Shoppinggalleriornas löfte om förlösning

Lyssnade alldeles nyss till Dan Jönssons essä på P1 kultur. Han besöker en shoppinggalleria och funderar över vad som är dess idé. Och han landar i övertygelsen om att det är en plats som erbjuder kontemplation och utlovar förlösning.

Det räcker inte att gå in och sätta sig i en kyrka för att förstå meningen med kristendomen. Man måste tro. På samma sätt är det nödvändigt att delta i konsumtionens ritual för att förstå shoppingkulturens mening. Begäret som väcks, oron som stegras och laddas ur. Gång på gång. Evigt nya löften. Vad jag vet tänkte aldrig Victor Gruen på sina shoppinggallerior som religiösa eller andliga platser, men i själva verket är det precis vad de är, platser där den moderna människan ägnar tid åt kontemplation, prövar sin bestämmelse, söker förlösning. Det låter kanske futtigt, och… ja, futtigt är väl just vad det är. Sett från den ljusa sidan skulle man kunna säga att dessa futtiga, evigt återkommande kris- och frälsningsögonblick befriar den moderna människan från tyngden av de stora, verkligt riskabla frälsningslärorna, från nationella storhetsdrömmar, utopiska visioner, krig och martyrskap. Sedan är det förstås en annan sak att inte heller konsumtionens frälsningslöften alltid gör oss lyckliga utan minst lika ofta besvikna och frustrerade. Men också det är en besvikelse i miniatyr. Ett par för trånga byxor blir det inget uppror av.

Klockan är snart fyra och det börjar skymma över parkeringen. Jag sitter i kafét i ljusgården igen och lyssnar till sorlet av ljud, personalen som travar nydiskade glas, alla röster och fotsteg, musiken i högtalarna som låter som om den kommer ur en djup brunn, en sorts andlig kloak där jag tänker mig att all den existentiella och politiska energi som dagligen sönderdelas och mals ner i detta shoppingmaskineri förs bort och bryts ner. Vi behöver den inte. Det finns inga omöjliga frågor. Bara perfekta svar. Jag har svårt att tänka mig en skarpare bild av vår belägenhet: den pinande blåsten där ute, de mörka vidderna som breder ut sig mellan städerna. De små ledlampornas stjärnhimmel, motorvägens bränningar. Precis som på en öde ö.

Läs gärna hels essän på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/682717?programid=503

Och när du har läst den eller lyssnat till den så kan jag rekommendera William T Cavanaughs bok Being Consumed. Economics and Christina Desire (2008) där han gör en spännande och kreativ teologisk analys av den liberala marknadsekonomins inneboende värderingar och föreställningar om det goda livet.

Teologi – att delta i Gud

I samma stund vi formulerar teologi om Gud riskerar vi att bli observatörer. Gud blir någon vi talar om. Inte sällan hör jag hur det observerande språket – att tala om – också får prägla förkunnelsen. Förkunnaren eller teologen står bredvid och observerar. Då blir Gud och tron objekt för vårt intellekt. Vi talar om Gud istället för med eller i Gud. Självklart behöver vi ibland ta steg åt sidan och observera. Men risken är påtaglig att teologi i allt för hög utsträckning blir synonymt med att observera istället för att delta. Men hur kan vi då ta på allvar att det ”är i Gud vi lever rör oss och är till”? Att Gud inte är någon vi kan observera. Den engelske teologen Paul S. Fiddes erbjuder spännande och konstruktiva teologiska reflektioner i sin bok Participating in God. A Pastoral Doctrine of the Trinity (2000).

Fiddes reflektioner handlar på ett allmänt plan om förhållandet mellan våra erfarenheter och de idéer vi använder för att beskriva och förstå våra erfarenheter. Han fokuserar på frågor som rör den kristna läran, så som den har formulerats i bekännelser och doktriner, och dess förhållande till personliga erfarenheter. Men han vill också reflektera kring hur vårt deltagande (participation) i en treenig Gud präglar både våra föreställningar om Gud och våra handlingar. Kanske kan man säga att det Fiddes vill göra är att hjälpa oss att återupptäcka att det teologiska språket om Gud som treenig är ett pastoralt språk – ett språk förankrat i gemenskap och personliga erfarenheter.

Fiddes skriver:

I want to show that many of our pastoral concerns about the nature of the person and the buildning of community are a good place to talk about a personal God and to find that all our talk is nothing less than worship.

