Kyrkan där alla är i minoritet

Det har gått två år sedan min bok Efter folkkyrkan kom ut. Boken har tagits väl emot i Sverige, vilket åtmistone tyder på att jag lyckades maskera hur lite jag då visste om de konkreta situationen i Svenska kyrkan när jag skrev boken. Sedan dess har jag besökt rätt många församlingar, kontrakt och stift runt om i Sverige och känner att jag vet lite mera. Jag tänkte sammanfatta mina intryck här.

Jag blir nästan alltid positivt överraskad när jag besöker Svenska kyrkan. Jag har haft förmånen att besöka väldigt olika sammanhang, med olika teologiska profiler, olika ekonomiska förutsättningar, i olika delar av Sverige. Så skillnaderna kan vara stora i mycket, men det finns vissa saker som jag alltid upplever som jag som lite outsider (Jag bor alltså i Finland) alltid möter.

För det första ett stort engagemang för kyrkans situation. Jag träffar människor som är hängivna i sitt arbete och som är villiga och vana att tänka kring de förändringar kyrkan går igenom. Prästerna är duktiga teologer, diakonarbetarna är insatta och engagerade. Och det gäller även alla dessa andra ”nya” grupper inom kyrkan, som jag har sämre koll på eftersom de inte finns i Finland i samma utsträckning (pedagoger, kommunikatörer etc.). Människorna jag möter är otroligt duktiga på det de gör.

Jag stöter också på kreativa verksamhetsformer, ser skymten av otroligt viktiga typer av arbete med grupper som är utsatta på olika sätt. Och även om jag ofta möter en viss uppgivenhet när det gäller gudstjänstlivet möter jag en väldigt hög nivå av kunskap och kompetens när det gäller det liturgiska.

Varför säger jag detta? Ja, för det är sannerligen inte den bild de flesta verka ha av svenska kyrkan – även inom Svenska kyrkan. Jag har stött på många präster som talar om Svenska kyrkan som ”dom”. Jag har flera gånger – när jag ger uttryck för mina positiva intryck – fått höra saker i stil med: ”ja, vi gör så gott vi kan här, men läget är mycket sämre på andra håll i Svenska kyrkan”. Jag har förstås inte besökt varje församling, men jag har ännu inte hittat dessa ”andra håll”.

Vad jag försöker säga är dels att jag tror Svenska kyrkan faktiskt mår mycket bättre än vad många tror, både inom och utanför kyrkan. Men jag tänker mig att mina intryck (som förstås på många sätt är ytliga och selektiva), säger något om vad som är Svenska kyrkans verkliga problem.

Om jag skulle sammanfatta en hel kluster av problem så kunde man säga att det verkar som om människorna som jobbar i Svenska kyrkan har svårt att så att säga ”få ihop” alltihop. Det kan dels handla om att man känner att man arbetar ganska isolerat, inom arbetslaget. Men framför allt verkar man känna sig isolerad från den större kyrkan – det har ofta slagit mig att prästerna inom samma kontrakt inte verka känna varandra så bra, och nästan överallt verkar t.ex. kontraktskonvent ordnas allt mera sällan.

Det tydligaste uttrycket för detta är det milsvida gap som verkar ligga mellan gräsrotsnivån i kyrkan och kyrkans ledning – var den nu finns, för att lokalisera den verkar vara en del av problemet. De som arbetar inom kyrkan uttrycker frustration över två saker (jag tror aldrig jag hört någon klaga på något annat, utom möjligen vädret): kyrkopolitiken och den byråkratiska styrningen. Men dessa två verkar utgöra desto större problem, de verkar driva många anställda till gränsen för vad de klarar av.

Svenska kyrkan har helt klart satsat otroligt mycket på kommunikationen utåt det senaste decenniet eller så. Men det verkar vara mycket sämre med kommunikationen inom kyrkan – och nu har jag bara talat om de anställda. Jag tänker mig att detta också är orsaken till att så många accepterar bilden av Svenska kyrkan som syns i media, och den på svenskt vis polariserade och personfixerade debatten.

Jag tror inte att detta problem går att lösa med mera centrala aktioner – det skulle falla på den brist på förtroende jag redan nämnde. Jag tänker mig att det som behövs är mera gräsrotssamarbete på nationell nivå – något som alltid varit viktigt inom kyrkan. Detta verkar vara någon som försvagats väldigt – och om jag skulle spekulera kring orsaker skulle jag peka på den där byråkratin ingen: folk orkar helt enkelt inte.

Det finns säkert saker man kunde göra för att stimulera denna typ av nätverkande. Men det är jag inte rätt person att uttala mig om.

