätt att se på kön ifrågasätts. Här har vi faktiskt mycket att hämta i antik och medeltida teologi – Sarah Coakley är en nutida feministteolog som gör det – för att revitalisera den feministiska teologin idag. Kyrkan som motkultur kan till exempel handla om att vara en miljö där vi inte bedöms enligt hur väl vi förmår leva upp till stereotypa könade utseende- och beteendeideal. Eller där vi vågar ifrågasätta de kommersiella krafternas könade marknadsföring.

Jag tror inte att modern individualism förmår stå emot dessa krafter. Vi behöver gemenskap och kyrkan kunde vara en sådan gemenskap.

Att göra avbön – Tito Colliander

När jag först lärde känna Tito Collianders författarskap i 20-årsåldern (ni märker att höstens tema för mig blev omläsningar) var jag mest glad åt att hitta en författare intresserad av tro som likt mig talade svenska i Finland. Jag var lyckligt ovetande om hur långt åt höger han girade på 30-talet, om de fascistiska kretsar han rörde sig i och den beundran för det nazistiska Tyskland han gav uttryck åt i skriverier från den tiden. När jag nu läst om hans memoarsvit – sju band, dock långt ifrång Knausgårdtjocklek – har jag försökt mig på att läsa dem som en uppgörelse med denna mörka bakgrund. Memoarerna är skrivna under 60-talet och början av 70-talet.

Många av de teman som återkommer i boken har ingen tydlig relevans för denna läsning. Hans kamp med alkoholen – som inte verkar ha upphört ännu när han skriver – är ett sådant exempel. Det kan väl kanske också sägas om beskrivningen av Collianders omvändelse till den ortodoxa tron, även om man här förstås finner en annan ”stabil” position, som man kan tolka som ett alternativ till den unge Collianders högervurm – som alltså inte alls beskrivs i memoarerna.

Colliander glider alltså mer eller mindre helt förbi sitt politiska engagemang – och jag har inte källor som kan beskriva exakt hur starkt detta engagemang var. Han hörde till en krets unga finlandssvenska författare som kalldes för det ”svarta gardet” och samlades kring den uttalat nazistiske förläggaren Bertel Appelberg. (I denna grupp ingick även Göran Stenius, även han känd för religiös tematik och för konversion, dock till den katolska kyrkan.) Göran O:son Waltå skriver i Finlands Svenska Litteratur:

De svartas grundsyn var högerauktoritär. De beundrade mycket inom de fascistiska och nazistiska rörelerna men såg dem i grunden som plebeijiska och vulgära; dessa rörelser var däremot nödvändiga allierade mot bolsjevismen. Gruppens världsbild, som annars i allt väsentligt var fast rotad i en förgången tids hierarkiska och elitära samhälle, radikaliserades troligen av att man inom gruppen starkt upplevde det överhängande röda hotet.

Med detta citat som utgångspunkt kan vi finna flera intressanta trådar i Collianders memoarer som väl kan tolkas som försök att förklara hur han hamnade i detta politiska sammanhang. Colliander är mån om att beskriva sig själv som politiskt ointresserad – något som tolkats som försök att fly undan skuggan av detta förflutna. Men när man ser på vilka drag i sin uppväxt Colliander starkt betonar är de direkt relevanta för frågan om Collianders politiska syn. För det första beskriver han ingående hur livet i finlandssvensk överklass tog sig uttryck kring sekelskiftet 1900. Här lyfter han fram hur total skillanden var mellan herrefolket – till vilket Colliander alltså hörde även om hans egna föräldrar var fattiga – och tjänstefolk på de gods hans släktingar ägde. Colliander beskriver detta som något beklagligt, han beskriver hur han som barn beundrar kusken, hur han med ett slags avund betraktar hur de unga bland tjänstefolket dansar och festar medan han själv står utanför. Kontentan är i alla fall: sådan här var min värld.

Ett annat tema pekar i en annan riktning. Colliander är noga med att ta tydligt avstånd från all form av nationalism. Det kosmopolitiska draget i denna finlands”svenska” överklass betonas starkt – hur samtalet gick på blandspråk med inslag av ryska, tyska, svenska, finska och franska; hur hans mor omöjligt kunde förstå den nationalistiska yran under Finlands krig med Sovjet etc. Det här kan läsas som ett klargörande: ”Vi må ha varit auktoritära och längtat tillbaka till ståndssamhället – med nationalist var jag aldrig.”