The character of theology as a kind of worship should make clear that my appeal to a journey ‘from experience to doctrine’ must not be taken as meaning that human experience is a mode of access to God outside God’s self-disclosure to us. In terms of a traditional dispute in theology, it is not setting experience or nature against revelation. Nor is it taking the view that doctrinal concepts are merely a way of expressing some deep and mysterious dimension in human experience alone. Rather, our experience of ourselves and others must always be understood in the context of a God who is present in the world, offering a self-communication which springs from a boundless love. It is this self-gift of God which already shapes both our experiences of being in the world and our language with which we configure experiences. In taking a path from experience to doctrine we are retracting a journey that God has already taken towards us. Theology is doxology, worship called out from those who have received the self-offering and self-opening of the triune God.

Att läsa Fiddes är att dras in i ett kärleksfullt, ärligt och trovärdigt förhållningssätt till Gud och världen. Hans sätt att skriva och reflektera teologiskt vittnar om den Gud som i sin självutgivande kärlek låter oss, nyfiket och utforskande, delta i livets och kärlekens rörelser som skapar allt.

Från och genom det skapade

Julen är djurens, stjärnornas, stallens, barnens, herdarnas, krubbornas, kropparnas, rörelsernas, blickarnas och hjärtslagens högtid. Det är skapelsens högtid. Julens evangelium talar inte om tingen och kropparna, det talar från och genom tingen och kropparna. Julens budskap finns inte bakom eller bortom kropparna, byggnaderna och det nyfödda barnet. Det är från och genom det skapade som budskapet tar gestalt och kan tas emot.

Jag läser en artikel av den franske sociologen Bruno Latour där han, på sitt sedvanligt underhållande sätt, gör upp med vedertagna sanningar om religion och vetenskap. Han skriver inte om julen men väl om inkarnationen och den kristna traditionen så som han lärt känna den genom den Romersk katolska kyrkan.

What I am going to argue is that religion – again in the tradition which is mine – does not speak of things, but from things, entities, agencies, situations, substances, relations, experiences, whatever the word, which are highly sensitive to the ways in which they are talked about. They are so to say manners of speech – John would say Word, Logos, or Verbum. Either they transport the spirit from which they talk and they can be said to be truthful, faithful, proven, experienced, self-verifiable, or they don’t reproduce, don’t perform, don’t transport what they talk from, and immdediatley, without any intertia, they begin to lie, to fall apart, to stop having any reference, any ground.

Latour påpekar att hans poäng inte är att det religiösa ”sättet att tala” (som inte bara handlar om orden som sägs) skulle vara andligare eller mer mysteriöst än andra sätt att tala. Han exemplifierar med ”kärleksprat” som ju inte utvärderas utifrån hur väl det korresponderar mot faktiska förhållanden utan mot bakgrund av kvaliteten på de interaktioner det skapar – skapar det älskande? Religiöst språk, liksom kärleksspråk, syftar primärt till att förvandla snarare än att förmedla information.

Information talk is one thing, transformation talk is another.

Latour konstaterar att den moderna människan (eller snarare människan som föreställer sig vara modern) gärna uppfattar religion som något som handlar om det transcendenta, det abstrakta och det avlägsna, medan naturvetenskapen rör det konkreta och det påtagliga. Inget kunde vara mer fel menar Latour. Som han har visat genom etnografiska studier i naturvetenskapliga laboratorier handlar inte naturvetenskap om det synliga, konkreta, direkta eller självklara. Tvärtom är de världar man försöker nå fram till osynliga eftersom de antingen är för små, för stora, för kraftfulla eller för överraskande. Och för att nå fram till dessa världar förutsätts långa, komplicerade, förmedlade och sofistikerade stigar av instrument, modeller och tolkningar.

Religion däremot, i den kristna form han tar som exempel, försöker inte nå något bortom,

but to represent the presence of that which is called in a certain technical and ritual idiom the ”Word incarnate” – that is to say again that it is here, alive, and not dead over there far away.

Latour menar att lika lite som naturvetenskap är direkt och oförmedlad kunskap (knowledge) så kan religion reduceras till tro (belief) i form av kognitiva föreställningar.

Belief is not a quasi-knowledge question plus a leap of faith to reach even further away; knowledge is not a quasi belief question that would be answerable by looking directly at things close at hand. In religious talk, there is indeed a leap of faith, but this is not an acrobatic salto mortale in order to do even better than reference with more daring and risky means, it is a somersault yes, but one which aims at jumping, dancing toward the present and the close, to redirect attention away from indifference and habituation, to prepare oneself to be seized again by this presence that breaks the usual, habituated passage of time. As to knowledge, it is not dircect to grasp of the plain and the visble against all beliefs in authority, but an dinarliy daring, complex, and intricate confidence in chains of nested tranformations of documents that, through many different types of proofs, lead toward new types of visions that force us to break away from the intuitions and predjudices of common sense. Belief is simply immaterial for any religious speech-act; knowledge is not an accurate way of characterize scientific activity.

