Att vänta och att vaka: Samuel Beckett, Simone Weil och David Foster Wallace

(Detta inlägg har författats av Alva Dahl, svensk översättare av den tidigare nämnda The Pale King – Blek kung på svenska – av David Foster Wallace.)

 

Ofta när jag hör asplövens stilla rasslande tänker jag att det är så vi bör vara. Vårt idiom ”att darra som ett asplöv” är negativt laddat och betecknar rädsla, men kunde vi inte ge det en ny laddning? Att darra som ett asplöv, det är väl ingenting annat än att lyhört och följsamt leva med i varje ögonblick och samtidigt vara omisskännligen sig själv och på rätt plats?

Den svenska titeln på Becketts drama I väntan på Godot liknar titeln på en berömd antologi med texter av Simone Weil: Väntan på Gud. Likheten mellan namnen Godot och Gud är förbehållen de germanska språken, men de ord som översatts med väntan har faktiskt också samma rot  – de franska originaltitlarna lyder En attendant Godot respektive Attente de Dieu. Ändå är de tillstånd som tematiseras i dessa båda texter – ett drama och en samling brev och essäer – radikalt olika.

I Becketts fall är det fråga om det som med ett träffande uttryck kallas dödtid. Didi och Gogo är så plågade av leda, tristess och overksamhet i sin väntan att den enda föreställning som riktigt engagerar dem verkar vara tanken på att hänga sig. I sin väntan förlorar de sin värdighet, sitt ansvar. De har ingenting att ge varandra, sig själva eller någon annan – åtminstone faller det dem inte in att de kunde ha det. Förnedringen av slaven Lucky berör dem inte. De har förlagt all initiativförmåga till Godot, som de behandlar som en högre makt – men inte som en närvarande, seende och medkännande Gud, utan som en frånvarande och avlägsen, godtycklig härskare. Det som får oss som ser dramat att stå ut, att inte drabbas av samma livsleda, måste vara dess träffsäkerhet, men kanske ännu mer dess humor.

Hos Weil översätts attente oftare med uppmärksamhet. Att vara uppmärksam inför Gud är att vara närvarande och koncentrerad, att vaka så att man förblir öppen och mottaglig för sanningens och verklighetens fulla rikedom. Attente är här motsatsen till distraktion och splittring eller jakt och planering.

Samma situation kan naturligtvis utlösa leda hos en och andakt hos en annan. David Foster Wallace gestaltar denna skillnad i den ofullbordade och postumt utgivna romanen Blek kung, som utspelas på det amerikanska skatteverket (IRS), och som utkom på svenska i min översättning 2012. Titelfiguren kan för övrigt sägas påminna om Godot, men har en än mer undanskymd roll; det är fråga om en mystisk, högt uppsatt chef, som bara nämns en gång i hela den tjocka boken. Handläggarna i romanen utför alla samma monotona och koncentrationskrävande uppgifter – att kontrollera deklarationer – timme ut och timme in. Men de upplever det inte likadant. För de flesta är arbetet otroligt tråkigt – Lane Dean, exempelvis (för övrigt den mest explicit religiösa av dem som befolkar romanen), lider på ett sätt som har många likheter med Didis och Gogos fruktansvärda väntan i Becketts pjäs. För Drinion, däremot, leder arbetet till ett slags förhöjt medvetande, just för att det inte bara är enformigt, utan också kräver fullkomlig koncentration. När Drinion är i sitt esse vid skrivbordet leviterar han – utan att någon lägger märke till det, allra minst han själv. Han har övat upp en förmåga till uppmärksamhet vars belöning är salighet.

I ”Reflexioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i kärleken till Gud” (en av de texter som ingår i Väntan på Gud) skriver Weil att den som övar sig i intellektuell uppmärksamhet, oavsett vad vi övar oss i att vara uppmärksamma på, också kommer att bli mer uppmärksam på andra människor, lära sig den svåra konsten att ”ge akt på en olycklig”. ”Det är inte bara kärleken till Gud, vars kärna är uppmärksamhet. Kärleken till nästan, som vi vet är samma kärlek, är gjord av samma ämne.”

