Läsarna som podd

2015-08-05 13.15.44-1

I september tar vi det nästa steget för den här bloggen då vi startar podden Läsarna. Det blir en bok- och teologipodd där två av oss, Joel Halldorf & Patrik Hagman, har månatliga samtal om böcker som vi läst.

Podden produceras av tidningen Dagen i samarbete med Teologiska högskolan Stockholm (och, givetvis, Läsarna.se). Det är väldigt glädjande att de på detta sätt vill stödja det offentliga teologiska samtalet!

För oss blir podden ett sätt att förena passionerna läsning & teologiska samtal. Dessutom får vi en chans att utforska hur teologiska samtal kan föras i offentligheten. Det teologiska samtalet är ett öppet, sökande samtal som bedrivs inom vissa ramar – eller kanske snarare med anknytning till vissa givna värden. Det skiljer sig en del från genren debatt, i synnerhet som debatter numera tenderar att föras i tidningar och sociala medier. I det teologiska samtalet finns sanningar att hålla sig till, men samtidigt en ödmjukhet som har att göra med att de sanningar vi  formulerar aldrig är det sista ordet. De avslutar inte konversationerna, utan öppnar upp mot djup som vi får utforska.

Vi kommer att spela in ett program i månaden, och varje program ägnas åt en bok. Vilken bok det är annonseras en månad i förväg, så att de som vill kan skaffa boken och läsa tillsammans med oss. (Man ska dock inte behöva ha läst boken för att ha utbyte av podden!) Skicka gärna  in frågor och funderingar, till joel punkt halldorf at dagen punkt se eller på twitter till @joelsh eller @patrikahagman. På så sätt blir detta, för dem som vill, också lite av en bokklubb!

Den första bok vi kommer läsa är Sapiens: En kort historik över mänskligheten av Yuval Harari. Det är en fascinerande genomgång av mänsklighetens historia, från gryningen i Afrika för 200,000 år sedan fram till idag. Yuval har teorier om allt: jordbruk, skriftspråk, imperier, religion och pengar. Man lär sig massor, och får mycket att tänka på. Inte minst Hararis framtidsscenarier: ”Historien började när människorna uppfann gudar och kommer att upphöra när människorna blir gudar.”

Knausgård som teolog

Rubriken är missvisande, men det är märkligt att Knausgårds andra roman En tid för allt (2004, svenska 2006)  inte ännu fått kultstatus bland teologer (kanske jag har missat det). Här har vi alltså inte bara en roman som återberättar Bibelns berättelser av en av vår tids mest firade författare, utan en roman som till en stor del alltså utgör en (fiktiv) teologisk studie. Boken har tydliga paralleller med Göran Tunströms roman Tjuven, som också innehåller långa sjok av pseudoakademisk text, men Knausgård gör studien till romanens själva form. Största delen av boken är alltså en slags akademisk  läsning av en (fiktiv) tidigmodern studie om änglarnas natur och historia. På Knausgårdskt manér svävar denna studie ut i långa narrativ utågende från några bibelberättelser där änglarna figurerar, och på slutet tar boken en annan vändning. Men en stor del av boken består av denna typ av passager:

För Basileios var den springande punkten att det bara var vår kännedom om sanningen som framstod som ny, inte sanningen i sig själv. Det tvingade honom att argumentera på två fronter. Å ena sidan mot antikens filosofi och världsbild (som han ändå, på ett djupare plan, förde vidare), å andra sidan mot judendomen. Eftersom judarna läste den Heliga skrift utan att erkänna Kristus, och denna läsart, som existerade sida vid sida med hans egen, så ovedersägligt var äldre, blev både det historiskt nya med föreställningen om Kristi oföränderlighet och omskapelseprocessen från lekamen till ande synlig.

Det här är givetvis spännande för en teolog av flera orsaker. Först rent praktiskt – hur har Knausgård lyckats med detta? Enligt bokens narrativ är texten vi läser ett diskuterande referat av en existerande text med djupgående teologisk reflektion, analys av kyrkofädernas texter och Bibeln. Och det är förstås en smal sak för en duktlig författare att göra ett sådant referat. Men: denna text existerar inte! Knausgård måste alltså ha läst sig in tillräckligt på det källmaterial den fiktiva texten använder, för att kunna göra ett fiktivt referat på den. Det är mycket imponerande. För även om tolkningen är mycket originell, är den inte alls orimlig, med undantag av några punkter. Det tar fasta på verkligt existerande oklarheter både i bibeltexten och i kyrkofädernas reflektion. Knausgård bedriver alltså, i romanens form, verklig teologisk reflektion. Han har givetivs använt sig av moderna studier, vilka vet jag inget om. Men det är likväl en imponerande insats.

Men ännu intressantare är i mitt tycke är det teologiska språk som Knausgård åstadkommer. Han skriver ett slags akademisk prosa, men med hela den språkliga spänst man förväntar av en författare av hans kalliber. Dvs, han lyckas skriva en text som inte bara är fejkade akademisk text, utan faktiskt utför det arbete en akademisk text förväntas utföra, men så att resultatet blir en roman åtminstone jag närmast slukar.

Boken kunde med andra ord med fördel användas som kursmaterial i kurser i akademiskt skrivande.