Latour kan hjälpa oss att se det självklara: att ta emot julens evangelium innebär att förvandlas. Evangelium är inte ett förmedlande av information. Evangelium är ett budskap, ett tilltal som blir sant i den stund det förvandlar, i den stund det rör vid vårt hjärta och föder tro. Och liksom kärlekens ord mellan två älskande förutsätter kroppar, tonläge, en tid och en plats förutsätter Guds kärleksfulla tilltal tid, rum, plats, kroppar och personer i skapelsen. Guds frälsande Ord är inte information som transporteras, det är ett tilltal som gestaltas och förvandlar. Bibelns berättelser och vittnesbörd visar ju hur Guds Ord och tilltal förutsätter att det om och om igen förmedlas och förvandlas genom människor, kroppar, platser, ting, artefakter och allt det som den skapade världen rymmer. I julens evangelium möter vi ett tilltal som vill förvandla oss så att vi förmår ana Guds närvaro i det helt nära. Inte så att Gud reduceras till det skapade, men med evangeliets blick kan den skapade världen öppna sig på sätt som låter oss ana Guds storhet, nåd, kärlek och närvaro här och nu.

Så får vi i år igen gestalta julens evangelium i sånger, krubbor, förkunnelse, ljus, bröd och vin, altaren, korstecken, blickar, gåvor och kroppar för att på så sätt gör det möjligt att ana Guds närvaro i det nära och påtagliga. Det är genom denna ständigt pågående gestaltning av det som tidigare har gestaltats, om och om igen, som vi kan beröras och förvandlas av den sanning som kommer oss till mötes i ett barn.

Här hittar du artikeln av Bruno Latour:

Latours artikel

Trons serum

Det finns böcker och texter som förmår riva murar för vårt tänkande. Ord lagda till ord som mirakulöst omformar världen. Den rumänske författaren Mircea Cartarescu skapar sådana texter. I hans tre självbiografiska böcker Orbitór (Vänster vinge, Kroppen och Höger vinge) tar han oss med på svindlande resor där hans uppväxt, staden Burkarest, Gud, hans kropp och medvetande vävs samman till en fascinerande värld där allt hör samman. Med sina ord förmår han skildra en värld där vi anar hur ande och materia inte är skilda storheter. Ibland går jag vilse i hans texter andra gånger låter jag mig lyckligt hänföras. Som i dessa ord om kropp och tro:

När jag denna tysta sensommareftermiddag sitter i undertröja framför skrivboken med bruna plastpärmar betraktar jag mina händer. De avtecknar sig bleka men med mörka konturer mot det gyllenröda fönstret. Jag studerar huden som täcker dem, rynkig och halvgenomskinlig som mjukt glas, hårt enbart på fingertopparna där naglarna växer under de trasiga nagelbanden – som jag jämt biter på tills de blöder – och liknar vissa insekters styva täckvingar. Under huden skönjer man senorna som verkar på fingrarnas hävstänger. Och fingrarna rör sig därför att vi inte tvivlar. Därför att det inte bara är blod, lymfa, hormoner och socker som strömmar innanför hudens gränser, utan framför allt tro. ”Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så.” Vi säger åt fingrarna att vidrör, säger åt ögonen att se och säger åt benen att gå, och dessa delar av materien underkastar sig, ty de ingår i vårt rike och vi vet i samma ögonblick som vi befaller dem att de kommer att lyda, för på sätt och vis är befallningen just denna förvissning.

I kroppen har vi inflätat i artärer och vener, hopknutet i nerver och motorikplattor, fuktat av osmotiska vätskor ett cirkulationssystem som utgörs av tveklös tro, av förvissning om vår änglanatur. Ty detta har vi alltid kallat ängel – förmedlaren som iklädd tron utgår från anden och sätter materien i rörelse, formar den och kuvar den. I hjärnan finns en metafysisk vakuumpump, ett neutralt hjärta med långa gyllene ljusslangar som till kroppens alla provinser, departement och kantoner sänder ut behagfulla budbärare simmande i trons serum. Och som de androgyner de är med zirkontestiklar och ametistbröst ilar de mot ansamlingar av tvärstrimmiga muskelfibrer, drar ihop somliga och släpper efter på andra, riktar dem mot det som vårt innersta väsen vill, och fingret rör sig och berget kastar sig i havet.

