Det heligas tramsiga sida

Lawrence Carroll: Untitled.

De hundratusentals kristna predikanter världen över som nyligen tampades med utmaningen att Askonsdagen inföll på Alla hjärtans dag (eller S:t Valentins dag) börjar väl snart förbereda sig inför nästa ovanliga sammanträffande: en påskdag som också är 1 april.

(Den predikan jag själv råkade höra på Askonsdagen var briljant, men jag kunde inte låta bli att undra vad den stackars deprimerade pastorn i Sven Delblancs roman Samuels bok hade tagit sig till när postillans utläggning inte längre gick att kopiera rakt av.)

Kanske kan de finna inspiration hos poeten Ingemar Leckius? Han började som absurdistisk nihilist och slutade som mystiker – en väg hans vän Birgitta Trotzig betecknade som helt obruten och enhetlig.

Min egen Leckiusläsning har på sistone fått mig att tänka på ordet trams. I den politiska debatten används denna etikett när man vill avfärda något utan att behöva argumentera emot det. Kommer man undan med detta billiga retoriska knep är det nog för att lyssnarna redan delar ens uppfattning, eller saknar mod eller makt att säga emot. Också kyrkliga företrädare talar på detta sätt. Men har inte det heliga alltid ett tramsigt, (galg)humoristiskt ansikte, likaväl som ett (grav)allvarligt?

Det finns en hånfull form av trams som vill bannlysa allvaret, och det finns ett lika svartsynt allvar som avskyr allt trams. Men det finns också ett slags hjärtligt trams, och ett hjärtligt allvar, och dessa trivs med att spegla sig i varandra.

Här är en dikt ur Leckius första samling, Andra riter (1951), följd av en ur hans sista, Vid terebintträdet (1989). På något vis tycker jag att bägge har något av både påskdag och aprilskämt i sig.

 

Gräv mjukt

Gräv mjukt
och med omsorg.

Vi andra, vi är här uppe,
vi väntar här.

Gräv inte för djupt,
det kan hända att du finner
vad du söker.

Gräv bara mjukt
och med omsorg.

Tills den dag kommer
då du lugnt kan säga:

I dag, mina vänner, i dag
har jag ingenting funnit.

 

Själens berg

Uthuggna ur azurn,
branta som vår åtrå
reser sig bergen:
Sinai, Karmel, Tabor.

O ansikte i zenit!

Kring klippspetsen en ljus åska,
där mysteriet springer fram
som en mörk ljungeld.

Bländade av det osynliga
faller vi handlöst.

Så återvänder vi till vardagen
med munnen full av jord
och ögonen svedda.

Men natten är hädanefter
ljusare än dagen.

Herre, ge mig det vattnet

Duccio di Buoninsegna
Cristo y la samaritana, 1310-1311
Museo Nacional Thyssen-Bornemisza, Madrid

 

Tänker någon be mig sjunga snart?

Är det guld att tiga även om det är vad alla väntar sig?

Känns det bättre om jag pressar ner mig i tenorläge?

Finns det någon pelare man kan stå bakom och andas en stund?

Sitter kjolen fult över rumpan nu eller sitter den för bra?

Var ligger syrgasmasken för nertrampade kyrktanter?

Är det okej om vi sätter upp en syster på talarlistan?

Vill du berätta hur du håller kväljningarna tillbaka?

Kan pennan bredda väggarna i vapenhuset?

Vore chansen större med ett pastellfärgat tangentbord?

Hur smakar det ord som får magknipet att släppa?

Går det att skriva in sig i något annat rum än det egna?

Kan bokstävernas tårar börja blänka, glimra, stråla?

Kan toners tryck mot luften likna smekningar?

Vem vill ge plats för sådana ljusa flöden?

Epifania

Hiroshi Sugimoto: In Praise of Shadow (1998)

Stjärnan strålar med ofattbar kraft över det simpla stallet; strålar där med all sin glans, så starkt att allt omsluts av en bländande klarhet, som vore det silvergjutet, som vore det höljt i vitglittrande snö, klara kläden av is.

En pelare av ljus sträcker sig, omättligt hög, från marken och upp till himlavalvet, över stallets rasade stenmurar, över dess söndrade tak av halm höjer den sig i ett brusande dån.

Orden fattas dem, felas. Skälvningarna drar andan ur kroppen. Jublet tar kraften ur deras lemmar. Tiden kantrar, tiden upphör, upplöses i helgad evighet. 

Änglarnas legioner fyller rymden, fyller himlaranden. Deras vingars sus piskar till täta slöjor markens stoft. Det bländande ljusflödet får vart grand att glittra stjärnelikt. 