När det gäller den period när Colliander ska ha rört sig i det ”svarta gardet” talar Colliander om helt andra saker. Framför allt om familjeliv – och man kan fråga sig hur trovärdig en återkommande refräng om att ”vi läste varker tidningar eller lyssnade på radio” verkligen är. Man blir också osäker på Collianders beskrivning av den tröstlösa tillvaron som utfattig frilansskribent. Det här är annars en av de mer gripande trådarna i böckerna, hur han lär sig hålla koll på jubiléer och märkesdagar för att kunna skriva artiklar som är lätta att få publicerade, hur han effektiverar skrivandet av en recension så att han bläddrar i boken i spårvagnen på vägen hem och genast skriver ner recensionen när han kommer innanför dörren. Men man frågar sig: handlar detta åtminstone till en del om att tona ner betydelsen av de  totalt förblindade texter han skrev från Tyskland 1934?

Det är lätt att vara efterklok. Om man vill läsa Tito Collianders memoarer som en apologi blir kontentan i alla fall denna: Tito Colliander under 60- och  70-talet är inte nazist, fascist eller ens allmänt auktoritär. Även om han glider över denna svåra period råder det ingen tvekan om att vilka hans politiska ideologi än var på 30-talet så finns det ingenting kvar av den på 60-talet. Tvärtom finns här en sann vilja att lyfta fram de svaga, de märkliga, de som inte passar in, samt en stor förståelse för människans bräcklighet och oförmåga att leva upp till sina egna ideal.

Som Colliander beskriver saken är denna hållning en kombination av uppfostran, livserfarenhet, inflytande från goda vänner – inte minst hustru Ina – och mötet med den kristna tron. Det är fullt möjligt att som läsare placera in 30-talets högervridning som ett moment i det narrativ Colliander själv skriver ut – det kompletterar i så fall hans alkoholproblem, känsla av rotlöshet och upplevelsen av att vara oförmögen till ett vettigt liv där det är möjligt att försörja sin familj. På ett sätt blir detta kompletterade narrativ starkare, just för att det politiska är outtalat – Colliander lyfter fram de personliga misslyckandena i stället och visar(?) hur dessa är grunden ur vilken dylika politiska åsikter växer upp.

Det innebär att omvändelsen – som framför allt beskrivs som ett hemvändande – blir politiskt relevant. När Colliander hittar ett sammanhang där han passar in och får en uppgift blir det också möjligt att se världen med den ömhet som saknas i fascismen.

Best of 2014: Fem läsupplevelser

Här mina fem största läsupplevelser från det gångna året. För mig har det varit ett år då jag läst väldigt lite, speciellt lite teologi, av olika orsaker. Ingen av dessa böcker har utkommit 2014.

  • Thomas Piketty: Capital in the 21th Century

Läsupplevelser kan vara av väldigt olika slag. Piketty är varken särkilt rolig att läsa eller i sig så världsomvälvande. Belöningen av att läsa den handlar mera om den rent ego-byggande upplevelsen att inse hur många som debatterat boken utan att ha läst mer än inledningskapitlet; samt mera konstruktivt att den ger en vanlig teolog en betydligt solidare uppfattning om hur ekonomin fungerar. Och då menar jag inte så mycket ekonomin som en empirisk verklighet som ekonomi som intellektuell syssla. Ta till exempel det här med BNP. Jag är säker på att de flesta ekonomer vet att befolkningsökning är den överlägset största faktorn i tillväxt mätt i BNP – ändå är detta faktum helt frånvarande i den offentliga debatten. I klartext: Att Sveriges ekonomi är betydligt starkare än Finlands just nu beror inte på något finansministerierna gör. Skillnaden är framför allt invandringen som alltså starkt bidrar till den svenska ekonomins tillväxt. En annan viktig insikt är hur mycket av det vi tror oss veta när det gäller ekonomi är rena uppskattningar. Pikettys stora bidrag är ju att han samlat ihop empirskt data som tidigare inte varit tillgängligt – väldigt mycket ekonomisk forskning verkar inte bygga på data alls. Men även med Pikettys imponerande insamlinga av beskattningsdata finns det väldigt mycket vi inte vet – t.ex. hur mycket de rikaste människorna i världen äger och var deras tillgångar finns – alla uppgifter om detta är mer eller mindre insiktsfulla gissningar. Hårddata finns inte.