Den sekulära kulturen och dess mysterier

Ett sätt att förstå vad en kultur är för något är att peka på vad som är svårt att säga i ett visst sammanhang. Det handlar om fenomen som man inte får eller helt enkelt kan benämna i ett visst sammanhang. Det kan uppfattas på olika sätt, som att det går mot god ton eller moral (som att tala illa om krigsveteraner i Finland), eller så kan det handla om att man helt enkelt saknar ord för ett fenomen eftersom det inte är en del av ens kultur, ungefär som att klingoner inte har ett begrepp för tacksamhet.

Att vår kultur är sekulär betyder just detta: att det är olämpligt, pinsamt eller bara direkt svårt att tala om ”det eviga” (sekulär betyder ungefär ”tidslig”). Inte omöjligt, men svårt. Samtidigt ingår det i själva begreppet sekulär att det är en slags berättelse om verkligheten som utelämnar vissa viktiga saker – den sekulära kulturen kan aldrig bli helt och hållet sekulär, men det icke-sekulära kommer alltid att sippra in i marginalerna, eller leva som en underström i det dominerande narrativet. Vi kan lokalisera det icke-sekulära på olika håll (i det förflutna, i det undermedvetna, i fantasin, i det privata etc.) men det försvinner aldrig helt. Man kunde hävda att det är just detta drag i den västerländska sekulära kulturen är det som får den att fungera när den fungerar som bäst: den skapar ett utrymme för kreativitet och nyskapande. Det mesta av all stor konst och litteratur i den moderna västerländska traditionen drar sin näring ur detta offentligt dolda källflöde.

Det här ytterst teoretiska resonemanget ramar för mig in det resonemang som kulturjournalisten Eric Schüldt och idéhistorikern Per Johansson nu fört i tre podradioserier. Speciellt i de första två serierna, Människan och Maskinen samt Kunskapens träd lyckas detta helt otroligt bra eftersom det är just detta marginaliserade icke-sekulära som lyfts fram – de så att säga sticker fingrarna i sprickorna i de sekulära världsbilden för att se om de inte går att få dem att vidga sig lite. Det här blir knepigare i den tredje serien Myter och Mysterier, eftersom fokus nu sätts direkt på de fenomen som i de tidigare serierna mest berördes så att säga från sidan. Därmed kommer man i mera direkt kollision med gränserna för vad som kan sägas i en sekulär kultur, och frågor som ”men fungerar astrologi på riktigt” blir svåra att undvika, trots att tanken hela tiden är att det egentliga värdet i de traditioner som undersöks inte ligger där.

Det här är ett problem som jag tror alla som försöker tala teologiskt känner igen: det kan i en sekulär kultur vara mycket elegant att göra antydningar mot det gudomliga i olika sammanhang, peka på det osägbara. Men att tala mera explict om det är oerhört svårt utan att man antingen blir på något vis ohövlig eller gör våld på det man försöker uttrycka.

Men detta mera direkt fokus på den esoteriska traditionen (om det finns något sådant) i den tredje serien klargör samtidigt något intressant om skillnaden mellan esoterik och kristendom, även om man jag i dessa program har hittat långt flera likheter än jag tidigare visste fanns. (Mild spoilervarning här) Det är framför allt två skillnader som kommer fram. Dels att kristendomen är och har alltid varit en gemenskapspraktik, och det är något som den som vill tolka Jesus som en typisk antik magiker får problem med. Även om Jesus genomförde rätt typiska mirakel kombinerade han dessa handlingar med en väldigt originell undervisning om fredlig gemenskap, om att tjäna sin nästa och så vidare. Och i alla de märkliga förändringar kristendomen har gått igenom sedan dess har detta drag alltid funnits kvar, ibland starkare, ibland svagare. Här framstår den esoteriska traditionen som just den moderna rörelse den är på 1800-talet (även om det givetvis finns förlagor bakåt i tiden som kanske var moderna  avant la lettre). I denna mening har kristendomen aldrig varit särskilt modern.

Den andra skillnaden följer av den första, och här ställs skillnaden på sin spets. Det handlar om makt. Den esoteriska traditionen har ju egentligen en modern avkomma i självhjälpslitteraturen. Den erbjuder en metod för att ta kontroll över sitt liv, styra upp verkligheten på något vis. Även om det kan se ut så för den som betraktar den på avstånd, så tror jag inte det är detta kristendomen handlar om. Snarare det motsatta: tanken att för att lära känna den sanning som gör oss fria måste vi släppa kontrollen, bli maktlösa. Det är en väldigt central aspekt av betydelse av Kristi korsdöd, och följakligen i att följa honom.