Alla röster förenas, alla stämmor blir med ens till en; kristallen, vattnet, stjärnesången, alltets lovsång, vindens skyar, markens stenar, trädens grenar, ängens blomster, bergens klippor, havets vågor sjunger hörsamma mot den himmelska synen.

Ur Lotta Lotass: Konungarnas tillbedjan (2012)

(Hiroshi Sugimoto beskriver sitt verk här.)

Vad älskar du mest av allt i hela världen?

Det var en fredagseftermiddag i början av året, på Drottninggatan i Stockholm. Just på den där snutten mellan Kungsgatan och Hamngatan där det är som mest tätt med turister, sandwichgubbar, frusna tiggare och folk som är på väg hem från jobbet. En kvinna i den senare kategorin hastade trött och irriterad fram i kylan när en ung man med piercad underläpp och blå täckjacka dök upp och började gå baklänges framför henne, med ett stort, öppet leende.

”Får jag fråga dig en sak?”

Ville han sälja något? Var det en svensexa?

”Vad älskar du mest av allt i hela världen?”

”Jesus Kristus”, svarade hon utan att tänka.

”Bra svar”, sa han och släppte fram henne.

Det märkliga var att när hon gått några steg till märkte hon att hennes sinnesstämning var totalt förändrad. I en varm glädje flöt hon fram genom folkmyllret. Hon hörde det första budet ringa i tanken och var fullständigt överrumplad över att hon faktiskt åtminstone i just denna stund hade fått nåden att leva i det. Bekännelsen hade bara slunkit ur henne. Den unge mannens enkla fråga, den viktigaste av alla tänkbara frågor, hade lockat fram en plötslig lovsång rakt ur grånaden.

Vem var han?

För mig har denna historia och historien om det lastbilsattentat som ägde rum på samma plats ett par månader senare hamnat bredvid varandra i minnet. Två fredagsögonblick på samma oansenliga plats: det ena kristalliskt klart, det andra nattsvart och grumligt.

Jag kommer att tänka på den oväntade, genialiska fredagsfrågan igen när jag läser kardinal Anders Arborelius gripande ord om sitt valspråk:

”In Laudem Gloriae” (Gud till pris och ära) är ett uttryck för att allt det jag är och gör skall vara till den treenige Gudens förhärligande. I vår tid har man ofta glömt bort att vår främsta plikt – och vårt privilegium – är att ära och förhärliga Gud. Människan förminskas inte av det, tvärtom, hon blir större, friare, lyckligare. Att hjälpa människor upptäcka det är en av mina största önskningar.

Erfarenheten av bekännelsens glädje måste vara förklaringen till att så många kristna varit beredda att dö för sin tro. I ett annat inlägg här på Läsarna skrev jag att kriteriet för en äkta andlighet är bekymmerslösheten. Samma kriterium, den inre friheten, friden och glädjen, kunde också ställas på det sanna martyrskapet. Martyrens erfarenhet av att vandra i Guds ansiktes ljus har lärt henne att om det som krävs för att rädda hennes liv är att hon säger upp sin tro, har hon i praktiken inget val.

Den död det skulle innebära att förneka Gud, att förneka sitt eget väsens grund och vända sig bort från sin Skapare, framstår för martyren som outhärdligt fasansfull. Det offer som sker i tro däremot ter sig inte alls farligt på samma grundläggande existentiella plan, även om det är smärtsamt – den döden är bara en rörelse vidare in i det eviga ljus hon redan anar.

Innan vi kan hoppas dela martyrernas värdighet måste vi alltså bli bedjande människor. Varje martyr måste först ha varit en mystiker.

Laudem Gloriae är inte bara Arborelius valspråk utan också den fras som hans ordenssyster s:a Elisabeth av Treenigheten (1880–1906) önskade skulle bli hennes himmelska namn. Hennes sista ord, innan hon dog blott tjugosex år gammal i en svår och smärtsam sjukdom, var: ”Jag är på väg mot ljuset, mot kärleken, mot livet.”

Porträtt av den lyssnande kärleken

En kvinna sitter på en säng.
Änkan Lena är en av Aleksijevitjs hjältar. Foto: Majaq Julén Brännström.

Bland de många som fascinerats av författaren och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs arbetsmetod finns den svenska dokumentärfilmaren Staffan Julén. Medan Aleksijevitj reste runt i Ryssland och Belarus för att göra intervjuer till en kommande bok om kärlek följde han henne med kameran, för att sedan klippa ned sitt stora material till två filmer. Lyubov – kärlek på ryska, som just nu visas på bio, är den film som ursprungligen var planerad. I blickfånget finns Aleksijevitjs intervjupersoner – eller hjältar, som hon kallar dem – som i böckerna är helt anonyma, samt de omgivningar som heller aldrig skymtar där: sovjetiska höghusområden, parkträd i vinden. Liksom Aleksijevitjs verk befinner sig filmen Ljubov i skärningspunkten mellan konst och journalistik.