Narnia vs. Harry Potter

Jag är 38 år gammal, vilket bland annat betyder att det nu finns en generation vuxna människor som är yngre än jag är. Jag har på sistone lagt ner en hel del tankemöda på att försöka klura ut på vilket sätt de (ni!) är annorlunda. Frågan är förstås komplex, men jag tänker mig att en sak som skiljer denna generation från min är att de har läst Harry Potter som barn, medan vi (och de som är äldre än mig) läst Narniaböckerna.

Berättelsen om Narnia är ju fundamentalt en berättelse om fyra helt vanliga barn, som plötsligt inser att världen är en mycket märkligare plats än de vågat drömma om. Världen som drabbad av krig är inte hela sanningen, det finns något mer!

Harry Potter liknar denna berättelse – även den handlar om att världen som den ser ut att vara inte är hela sanningen. Men skillnaden här är avgörande: Harry Potter är nämligen inte något vanligt barn alls. Han är i verkligheten allt annat än vanlig, han är helt unik, och det är i denna unikhet som äventyret tar sin början.

Ett annat sätt att säga samma sak är att superhjältar inte spelade någon större roll i min generations uppväxt, om man inte räknar med MacGyver. Jag är uppväxt efter de gamla Stålmannenfilmerna och före Tim Burtons Batman, och det är först på senare delen av 90-talet som Spider Man igen blir en kulturell ikon, som i kraft av sin unika förmåga tar sig ut ur den tråkiga tonårstillvaron.

Vad jag försöker säga är att det som utmärker denna generation vuxna människor yngre än mig är att de verkar gå omkring och söka efter sin superhjälteförmåga, medan min generation letar efter det förtrollade skåpet som uppenbarar sanningen om verkligheten.

Man kunde säga mera (teologiskt) om detta, men jag tror jag låter bli!

Att finna rätt läsare

I slutet på den anonyma fjortonhundratalstexten The Cloud of Unknowing (på svenska  Molnet) kan vi läsa detta:

And I pray thee for God’s love that thou let none see this book, unless it be such one that thee think is like to the book; after that thou findest written in the book before, where it telleth what men and when they should work in this work. …

Fleshly janglers, flatterers and blamers, ronkers and ronners, and all manner of pinchers, cared I never that they saw this book: for mine intent was never to write such thing to them. And therefore I would not that they heard it, neither they nor none of these curious lettered nor unlearned men: yea! although they be full good men in active living, for it accordeth not to them.

Den här typen av varningar är inte ovanliga i förmoderna texter som inte alls accepterar den moderna tanken på att författarens ansvar slutar när texten är skriven, att texten därmed lever sitt eget liv. Även om den moderna synen givetvis på något vis är objektivt sann – texter lever sina egna liv – så visar också denna typen av varningar vad det innebär att skriva i en kapitalistisk kultur. Om jag får höra att någon ”ronker” eller ”ronner” (vad det nu sen kan vara) har läst någon av mina böcker blir jag i allmänhet glad även om jag kan undra vad de månne kan få ut av den.

Är det här något vi har orsak att tänka mer kring? Vem vi skriver för?

Att vara förebild och att jämföra sig

Liv Strömquist för i senaste avsnittet av podden En varg söker sin pod ett intressant resonemang kring konceptet att vara förebild. Hon pekar på att det ligger något sexistiskt i denna tanke eftersom det nästan bara är kvinnor som förväntas vara förebilder, speciellt för yngre kvinnor. Hon berättar att hon fick frågan om hur hon ser på sig själv som förebild nästan innan hennes första serie blivit publicerad.

Det är sant att män nästan aldrig placeras in i ”förebildsrollen” (med undantag av typ Zlatan-figurer där det i stället finns ett tydligt klass-perspektiv). Men det finns ett sammanhang där män, speciellt unga män, verkar vara mycket intresserade av tanken på att vara förebild, nämligen kyrkan. Det här är väl igen ett exempel på hur kyrkan är och alltid har varit en smula queer, och går emot samhällets konstruerade könsroller på rätt märkliga sätt. Men det handlar också om en mera specifikt kristen problematik, nämligen bekymret med kristet ledarskap. Jag har på känn att man ofta försöker smugla in ett sekulärt ledarskapstänkande i kyrkan via det ”mjuka/feminina” begreppet förebild. Men kristet ledarskap handlar om att tjäna, det går inte att komma runt det. (och innan ni hänvisar till Fil 3:17, läs den i sitt sammanhang!). Att tjäna har ingen av den glamour (även i ordets rätta bemärkelse!) som omger det moderna ledarskapet.

Här finns en djupare fråga som jag själv inte riktigt vet vad jag skall göra med. Det verkar som vi som kultur håller på att tappa bort en viktig nyans i vad efterföljelse handlar om. Jag tänker mig att om vi förstår ”att följa Jesus” och ”att växa i kristuslikhet” som att vi skall ha Jesus som förebild, att vi skall försöka efterlikna honom, så tar vi allvarligt miste. Poängen är inte att jag skall jämföra mig med Jesus, mäta mig med honom. Jag ska vandra i hans fotspår, och det tar mig vart det tar mig. Att följa är inte det samma som att härma.

I grunden finns här problemet att vår kultur gjort jämförelsen till den centrala aspekten av de flesta av våra relationer. Vi jämför oss med våra vänner och fiender, våra ”förebilder”, ”mentorer”, idoler…

Vi har orsak att lyssna till Abba Bessarions råd till den unge broder som frågar honom ”Vad skall jag göra?”

”Var tyst och jämför dig inte med andra.”