Att läsa sig till teolog (1): Läsningens näringscirkel

Den som vill vara teolog måste läsa mycket. Det är ett faktum man inte kan komma ifrån. Man kan givetvis göra mycket bra och tjäna Gud och hans rike väl, kanske t.o.m. göra akademisk karriär, utan att vara teolog, men om det är teolog man vill vara måste man läsa mycket, eller så bluffa sig fram.

Eftersom jag av olika orsaker i mitt privatliv läst mycket mindre än jag brukar de senaste åren och nu försöker komma tillbaka till min vanliga nivå ungefär, har jag funderat en del på läsande på sistone och tänkte dela med mig av mina tankar, efter som det ligger nära vår bloggs tema.

Det blir för mig allt mera uppenbart att jag aldrig kommer hinna läsa allt jag kanske skulle vilja läsa. Jag kommer antagligen aldrig att läsa Barth’s Kirchlige Dogmatik, det är mycket möjligt att jag aldrig hinner ta mig an Kierkegaard på allvar. Men för att ha något slags strategi i mitt läsande har jag delat in mitt läsande i fyra kategorier. Det är min ambition att hålla igång de tre första typerna av läsning mer eller mindre hela tiden – en ambition som jag utan att ta bekymmer av det sällan når upp till. Dessa är: (1) Jobbrelaterad läsning (2) breddande och fördjupande läsning (3) Annan läsning.

Vad den jobbrelaterade läsningen handlar om är säkert rätt klart. Det är sådan jag måste läsa för kurser jag ska hålla, artiklar jag ska skriva, kanske böcker jag skall recensera eller bedöma på något sätt. Inte ofta kan det handla om läsning som är en ren plåga, men det kan också vara den läsning som lär en mest eftersom det ofta handlar om ganska djupgående böcker på områden som man antingen vet rätt mycket om (och därför kan ta till sig mycket väl) eller inte vet något alls om (och därför lär sig mycket). Jag försöker hålla denna läsning helt och hållet på arbetstid.

För att bli en god teolog tror jag det är mycket viktigt att man inte bara sysslar med denna typ av läsning. Att vara expert på ett område är inte samma sak som att vara en god teolog. Den andra kategorin, som alltså består både av breddande och fördjupande läsning är därför helt nödvändig. I denna kategori placerar jag dels ”viktiga” nya böcker, som inte kanske på ett uppenbart sätt är kopplade till mina forskningsintressen men som hjälper mig att ha koll på ”vad som är på gång”. Utmaningen här är att kunna skilja på hype och verkligt viktiga nya böcker.

Det problemet har man inte med den andra delen av denna kategori, som mest handlar om att läsa teologiska klassiker. Här handlar det väl mera om vilket teologisk tradition man tänker sig att man står. Jag håller som bäst (efter ett par års uppehåll) att arbeta mig genom Tomas Summa Theologica, en läsning som ger otroligt mycket. Jag kommer knappast någonsin att publisera vetenskapliga texter som bygger på denna läsning, men t.ex. i min bok Om Sann Gemenskap finns det ganska stora delar som är inspirerade av Tomas. Också ”moderna klassiker” passar in här. Allt detta är otroligt viktigt för den som verkligen vill kunna säga något om kristen teologi och inte lita på hörsägen eller fejk. Mestadels sysslar jag med denna läsning på bussen till och från jobbet.

Den tredje kategorin handlar om ”icke-teologisk seriös läsning”. För mig handlar det oftast om politisk filosofi eller samhällsvetenskapig litteratur eller bra journalistik. Det vill säga, litteratur som hjälper mig att relatera teologin till vår samtid. Just nu håller jag på med ett annorlunda projekt, jag läser igenom Shakespeare’s samlade verk. Shakespeare är ju inte direkt känd för att vara teologiskt insiktsfull – snarare är det frånvaron av religiös tematisk som är intressant. Däremot är  han etiskt mycket spännande och för mig som är intresserad av hur moderniteten uppkommer är han väldigt klargörande. Och Shakespeare har ju haft så otroligt starkt inflytande på den västerländska kulturen att det alltid är värdefullt att lära känna dessa klassiker. Denna kategori av läsning gör jag hemma, mestadels innan jag börjar sova.