Ordet mysterium kommer från grekiskans ord för att sluta något, att sluta sin mun, alltså att inte tala. Ett mystierium är något man inte kan eller får tala om. Man kan fundera på vilket som är det större mysteriet i en sekulär kultur: att försöka kontrollera sitt liv eller att försöka låta bli. Men den här skillnaden illustreras av två slag av uppelvelser som också diskuteras i serien. Den ena typen av upplevelser är upplevelser av det märkliga, det extraordinära, som nära döden-upplevelser eller kontakt med ”tidigare liv”. Den andra kategorin upplevelser kan förstås som den förstas motsats. Det handlar om att se det extraordinära i det ordinära, som när en vanlig skog upplevs vara förtrollad. Den kristna mystika traditionen tonar i allmänhet ner betydelsen av den första kategorin upplevelser, utan att förneka att de förekommer.

Den andra kategorin kan dock förstås som uttryck för själva grundmysteriet i kristendomen: tanken att allt som är vittnar om alltings skapelse. Mysterium på latin är vårt ord sakrament – det handlar om att se det sakramentala draget i allt verkligt existerande. Det är det största mysteriet.

Den sociala arvsynden

Läran om synden hör till de delar av det kristna dogmat som är svårast att få grepp om idag. Tvärtemot vad många tror är detta inte egentligen är lära som får för lite utrymme idag, snarare handlar det om att det av den moderna teologin fått en roll som inte går att upprätthålla, nämligen som teologins utgångspunt. Detta gäller både i konservativa och liberala varianter av modern kristendom. Synden ensam kan inte bära upp det kristna dogmat, specielllt inte när synden ses som primärt en individuell angelägenhet.

För Augustinus är synden dock social, den handlar om hur även våra bästa drifter skapar kaos. Såhär skriver han om syndafallet:

Så var det också med den första mannen och hans hustru. De var ensamma tillsammans, två mänskliga varelser, man och hustru. Vi kan inte tro att mannen förleddes till att bryta mot Guds lag eftersom att han antog att kvinnan talade sanning. Snarare, han gick med på hennes önskan på grund av hur nära de stod varandra. Därför är det inte utan orsak som aposteln säger ”Och Adam förleddes inte, utan kvinnan förleddes.” För hon accepterade ormens ord som sanna, med medan Adam inte ville skiljas från sin enda vän, trots kostnaden att dela hennes synd. Han var dock inte mindre skyldig än henne, eftersom han syndade med vett och vilje.

Augustinus poäng är att Adam förleddes – inte av sexuell åtrå eller så, utan av sin kärlek till Eva som kom honom att välja att följa henne in i olydnad hellre än att skiljas från henne. Adams kärlek var inte ond, men människans begär var inte mera ordnade och därför kom den i sig goda kärleken till Eva i konflikt med lydnadne mot Gud. I detta fallet var den egentliga orsaken utanför Adam (i Evas handlande) men synden var ändå hans eftersom ha visste vad han gjorde. Sådan är människans situation.

 

Thomas A om fasta

Har man som jag använt en försvarlig del av sitt vuxna liv till att förstå vad fast är för något kan det vara lite omskakande att stöta på Thomas enkla förklaring:

An act is virtuous through being directed by reason to some virtuous good. Now this is consistent with fasting, because fasting is practiced for a threefold purpose. First, in order to bridle the lusts of the flesh, wherefore the Apostle says (2 Corinthians 6:5-6): ”In fasting, in chastity,” since fasting is the guardian of chastity. For, according to Jerome [Contra Jov. ii.] ”Venus is cold when Ceres and Bacchus are not there,” that is to say, lust is cooled by abstinence in meat and drink. Secondly, we have recourse to fasting in order that the mind may arise more freely to the contemplation of heavenly things: hence it is related (Daniel 10) of Daniel that he received a revelation from God after fasting for three weeks. Thirdly, in order to satisfy for sins: wherefore it is written (Joel 2:12): ”Be converted to Me with all your heart, in fasting and in weeping and in mourning.” The same is declared by Augustine in a sermon (De orat. et Jejun. [Serm. lxxii (ccxxx, de Tempore)]): ”Fasting cleanses the soul, raises the mind, subjects one’s flesh to the spirit, renders the heart contrite and humble, scatters the clouds of concupiscence, quenches the fire of lust, kindles the true light of chastity.” (ST II/II, Q147)

Fasta är alltså bra för tre saker: det minskar sexuell lust, underlättar kontemplation och utgör botgöring. Vad ska vi då tänka om dessa tre? Ja, man kan ju konstatera att den första bygger på antik förståelse av medicin, som vi inte håller fast vid idag. Den andra tror jag är mera komplicerad – jag tänker mig att det här inte handlar om ett direkt fysiologiskt samband utan mera ett moraliskt. Båda dessa kan givetvis omtolkas något – om vi vidgar på begreppet – vilket Thomas själv gör lite senare – till att handla om oordnade begär i allmänhet så finns det många typer av fasta som säkert är användbart.

Men botgöring? Här känns det som det finns potential för mycket intressant arbete. Vad betyder det att göra bot idag?

