Att urskilja andarna

Ur Ignatius av Loyolas muntliga meddelanden nedtecknade av Luis Gonçalves:

Ignatius var mycket begiven på att läsa böcker med uppdiktat världsligt innehåll – en genre som brukar kallas riddarromaner – och då han nu kände sig tillräckligt frisk, bad han om några sådana böcker för att få tiden att gå. Men i huset fanns inga sådana böcker som han brukade läsa. Därför gav man honom en bok om Kristi liv och en om helgonens liv, båda på spanska.

I dessa böcker läste han ofta och blev stundtals gripen av det som han där fann framställt. Därvid hände det ibland att han tänkte tillbaka på det som han hade läst, andra gånger tänkte han på sådana världsliga saker som tidigare alltid brukat sysselsätta honom.

Men Herren kom honom till hjälp genom att låta sådana tankar avlösas av andra, som hade sin utgångspunkt i det han hade läst. Ty när han läste om vår Frälsares och om helgonens liv hejdade han sig för att eftersinna, och han tänkte för sig själv: ”Hur skulle det vara om jag gjorde vad den helige Franciskus gjorde eller vad den helige Dominikus gjorde?” Även dessa tankar sysselsatte honom en god tid. När något annat kom emellan återvände de omtalade världsliga tankarna, och också vid dessa dröjde han länge. Denna följd av sinsemellan helt olika saker pågick hos honom under lång tid, och ständigt uppehöll han sig vid den tanke som för tillfället återkom.

Men då visade sig följande skillnad: när han var sysselsatt med de världsliga tankarna fann han stort behag i dem, men när han sedan tröttnade på dem slokade han och kände sig missnöjd. När han däremot tänkte på alla de späkningar som han läst om att helgonen pålagt sig, uppfylldes han inte bara av tröst medan han sysselsatte sig med dessa tankar, utan de lämnade honom tillfredsställd och glad även sedan han övergivit dem. Visserligen lade han inte märke till det, inte heller funderade han närmare på denna skillnad för att riktigt kunna bedöma den tills slutligen en gång hans ögon öppnades något litet. Han började förundra sig över denna olikhet och fundera över den. Erfarenheten lärde honom, att han efter den ena sortens tankar blev ledsen och efter den andra glad. Detta var det första han övervägde vad Gud beträffar. Och när han senare författade de andliga övningarna, började han med denna erfarenhet som grund vinna klarhet i fråga om andarnas olikhet.

Källa:  Läsningar till Kyrkans dagliga bön VI (Stockholms katolska stift, Katolska liturgiska nämnden, 1996), s. 219-220.

Rekommenderad läsning: Ignatius av Loyola, Pilgrimens berättelse (övers. Fredrik Heiding SJ).

Kommentera