Det finns en fjärde kategori också: ren underhållning. Jag hinner – som ni kanske förstår – inte med mycket av det slaget, det är oftast under semestern som jag tar mig tid att läsa t.ex. romaner. Man kan förstås försöka intala sig själv att den underhållning man tycker om egentligen hör hemma i någon av de andra kategorierna – whatever rock’s your boat – men jag tänker mig att det oftast är att lura sig själv. Därmed inte sagt att denna typ av läsning är dålig eller onödig. Men man bör väl vara på det klara om vad som är vad.

Så tänker jag. Jag är vädligt nyfiken på hur, ni kära läsare, tänker kring ert läsande!

11 thoughts on “Att läsa sig till teolog (1): Läsningens näringscirkel

  1. Patrik, Tack för dessa goda – och inte minst användbara – reflektioner. Jag är själv väldigt förtjust i att strukturera upp min tid, men har ännu egentligen inte strukturerat mitt läsande på det här sättet. Och jag misstänker att detta berg av böcker som väller över mig är något av det som mest bidrar till min stress, och som dessutom tar glädjen från läsandet. Läsandet blir ett enda stort homogent block. Helt ointagligt. (Minding the Modern landade på skrivbordet förra veckan …) Dina tankar får mig att inse att om jag på samma sätt som jag planerar min arbetstid i övrigt planerar mitt läsande, så kan stressen avsevärt minskas. Principen är: struktur ger frihet. Kanske handlar det mycket om att göra explicit en rytm som redan finns där. Om detta ska jag tänka vidare och förhoppningsvis återkomma.

    /Andreas

  2. Intressant läsning om läsning!

    Då jag personligen inte är inom akademin innebär det att jag lägger upp min läsning lite annorlunda. Läsning för mig blir mer ett sätt att umgås med tillvaron. Ett sätt att närma sig verkligheten genom andras tankar.

    Jag har valt att läsa det jag upplever är det som drar mig till sig. Som tvingar sig på mig.

    För ca två år sedan valde jag att sätta mig in i tankarna hos en av 1900-talets största teloger (enl. vissa även ”kanske 1900-talets mest bildade man”) Hans urs von Balthasar. Hans ”mästerverk” The Glory of the Lord (7 volymer)

    Att enbart läsa Balthasar under två år har varit en fantastisk gåva. Att få tänka i samma banor som ett sådant stort intellekt har ödmjukat mig. Hans sju volymer om Herrens Härlighet har förändrat hur jag ser på världen.

    Att läsa Balthasar tvingade mig att på nytt läsa Bibeln – det är min nuvarande definition på god teologi. Att inse hur lite jag förstått av Nya testamentet även om jag läst och trott mig förstå, det var en spännande resa.

    Att genom den teologiska läsningen få verkligen känna hur ens ögon öppnas för höjden, bredden och djupet i mysteriet är en fantastisk gåva.

    När jag läst klart TGOL, insåg jag min brist på kunskap om Paulus. Jag beställde hem N.T. Wright’s mastodont bok om Paulus (Paul and the faithfulness of God). Jag läste ut del 1 (600 sidor), även det en ögonöppnande upplevelse, men insåg att jag var alldeles för dålig på Gamla Testamentet för att kunna få ut mest möjliga av del 2 (1200 sidor).

    Nu inväntar jag ”the orthodox study bible” som har en relativt ny översättning av septuagintan till engelska.Den närmsta tiden skall jag alltså ägna mig åt att läsa Gamla Testamentet från pärm till pärm, inklusive apokryferna och de böcker som ingår i t.ex. etiopisk orthodoxa kanon. Jag ger det ett år ungefär.

    När jag långsamt tagit mig igenom gamla testamentet ska jag återgå till att studera Paulus, då Paulus framstår som så djupt indränkt av gamla testamentet, behöver jag det för att kunna känna mig på ett närmare plan med honom. Sedan (om planen håller) är det tillbaks till Balthasar för hans resterande 5+3 volymer om Theo-Dramatik samt Theo-Logik.