  • David Graeber: The Democracy Project: A History, a Crisis, a Movement

Grabers bok från 2013 kommer inte upp till samma svindlande höjder som Debt: the first 5000 years från 2011 – antagligen den viktigaste bok som kommit ut det senaste decenniet för den som vill förstå vår värld –  men är ändå synnerligen läsvärd. Graeber delar alltså sin tid mellan att vara framstående antropolog och anarkistisk aktivist. I den här boken berättar han rätt mycket om erfarenheterna från Occupy Wall Street, mycket om vad som varit framgångsriket, vad som skapat problem och hur rörelsen utvecklats sedan mainstreammedia tappade intresset. Men minst lika intressant är hur han dekonstruerar demokratibegreppet i dess moderna liberala form. T.ex. visar han hur problematiskt det faktiskt är att kombinera tanken på demokrati med tanken på representation, en i grunden oligarkisk idé. Graeber skriver bra och hans antropologbakgrund ger honom en konkretion som ”vanliga” politiska tänkare ofta saknar. Han förtjänar att läsas även utanför anarkistkretsarna – här finns t.ex. utrymme för mycket politisk-teologisk diskussion.

  • Rowan Williams: Språk, tro och sanning hos Dostojevskij

Det finns teologer man läser, blir inspirerad av, och tänker: ”Hmm, jag kanske kunder göra något liknande”. Så finns det teologer som Williams, där reaktionen snarare är ”Något sådant här skulle jag aldrig kunna komma nära av att klara av”. Williams är svårläst i meningen att det inte finns någon eller några centrala böcker som man självklar skall läsa först. Han är en av de mest ecklektiska av nutidens främsta teologer, skriver om lite av varje – ikoner, Wittgensteing, Augustinus, erotik, Merton etc. – och det är inte lätt att säga vad som är viktigare än något annat. Det här är i alla fall den av hans böcker som gripit mig starkast. Delvis för att han sätter ord – som jag alltså själv aldrig skulle klara av att sätta – på min egen upplevelse av att läsa Dostojevskij, men också för att han öppnar upp djup i Dostojevskijs värld som jag aldrig kunnat ana fanns där. Det säger inte lite när det gäller Dostojevskij – där finns en hel del djup.

  • Augustinus: Gudsstaden

Jag vill säga detta: Augustinus är bäst. Rent objektivt alltså. Det finns kanske några tänkare, teologer som är skarpare än honom (Tomas, kanske Gregorius av Nyssa), men Augstinus, speciellt den mogne men inte åldrade Augustinus som skriver Gudsstaden, kompenserar med en kreativitet, belästhet, öppenhet och – jag vet inte om det är rätta ordet – ödmjukhet som gör läsandet i detta verk till en sådan njutning. Det är tredje gången jag läser Gudsstaden (bara en av dessa har varit från pärm till pärm) och det som särskilt slår mig nu är hans sätt att hantera Bibeln – med fullständig medvetenhet om dess komplexitet (givetvis modern historisk kritik undantaget) och mångfalden av möjliga tolkningar. Det är också klart att det är en svår bok – framför allt för att det är svårt att få grepp om den stora linje Augustinus arbetar med, eftersom han hela tiden är så detaljerad. Och detta är helt avgörande för att man ska tolka boken rätt, tror jag. Som akademiker är Augustinus givetvis hopplös att arbeta med – litteraturen är för stor för att man utan att använda hela sitt liv åt det ens kan skapa sig en grov överblick. Men man kan läsa honom för sin egen bildnings skull. Och eget nöje.

  • Morrissey: Autobiography

Många har påpekat att det är träffande att Morrisseys självbiografi gavs ut i Penguins ”Classics” serie – det passar ihop med mannens ego. Och det skall sägas, till sist blir det för mycket av just den varan – ingen oförätt lämnas oömkad. Det gör att speciellt andra hälften av boken blir rätt tradig. Men Morrissey kan ju skriva – här finns tillräckligt mycket typiska Morrissey-ordvändingar för att man ska våga tro att eventuellt spökskriveri mestadels hållit sig på redigerarnivå. Den bästa biten är uppväxtskildringen som faktiskt förmår ifrågasätta en hel del klichéer: inte minste det sexuella uppvaknandet som aldrig kommer. Det är svårt att bedöma den historiska tillförlitligheten i t.ex. skildringarna av den ena skolan värre än den andra. Men som subjektiva minnen är de synnerligen starka.  Det finns också något intressant i en människa som inte på någon punkt ber om ursäkt för hur han beter sig. Skulle man göra detta till ett moraliskt ideal är det givetvis korrupt, men det är inte någon poäng Morrissey försöker göra – inget bombastiskt I did it my way. Snarare är det som om han inte kommit att tänka på att man kunder vara annorlunda.

Simone Weil, partiernas avskaffande, och det goda samtalet

Min julklappsbok till alla partipolitiskt aktiva är Simone Weils Om de politiska partiernas avskaffande, nyss utkommen på svenska. I boken argumenterar Weil för att det politiska partiet korrumperar demokratin, hindrar tankeförmågan och innehåller mekanismer som leder till att ett parti obönhörligen förråder de ideal det bildats för att kämpa för. Och jag misstänker att hon har rätt.