Den andra filmen, Den värsta lögnen är den dokumentära, skildrar inspelningen av den förra. Här ser vi en mer traditionell, journalistiskt berättad K Special-dokumentär, och när Julén sätter ord på sina iakttagelser blir det klart mindre utrymme för själva samspelet mellan bild och betraktare, även om filmen är upplysande, inte minst vad gäller de hårda villkor som en författare verkar under i dagens totalitära Ryssland.

Åter, ändå, till den mer suggestiva Lyubov. Kärleksporträtten är inga idealbilder utan skildrar levda erfarenheter, och Aleksijevitjs öppna intervjuteknik låter varje person reflektera fritt över den invecklade verklighet hon lever i. I början av filmen tänker en kvinna tillbaka på sin barndom och ser häpen ut när hon inser att hon alltid upplevt att omvärlden anklagar henne för att hon är lycklig – som om det var ett brott!

Svetlana Aleksijevitjs livsverk är lyssnandets, och Juléns film gestaltar skörheten i denna konstforms avvägning mellan följdfrågor, tyst väntan och egna, förtroliga inspel. Aleksijevitj bemästrar den kanske inte hundraprocentigt – om något sådant alls är möjligt – men gör uppenbarligen sitt yttersta. Intervjuerna brådskar inte; det finns tid för motsägelser och tvekan. Aleksijevitj utstrålar ett intensivt intresse för sina intervjupersoner och frågorna tycks härröra från en genuin förväntan om att de ska lära henne något. Varje samtal blir en skärva i de kollage av hundratals intervjuer som utgör Aleksijevitjs romaner.

Aleksijevitjs lyssnande är journalistiskt i det avseendet att hon har en förutbestämd vinkel, men konstnärligt i det avseendet att hon inte detaljplanerar sina projekt utan trevar sig fram längs sin idé i tillit. Också sociologiska frågeställningar driver henne: Hur påverkade den stalinistiska ideologin människors känsloliv och privata relationer? Eller mer specifikt: Hur är det att vara gift med en f.d. KGB-agent?

Ändå kommer filmen att skildra inte så mycket ämnet för berättelserna som själva berättandet – detta är inte Aleksijevitjs film, utan Juléns. Han fick visserligen göra den på villkor att den inte skulle handla om henne, utan om kärlekens betydelse ”i den ryska folksjälen”. Men hans intresse för författaren och hennes metod skiner igenom likväl, och de starkaste intervjupartierna är de när hon gått med på att själv vara med i bild, så att båda parterna i samtalet syns. Så ligger filmens styrka i föreningen av två skilda konstnärers intentioner.

Borde inte Kyrkan vara en given plats för den här sortens förlösande lyssnande? tänker jag efteråt. Det händer också att hon är det, men kanske ändå alltför sällan. Vad krävs egentligen för att bli en god lyssnare? Rimligen krävs övning och erfarenhet, men sådan kan man skaffa sig tidigt i livet och ökad lyhördhet kommer definitivt inte automatiskt med åldern … Den främsta förutsättningen är kanske en ansats liknande Aleksijevitjs, av nyfikenhet och impulsen att ta god hand om varje fragment som den man möter delar med sig av, vårda yttrandena som skatter eller bräckliga små liv. Lägg därtill modet att uppehålla sig i sin egen svarslöshet.

Och så förstås: en människa som är beredd att öppna sig och tala. En sårad hjälte.

I ett par scener sitter Aleksijevitjs medarbetare och transkriberar intervjuerna, ensam i ett rum med en bandspelare och en gammal skrivmaskin. Ibland rinner tårar över kinderna. Hon påminner mig om läsaren, om översättaren. En extra instans för tillvaratagandet av dessa vardagliga hjälteberättelser.

Den scen som inramar filmen etsar sig också fast: En flicka för vilken världen är alltför råbarkad tittar hänfört upp över fönsterkanten, i väntan på sin pappa. Kameran befinner sig nedanför henne, ute på gatan. Flickan kan inte tala – just hennes berättelse är som gjord för filmen. Precis som Aleksijevitj själv visar flickan i fönstret – genom sitt minspel, sin blick, sitt sätt att vara – på kärlekens intima samband med uppmärksamheten.

[En något kortare version av texten publiceras i tidningen Dagen.]

Läs och hör mer om Lyubov – kärlek på ryska hos Liljevalchs.