    Jag har medvetet försökt bryta mig ut ur det mönster som man lätt kan hamna i, att läsa det som är ”hypat” eller det som är senast. Istället för påbörja läsning av mängder av spännande böcker (som sedan aldrig blir färdiglästa) försöker jag läsa en bok i taget, samt att det får ta den tid det tar. Att låta läsningen pröva tålamodet och vara karaktärsdanande i att ta sig igenom.

    Dock använder jag mig av youtube-klipp, wikipedia, artiklar och korta små böcker om jag kör fast i läsningen och behöver sätta mig in i något för att ta mig vidare. En slags kombination av den totala tillgänglighetens fördelar, med den envisa tålamodsprövande läsningen.

  3. Tack Patrick, det var ett välbehövligt inlägg för min vardag.

    Jag inser att jag nog har tänkt om mitt läsande i väldigt liknande termen, men att kategori 2 läses i sängen och att kategori 3 nästan blir icke-existerande till fördel för skönlitterärt läsande (fast jag hoppas å andra sidan att få kombinera mitt skönlitterära intresse med teologi någon gång).

    Jag tänkte fråga vad du tänker om det Andreas nämner, när kategori 1 blir nästan oövervinneligt tung/stor? Hur gör du urval? Skumläser du ibland?

    Jag märker att jag inte kommer ihåg mycket när jag läser för snabbt t ex, men samtidigt finns det ju oändligt med böcker jag skulle vilja ha läst för min avhandling t ex. (Sömnfrågan kommer också in som småbarnsförälder 🙂 )

  4. Tack för era svar – spännande att höra! Som akademiker kan man inte vara annat än en smula avundsjuk inför Simons beskrivning, Att låta läsandet föra en vidare från en bok till en annan är med säkerhet den mest njutbara formen av läsning, men tyvärr tillåter verkligheten sällan sådan läsplan. Men i min typ 2 följer jag rätt långt det mönstret. I princip håller jag på att följa Hauerwas i fotspåren, en naturlig följd av att ha läst allt han skrivit. Så jag har avverkat MacIntyre och Yoder, håller nu på med Tomas. Som sagt är jag tveksam om jag hinner fram till Barth på allvar.

    När ”jobbläsningen” överväldigare en? Rent praktiskt är jag öppen för att utnyttja bussresorna även för jobbläsning ibland (det är 2×40 minuter per dag så det är rätt mycket tid för mig). Sen läser jag rätt snabbt, och det är klart att man kan inte läsa allt noggrannt, jag tror nog alla akademiker rätt snabbt utvecklar förmågan att skumma väl. Men det här hänger ganska mycket ihop med frågan om hur man kombinerar läsande med skrivande, vilket jag tänker mig komma tillbaka till i en senare bloggtext. En verklig tidstjuv är omläsningar man måste göra för att man glömmer bort var man läst det där man skall skriva om. Det mest konkreta tips jag har – och alla som inte följer det hatar att höra det – är att jobba med god framförhållning, läsa i god tid innan man måste ha boken klar.

  5. Jag håller med i allt men tänker att det går att tänka andra tankar också. Måste läsandet alltid ha en nyttoaspekt. Är vi inte ganska så trötta på att allt ska ha en nyttoaspekt. Gå ut med hunden är bra för motionen, pianospelet är bra för barnets intelligens, sex är bra för hjärtat och vin är bra för magen. Tänk om man skulle läsa för läsandets egen skull? Förstås skiljer sig det akademiska läsandet där läsandet har en riktning. Problemet för mig är att jag glömmer vad jag läst. Jag kan tänka att detta är fantastiskt skrivet men efter en månad skulle jag knappast kunna skriva baksidestexten till boken.

    Tänk om läsandet är ett försvar för att inte tänka själv. Om det är först när vi lägger ifrån oss boken som fantasins kreativitet får oss att tänka nya tankar. De mest banrytande idéerna i vetenskapen har sällan baserats på en diger referenslista.

    1. Intressant! (Anar jag ett Zizek-resonemang bakom? – när sex är bra för hjärtat försvinner den hedonistiska njutningen)

      Spontant tänker jag på hur man ser på författarens auktoritet. Om man läser för att få en författares svar på en fråga och sedan försöka memorisera detta svaret. Eller för att ”utmana sig själv”, att hamna utanför sin intellektuella ”comfort zone”.

