Att göra avbön – Tito Colliander

När jag först lärde känna Tito Collianders författarskap i 20-årsåldern (ni märker att höstens tema för mig blev omläsningar) var jag mest glad åt att hitta en författare intresserad av tro som likt mig talade svenska i Finland. Jag var lyckligt ovetande om hur långt åt höger han girade på 30-talet, om de fascistiska kretsar han rörde sig i och den beundran för det nazistiska Tyskland han gav uttryck åt i skriverier från den tiden. När jag nu läst om hans memoarsvit – sju band, dock långt ifrång Knausgårdtjocklek – har jag försökt mig på att läsa dem som en uppgörelse med denna mörka bakgrund. Memoarerna är skrivna under 60-talet och början av 70-talet.

Många av de teman som återkommer i boken har ingen tydlig relevans för denna läsning. Hans kamp med alkoholen – som inte verkar ha upphört ännu när han skriver – är ett sådant exempel. Det kan väl kanske också sägas om beskrivningen av Collianders omvändelse till den ortodoxa tron, även om man här förstås finner en annan ”stabil” position, som man kan tolka som ett alternativ till den unge Collianders högervurm – som alltså inte alls beskrivs i memoarerna.

Colliander glider alltså mer eller mindre helt förbi sitt politiska engagemang – och jag har inte källor som kan beskriva exakt hur starkt detta engagemang var. Han hörde till en krets unga finlandssvenska författare som kalldes för det ”svarta gardet” och samlades kring den uttalat nazistiske förläggaren Bertel Appelberg. (I denna grupp ingick även Göran Stenius, även han känd för religiös tematik och för konversion, dock till den katolska kyrkan.) Göran O:son Waltå skriver i Finlands Svenska Litteratur:

De svartas grundsyn var högerauktoritär. De beundrade mycket inom de fascistiska och nazistiska rörelerna men såg dem i grunden som plebeijiska och vulgära; dessa rörelser var däremot nödvändiga allierade mot bolsjevismen. Gruppens världsbild, som annars i allt väsentligt var fast rotad i en förgången tids hierarkiska och elitära samhälle, radikaliserades troligen av att man inom gruppen starkt upplevde det överhängande röda hotet.

Med detta citat som utgångspunkt kan vi finna flera intressanta trådar i Collianders memoarer som väl kan tolkas som försök att förklara hur han hamnade i detta politiska sammanhang. Colliander är mån om att beskriva sig själv som politiskt ointresserad – något som tolkats som försök att fly undan skuggan av detta förflutna. Men när man ser på vilka drag i sin uppväxt Colliander starkt betonar är de direkt relevanta för frågan om Collianders politiska syn. För det första beskriver han ingående hur livet i finlandssvensk överklass tog sig uttryck kring sekelskiftet 1900. Här lyfter han fram hur total skillanden var mellan herrefolket – till vilket Colliander alltså hörde även om hans egna föräldrar var fattiga – och tjänstefolk på de gods hans släktingar ägde. Colliander beskriver detta som något beklagligt, han beskriver hur han som barn beundrar kusken, hur han med ett slags avund betraktar hur de unga bland tjänstefolket dansar och festar medan han själv står utanför. Kontentan är i alla fall: sådan här var min värld.

Ett annat tema pekar i en annan riktning. Colliander är noga med att ta tydligt avstånd från all form av nationalism. Det kosmopolitiska draget i denna finlands”svenska” överklass betonas starkt – hur samtalet gick på blandspråk med inslag av ryska, tyska, svenska, finska och franska; hur hans mor omöjligt kunde förstå den nationalistiska yran under Finlands krig med Sovjet etc. Det här kan läsas som ett klargörande: ”Vi må ha varit auktoritära och längtat tillbaka till ståndssamhället – med nationalist var jag aldrig.”

När det gäller den period när Colliander ska ha rört sig i det ”svarta gardet” talar Colliander om helt andra saker. Framför allt om familjeliv – och man kan fråga sig hur trovärdig en återkommande refräng om att ”vi läste varker tidningar eller lyssnade på radio” verkligen är. Man blir också osäker på Collianders beskrivning av den tröstlösa tillvaron som utfattig frilansskribent. Det här är annars en av de mer gripande trådarna i böckerna, hur han lär sig hålla koll på jubiléer och märkesdagar för att kunna skriva artiklar som är lätta att få publicerade, hur han effektiverar skrivandet av en recension så att han bläddrar i boken i spårvagnen på vägen hem och genast skriver ner recensionen när han kommer innanför dörren. Men man frågar sig: handlar detta åtminstone till en del om att tona ner betydelsen av de  totalt förblindade texter han skrev från Tyskland 1934?

Det är lätt att vara efterklok. Om man vill läsa Tito Collianders memoarer som en apologi blir kontentan i alla fall denna: Tito Colliander under 60- och  70-talet är inte nazist, fascist eller ens allmänt auktoritär. Även om han glider över denna svåra period råder det ingen tvekan om att vilka hans politiska ideologi än var på 30-talet så finns det ingenting kvar av den på 60-talet. Tvärtom finns här en sann vilja att lyfta fram de svaga, de märkliga, de som inte passar in, samt en stor förståelse för människans bräcklighet och oförmåga att leva upp till sina egna ideal.

Som Colliander beskriver saken är denna hållning en kombination av uppfostran, livserfarenhet, inflytande från goda vänner – inte minst hustru Ina – och mötet med den kristna tron. Det är fullt möjligt att som läsare placera in 30-talets högervridning som ett moment i det narrativ Colliander själv skriver ut – det kompletterar i så fall hans alkoholproblem, känsla av rotlöshet och upplevelsen av att vara oförmögen till ett vettigt liv där det är möjligt att försörja sin familj. På ett sätt blir detta kompletterade narrativ starkare, just för att det politiska är outtalat – Colliander lyfter fram de personliga misslyckandena i stället och visar(?) hur dessa är grunden ur vilken dylika politiska åsikter växer upp.

Det innebär att omvändelsen – som framför allt beskrivs som ett hemvändande – blir politiskt relevant. När Colliander hittar ett sammanhang där han passar in och får en uppgift blir det också möjligt att se världen med den ömhet som saknas i fascismen.