Att tolka kontingensen

Jag skulle vilja följa upp mina ganska dystra iakttagelser igår med en annan reflektion.

Där både den moderna naturvetenskapen och den kristna teologin är eniga är att det mänskliga livet är kontingent.

Men den bild som Walden beskriver som en konsekvens av detta skiljer sig från den kristna teologins perspektiv. Ur den kristna teologins perspektiv är denna kontingens inte en absurd kontingens utan den kontingenta existensen är att förstå som en gåva.

Universum existerar inte av nödvändighet utan är skapat, det vill säga beroende av Gud för sin existens. Denna skapare har dock ett mål för sin skapelse, som är att alltmer fylla den med sig själv – fylla den med vara. Universums historia är dessutom en historia av framväxten av en alltmer rik värld; en värld som en gång bara innehöll helium innehåller numera också massa olika grundämnen, bildade i stjärnorna som sedan har bildat liv, skogar, astronomer, Woody Allen. Universum blir allt rikare. Det är också en del av den naturvetenskapliga bilden. Inte endast att Universum är stort.

Målet för skapelsen är ur kristen synvinkel att bli bräddfull av Gud. Människan kan under sin vistelse bli alltmer fylld av Gud när hon växer i kunskap och vänskap.

Kunskapen gräver i detta perspektiv inte ett ”hål” inom oss; den är ett uttryck för att vi öppnar oss för världen. Vår förmåga att förstå vår kvantitativa litenhet i Universum, beror på en kvalitativ storhet, vår kunskapsförmåga.

(Detta skulle även gå att koppla till Bernard Lonergans analys av universums historia där det som det ”finns mycket av” i Universum är det enkla som blir byggstenarna för det mer komplexa. Människans ensamhet i Universum är i detta perspektiv ett uttryck för hennes komplexitet.)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.