      Somliga tycker läsningen av ”klassiker” är det viktiga, Varför då? Kanske just för att de är ”klassiker”. Då kan de strykas från ”att-läsa”-listan och personen i fråga få ett extra poäng på jeoperdy. I ett sådant fall har det ”hedonistiska” läsandet kvävts i sin linda. Läsningen blivit ett projekt för att få intellektuella poäng. Om motivet är att läsa Augustinus Guds Stad, är att det är en klassiker, och inte för att lära sig (som exempel) hur en fornkyrklig biskop i nordafrika resonerade kring kyrkan, staten, kristologi osv.

      Att istället ha ett ständigt pågående inre samtal med den som skrivit boken. Att inte sluta tänka självständigt medans man läser utan söka den inre dialogen under läsningen. Se författarens resonemang, ana det bakomliggande, införliva ny kunskap och nya resonemang. Antingen hålla med, alternativt formulera för sitt inre varför man inte håller med.

      Ett läsande utan pauser kan innebära uppskjutning av själva bearbetningen. Att bära en mängd ”osmält” information. I den meningen blir läsandet – om inte ett försvar – så en flykt ifrån det självständiga tänkandet. Det behövs tid att smälta och passa ihop det lästa med sitt eget inre pussel och leva med tankarna en längre tid.

  6. Tja… Jag är inte så imponerande av idén om att tänka själv om jag ska vara ärlig. De flesta människor som tror sig tänka själv har bara glömt bort vems tankar de tänker. Men det är ett viktigt påpekande att det sätt att läsa som jag håller på med sannerligen inte är tänkt som något ideal för alla människor. Men att vara kristen teolog för mig handlar om att tänka med den kristna traditionen, och för att det skall vara möjligt måste du känna till denna tradition. Och det gör man genom att läsa. Även om t.ex. personligt förmedlad kunskap är viktigt går nog inte läsningen att undvara.

    Men ta inte stress över att du inte kommer ihåg vad du läser. Jag är säker på att det formar hur du tänker i alla fall!

    1. Så sant! Jag tänker (högt räknat) en egen tanke om året, och den enda [OBS att detta ska ses som ironifri reflexion!] som jag bär med mig efter mer än några år är en reflexion om norska Frp och deras jordbrukspolitik som jag tänkte 2002… Alltså – vi läser för att ta oss vidare. Tänka i dialog med andras tankar, men sällan något nytt.

      Något jag tror du går miste om är den konsekventa läsningen av skönlitteratur från olika tider för att på så sätt tänka djupare. Ett halvseriöst lästips är väl att ställa två så olika författare som Evelyn Waugh och John Grisham mot varandra för att se hur de behandlar präster/pastorer. Se där något för kommande bussresor! Eller att gå till biblioteket och läsa alla nummer av Garm, borde väl ge ett antal kuriosapoäng i alla fall i dina trakter…

      Synpunkter?

      1. Jo, skönlitteratur är definitivt något man kan rikta in sig på, och när jag var yngre läste jag kopiösa mängder. Det skulle mycket väl kunna falla inom kategori tre om man väljer den inriktningen, det hänger på hurudan teolog man vill vara. Men jag är lite skeptisk till alla dessa människor som hittar så mycket djup i deckare och liknande. Man får förstås läsa vad man vill men låtsas inte att underhållning är något annat än underhållning!

        1. Dock kan underhållningen säga något om sin tid – att läsa Vergilius hjälper mig förstå tidiga västliga teologer, typ.

        2. Jag tänker mig att teologin söker att säga något om människan, människans tro, existens och samhälle och dessutom, förhoppningsvis, lyckas säga något om Gud. Skönlitteratur, för mig, har förmåga att blottlägga en nerv om människans existens som jag inte annars kommer åt, så jag tänker mig att det borde vara fruktbart att låta de leva tillsammans i mitt tänkande. Den förmågan tillskriver jag dock aldrig deckaren (om man undantar Brott och straff och Father Brown, Graham Greene och Iris Murdoch kanske).

Kommentera