Jag har inte läst boken själv (ännu!), men en utsökt fin inblick i boken kan man få i senaste avsnittet av Filosofiska rummet, där Jenny Maria Nilsson, Roland Paulsen och Mårten Björk diskuterar Weils bok tillsammans med programledaren Lars Mogensen. Samtalet hör till de finaste filosofiska rummet jag har hört, och det beror inte bara på deltagarna är kunniga och engagerade utan kanske framför allt på att det alltid händer spännande saker när man börjar ifrågasätta en ”självklar” sak, som att demokrati förutsätter politiska partier.

Just detta är ju också en av Weils poänger – allmänt, inte bara i denna bok – att detta sanna tänkandet är beroende av att det släpps fritt från institutioner som håller det fånget. Ett slående exempel på hur det kan se ut får vi, lustigt nog, i föregående avsnitt av Filosofiska rummet, som hade temat jämlikhet. Där uppstår inget samtal alls, och det beror till stor del på att Neos chefredaktör Sofia Nerbrand upprepade gånger torperderar diskussionen med väl valda doser propaganda – hon försöker få lyssnarna och meddebattörerna att sammanblanda jämlikhet och likhet, ett vanligt nyliberalt trick. Dvs, genom att påpeka att människor är olika och att det orsakar ojämlikhet vill hon insinuera att de som arbetar för jämlikhet nödvändigtvis vill motarbeta mångfald. Det kan förstås förekomma, men är varken logiskt eller politiskt nödvändigt.

Denna typ av icke-tänkande är enligt Weil typiskt för partisinnet, som sätter ökad makt över sökandet efter sanning. Weils betoning på uppmärksamheten som nödvändig för allt sant tänkande blir därmed befriande.

Ett försvar för billig nåd?

Jag håller på och arbetar med en text som utgår från Dietrich Bonhoeffers berömda text om ”billig nåd”, en av 1900-talets starkaste teologiska texter. Det är inledningskapitlet till hans bok Nachfolge, på engelska (The Cost of) Discipleship. Det är en text som är så ”hel” att det är svårt att veta vad man skall göra med den, annat än bara citera rakt av. T.ex. det här:

Cheap grace means grace as a doctrine, a principle, a system. It means forgiveness of sins proclaimed as a general truth, the love of God taught as the Christian ‘conception’ of God. An intellectual assent to that idea is held to be of itself sufficient to secure remission of sins…. In such a Church the world finds a cheap covering for its sins; no contrition is required, still less any real desire to be delivered from sin. Cheap grace therefore amounts to a denial of the living Word of God, in fact, a denial of the Incarnation of the Word of God.

Det är otvivelaktigt så att Bonhoeffer här pekar på ett av de mest centrala problemen i luthersk kyrklig praktik och att det är en kritik som är lika aktuell idag som 1937. Frestelse att predika nåd utan efterföljelse är lika reell nu som då, och antagligen lika vanligt.

Så vad gör man med en sådan text, utöver att uppmuntra folk att läsa den? Jag tänker mig att eftersom denna ”billiga nåd” är så vanligt förekommande borde det väl vara möjligt att komma med en kritik av Bonhoeffers kritik? Och då menar jag inte att ytterligare försöka förbättra den, aktualisera den eller så – vilket väl är det jag personligen skulle vara benägen att göra. Men eftersom så mycket kyrka fungerar just så här borde det väl gå att komma upp med ett argument för den billiga nåden som ett autentiskt uttryck för kristentro?

Jag ställde frågan till vårt kaffegäng här på teologen vid Åbo Akademi. Vi kom på några möjliga strategier.

För det första skulle man kanske kunna hävda att det som Bonhoeffer kallar för den billiga nåden inte är hela sanningen. Att kyrkan predikar en helt ”kravlös” bekräftelse där inget sägs om att ta sitt kors och följa Jesus är ett taktiskt eller terapeutiskt drag – dagens människor har så mycket krav på sig att man först måste predika att de är ok som de är. Först sedan kan man ta itu med vad det betyder att följa Jesus och leva som kristen.

För det andra skulle man kunna säga att Bonhoeffer genomför ett klassiskt exempel på att maktutövning. Vem har egentligen rätt att ställa krav på människor i Guds namn? Måste vi inte lämna den saken åt Gud om vi inte skall hamna i en situation där den med starkast röst och mest inflytande mer eller mindre godtyckligt tar sig rätten att definiera hur kristet liv skall se ut i vår tid?

Jag ser inga större problem med att bemöta dessa invändningar, och tänker mig att det gäller de flesta av er läsare också. Men nu undrar jag – hur skulle du försvara den billiga nåden?