Orbitór, Vänster Vinge (Panache, Albert Bonniers Förlag, 2002)

”Varför sliter vi så med våra uppdrag?”

em och florrie

Nej, det är inte så att jag sitter och läser Augustinus så där till vardags. Eller jo, just nu gör jag det. För att jag måste, för undervisningen. Men även måsten kan öppna hjärtat. Augustinus bekännelser för mig rakt in i 300-talet, hem till Augustinus som har en annan bok liggande framme när han får besök av Ponticianus.

Vi satte oss och samspråkade, och han kom att se en bok som låg på ett spelbord vi hade framför oss. Han tog den och öppnade den, och helt oväntat fann han aposteln Paulus; han hade nämligen trott att det var någon bok jag hade att kämpa med i mitt yrke.

Augustinus hade alltså Paulus framme, inte för att han måste utan för att han ville. Även han hade tydligen böcker ”att kämpa med i sitt yrke”. Nåväl, de två upptäcker att de delar den kristna tron – denna tro som alltså ännu trevar sig fram under sina första stapplande århundraden. När de har pratat en stund och förtroende byggts berättar Ponticianus för Augustinus om en avgörande händelse i hans liv.

Ponticianus, som då arbetade vid kejsarens hov, var ute i palatsträdgården med några kamrater eftersom ”kejsaren var upptagen med eftermiddagens gladiatorspel”, som det står. Männen delar upp sig och de vandrar vidare två och två. De andra två möter sedermera ytterligare två män i en koja (”några av dina tjänare som var fattiga i anden, sådana som himmelriket tillhör”) och i den där kojan börjar de samtala och ifrågasätta sina liv och sina livsval. Vi talar nu om män som lyckats här i livet, som i princip kommit så långt man kan komma i karriären, och så säger de, enligt Augustinus återberättelse:

”Kan du säga mig vad vi har för mål för all vår strävan? Vad är det vi söker? Varför sliter vi så med våra uppdrag? Har vi några högre förhoppningar vid hovet än att bli kejsarens vänner? Och när vi väl är där, är inte det en vansklig och farofylld ställning? Hur många faror har vi då inte utstått för att nå fram till värre fara? Och när når vi dit? Men om jag vill bli en Guds vän, då kan jag bli det genast.”

Samtalet i kojan blir avgörande. De två väljer att inte gå tillbaka till kejsarens palats utan att viga sina liv åt Gud. Väl ute ur kojan möter de Ponticianus och hans vän igen och berättar om sitt oväntade beslut. Ponticianus önskar dem lycka till. Sedan går han och vännen tillbaka till palatset. Men de går med tunga steg, eller som Augustinus skriver: ”med sina hjärtan släpande i stoftet, medan de andra fäste sina hjärtan vid himlen och stannade kvar i kojan.” Och jag tänker att det är precis som i den där gamla Ekelöf-dikten ur Färjesång (1941)

allt har blivit
som förut. – Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

När de går tillbaka till jobbet, precis som vanligt, är inget som förut. Några har befriats, och det är inte de.

Men vad menar de då med att bli en Guds vän, de som uppenbarligen delar funderingar med merparten så kallade mitt-i-karriären-människor 2015? Hur blir man en Guds vän? Vad innebär uppbrottet och befrielsen? Vad innebär omvändelsen? Ja, uppenbarligen innebär det något helt annat än prestationshets och karriärklättring. Eller rättare sagt, ett liv vigt åt Gud kännetecknas av just avsaknaden av detta. Ett liv i Guds tjänst beskrivs här som motsatsen till hela den logik vår kapitalistiska tillvaro bygger på. De två männen väljer kojan framför palatset. De väljer att avstå guldkanten, det vackra hemmet, högstatus-vännerna, och i och med det valet slipper de också en lika fåfänglig som tröttande jakt på en lycka som aldrig ska komma. Med mer ansvar kommer ändå bara större faror, som de lakoniskt konstaterar. Att följa Gud verkar alltså handla om att stiga ner, att ta ett steg åt sidan—att välja liv framför konsumtion, för att tala i vår tids termer.

Eller kanske som Emilia Fogelklou skriver 1958:

Alla står vi mitt i avgörelsen. Död eller liv. Det gäller våga och vilja och medvetet stå aktiva i dramat, orienterade mot helare kärlek, helare värld, helare förmåga att vidga sig och fördjupa det som i olika stadier av livet kallas lycka.

Något att begrunda i oktobervardagen.