Att läsa sig till teolog (1): Läsningens näringscirkel

Den som vill vara teolog måste läsa mycket. Det är ett faktum man inte kan komma ifrån. Man kan givetvis göra mycket bra och tjäna Gud och hans rike väl, kanske t.o.m. göra akademisk karriär, utan att vara teolog, men om det är teolog man vill vara måste man läsa mycket, eller så bluffa sig fram.

Eftersom jag av olika orsaker i mitt privatliv läst mycket mindre än jag brukar de senaste åren och nu försöker komma tillbaka till min vanliga nivå ungefär, har jag funderat en del på läsande på sistone och tänkte dela med mig av mina tankar, efter som det ligger nära vår bloggs tema.

Det blir för mig allt mera uppenbart att jag aldrig kommer hinna läsa allt jag kanske skulle vilja läsa. Jag kommer antagligen aldrig att läsa Barth’s Kirchlige Dogmatik, det är mycket möjligt att jag aldrig hinner ta mig an Kierkegaard på allvar. Men för att ha något slags strategi i mitt läsande har jag delat in mitt läsande i fyra kategorier. Det är min ambition att hålla igång de tre första typerna av läsning mer eller mindre hela tiden – en ambition som jag utan att ta bekymmer av det sällan når upp till. Dessa är: (1) Jobbrelaterad läsning (2) breddande och fördjupande läsning (3) Annan läsning.

Vad den jobbrelaterade läsningen handlar om är säkert rätt klart. Det är sådan jag måste läsa för kurser jag ska hålla, artiklar jag ska skriva, kanske böcker jag skall recensera eller bedöma på något sätt. Inte ofta kan det handla om läsning som är en ren plåga, men det kan också vara den läsning som lär en mest eftersom det ofta handlar om ganska djupgående böcker på områden som man antingen vet rätt mycket om (och därför kan ta till sig mycket väl) eller inte vet något alls om (och därför lär sig mycket). Jag försöker hålla denna läsning helt och hållet på arbetstid.

För att bli en god teolog tror jag det är mycket viktigt att man inte bara sysslar med denna typ av läsning. Att vara expert på ett område är inte samma sak som att vara en god teolog. Den andra kategorin, som alltså består både av breddande och fördjupande läsning är därför helt nödvändig. I denna kategori placerar jag dels ”viktiga” nya böcker, som inte kanske på ett uppenbart sätt är kopplade till mina forskningsintressen men som hjälper mig att ha koll på ”vad som är på gång”. Utmaningen här är att kunna skilja på hype och verkligt viktiga nya böcker.

Det problemet har man inte med den andra delen av denna kategori, som mest handlar om att läsa teologiska klassiker. Här handlar det väl mera om vilket teologisk tradition man tänker sig att man står. Jag håller som bäst (efter ett par års uppehåll) att arbeta mig genom Tomas Summa Theologica, en läsning som ger otroligt mycket. Jag kommer knappast någonsin att publisera vetenskapliga texter som bygger på denna läsning, men t.ex. i min bok Om Sann Gemenskap finns det ganska stora delar som är inspirerade av Tomas. Också ”moderna klassiker” passar in här. Allt detta är otroligt viktigt för den som verkligen vill kunna säga något om kristen teologi och inte lita på hörsägen eller fejk. Mestadels sysslar jag med denna läsning på bussen till och från jobbet.

Den tredje kategorin handlar om ”icke-teologisk seriös läsning”. För mig handlar det oftast om politisk filosofi eller samhällsvetenskapig litteratur eller bra journalistik. Det vill säga, litteratur som hjälper mig att relatera teologin till vår samtid. Just nu håller jag på med ett annorlunda projekt, jag läser igenom Shakespeare’s samlade verk. Shakespeare är ju inte direkt känd för att vara teologiskt insiktsfull – snarare är det frånvaron av religiös tematisk som är intressant. Däremot är  han etiskt mycket spännande och för mig som är intresserad av hur moderniteten uppkommer är han väldigt klargörande. Och Shakespeare har ju haft så otroligt starkt inflytande på den västerländska kulturen att det alltid är värdefullt att lära känna dessa klassiker. Denna kategori av läsning gör jag hemma, mestadels innan jag börjar sova.

Det finns en fjärde kategori också: ren underhållning. Jag hinner – som ni kanske förstår – inte med mycket av det slaget, det är oftast under semestern som jag tar mig tid att läsa t.ex. romaner. Man kan förstås försöka intala sig själv att den underhållning man tycker om egentligen hör hemma i någon av de andra kategorierna – whatever rock’s your boat – men jag tänker mig att det oftast är att lura sig själv. Därmed inte sagt att denna typ av läsning är dålig eller onödig. Men man bör väl vara på det klara om vad som är vad.

Så tänker jag. Jag är vädligt nyfiken på hur, ni kära läsare, tänker kring ert läsande!