Att så är fallet med Drinion känner nog de flesta av hans kolleger inte till. De har aldrig varit olyckliga inför honom, och de beskriver honom som ”en väldigt stabil handläggare [men] kanske världens tråkigaste nu levande människa”. De har både skrattat åt och förundrats över hans engagemang, men de känner inte dess källa och uppskattar inte hans ovanliga sätt att samspela med andra människor:

Han ser koncentrerat på den som talar. Koncentrerat är faktiskt inte ens rätt ord. Det finns ingenting av granskning i hans blick; han bara ger den som råkar tala sin fullständiga uppmärksamhet.

Men läsaren och en av kollegerna får vid ett tillfälle erfara konsekvenserna av Drinions uppmärksamhet. Ingen har någonsin lyssnat så koncentrerat på den olyckliga skönheten Meredith Rand som Drinion. Plötsligt, utan att någon hade kunnat förutse det, bär hans uppmärksamhetsövning frukt i mötet med en annan människa.

Didi och Gogo, däremot, är totalt vilsna. Gogo minns inte ens vilken dag det är; glömska är hans sätt att hantera sin plåga: ”Här har jag släpat mig fram hela mitt liv i den här grushögen, och så vill du att jag ska lägga märke till nyanser?” Didi har en annan strategi inför tröstlösheten: förströelse, att söka avleda uppmärksamheten med olika distraktioner.

För, som Weil också skriver, det är svårt att vara uppmärksam.

Det finns något i vår själ, som hyser motvilja mot den äkta uppmärksamheten, en motvilja mycket häftigare än kroppens motvilja mot tröttheten. Detta något står mycket närmare det onda än vad det kroppsliga  gör. Varje gång man är verkligt uppmärksam, dödar man därför något ont inom sig.

DFW gestaltar detta inte bara genom att skapa och skildra de fiktiva skattehandläggarnas liv. Han ställer också den som läser hans roman inför samma situation. Romanen är mycket lång, och mycket krävande. Meningar kan vindla fram över flera sidor och vara så komplexa att de verkligen kräver att läsaren koncentrerar sig till fullo. På så sätt är boken just en sådan uppmärksamhetsövning som Simone Weil förespråkar.

Den som ger den den uppmärksamhet den förtjänar borde alltså kunna växa i kärlek av läsningen.

Att översätta en sådan text kräver naturligtvis även det en enorm närvaro. Det ställde liknande krav på mig som på handläggarna i boken: Jag måste bara göra detta, med all den koncentration jag kan uppbåda; började jag förtvivla över hur långsamt det gick, gå in på facebook varannan minut eller tycka synd om mig själv var jag förlorad, då skulle jag aldrig bli färdig. Om det fick några goda konsekvenser är mer tveksamt; faktum är att när jag precis hade avslutat arbetet med översättningen inträffade en katastrof i mitt liv som fick mig att undra om jag gått så djupt in i arbetet att jag slutat lägga märke till människor omkring mig. Men kanske hade jag trots mina ansträngningar inte lyckats vara tillräckligt uppmärksam?

Det går inte att mäta uppmärksamheten eller räkna med några goda resultat – givetvis inte, för gör vi det är vi inte längre mottagliga och öppna. Vår väntan är inte den rätta.

Jackie Södermans uppsättning av I väntan på Godot, från 1971, finns i SVT:s öppna arkiv.

4 thoughts on “Att vänta och att vaka: Samuel Beckett, Simone Weil och David Foster Wallace

  1. Tack för denna text och för ditt översättningsarbete med ”Blek kung”!

    Fantastisk bok, men krävande då tristessen inte bara utgör innehåll utan bitvis också form eller medium. Älskar hur Drinion framträder som en hjälte och tristessens besegrare, inte genom att fly utan att genomtränga den och nå tillståndet av total lycka på andra sidan. Ja – noteringen om honom i redaktörens anteckningar var en av höjdpunkterna för mig.

    1. Jag såg inte denna kommentar förrän nu, men den gläder mig mycket. Såsom jag ser det är form och innehåll ett; därför måste boken vara just så krävande som den är.

Kommentera