Att ge sig hän och ta sig själv i besittning

Under en period kunde jag inte alls begripa varför jag inte fick höra samma radikala formuleringar från predikstolarna som jag kunde läsa hos mystikerna. Framför allt tyckte jag att ord om tomhet, mörker, ovisshet, fattigdom, utblottelse och så vidare förmedlade en oumbärlig tillit och förtröstan i en värld präglad av våld, oro och splittring.

”Han utblottade sig och blev till intet”, hade det kanske hetat om Jesus, om Filipperbrevet hade översatts av ett helgon. Jag tyckte att jag i dessa ord hörde något som verkligen förmådde utmana de samhällets röster som vill få oss att tro att livet är en marknad där det gäller att ta för sig, hålla sig framme, se om sitt hus, vässa armbågarna, tänka på sitt varumärke och så vidare. Vinna eller försvinna. Här fanns en tanketradition som hävdade att vi bara kunde släppa taget om bekymren för hur det ska gå för oss och hur vi framstår. Att alternativet att ”försvinna” ur världens ögon inte är farligt. Och att vi då faktiskt på djupet kan nå varandra – och Gud!

”Ty en tomhet är det för oss, detta goda som vi varken förmår fatta eller beskriva. Men den tomheten är mer fylld än all fullhet”, skriver Simone Weil. Den som vi kallar nolla kan ur Guds synvinkel vara rikt begåvad.

Men efterhand har det blivit lättare för mig att förstå hur det negativa religiösa språket kan få en helt annan innebörd, för den som inte delar mystikerns fundamentala visshet om och erfarenhet av att vara ömt och innerligt älskad av Gud.

Många av oss föraktar ju oss själva, saknar respekt för våra egna liv, önskar kanske bara att vi slapp vår gräsliga kropp och vårt tröga sinne. Då blir förstås ”talet om korset en dårskap” – vi kommer inte att kunna höra Jesu ord om att ”förneka sig själv” utan att blanda ihop detta med destruktiv självutplåning. Sådan hopblandning kan förstås ske både på individ- och gruppnivå, utnyttjas av andliga ledare och så vidare.

För är det meningsfullt, eller ens möjligt, att ge sig själv om man inte först har sig själv?

Om inte, vad är det då att ha sig själv? Innebär det inte att bejaka sitt liv och sin person som en (Guds) gåva?

Så att vi först tar emot som gåva det vi sedan fritt ger tillbaka, och så dras in i Treenighetens ständiga utgivande och mottagande.

Vi låter oss bli föremål för Guds tillgivenhet, för att vi i vår tur ska kunna visa honom vår tillgivenhet. I båda dessa flöden blir vi mer och mer oss själva.

”För att kunna hänge oss åt honom i kärlek måste vi först lära känna honom som den Älskande”, skriver Edith Stein.

Man kan undra om inte Guds tillgivenhet nästan är för självklar för många av hans älskarinnor och älskare, så att de har glömt vikten av att klargöra skillnaden mellan kenosis och självförakt, för de stackars läsarnas skull. Konsekvensen blir ju att deras texter blir missförstådda och avfärdade i onödan. Å andra sidan skrev de ju oftast privata anteckningar eller brev riktade till specifika personer: andliga mödrar, fäder och vänner. Även en sådan som Johannes av Korset, som skrev hela avhandlingar, föreställde sig knappast att hans ord om livet med Gud skulle betraktas som andligt allmängods och läsas av hundratusentals sökande människor världen över flera hundra år efter hans död, människor som aldrig varit i närheten av klosterlivets kontemplativa infrastruktur.

Men ett helgon som vet vikten av att börja från början, som förenar psykologisk och andlig klarsyn, är just Edith Stein. Kanske ser vi i hennes skarpa formuleringar frukten av att hon på vägen till tron och sedermera Karmelitorden hade upptäckt Husserls fenomenologi och Kierkegaards kristna existentialism. Stein kan i sina anteckningar skriva både:

”Varje människosjäl är skapad av Gud, var och en får i honom den prägel, som skiljer henne från alla andra. Och i hennes personliga särart har en kallelse till ett handlande, som passar till hennes person, skrivits in i förväg. // Bara den som erfar sig själv som en person, som en meningsfull helhet, kan förstå andra personer.”

Och:

”Jag tror, att det i alla händelser är en mycket trygg väg att göra allt man förmår för att bli ett tomt käril för Guds nåd.”

Därför att:

”Den som inte lyckas nå fram till sig själv finner inte heller Gud eller det eviga livet. Eller rättare sagt: den som inte finner Gud finner inte heller sig själv och det eviga livets källa, som väntar på honom i hans eget innersta.”

Och:

”En person är kallad både till att vara lem och individ; bägge sakerna på sitt helt personliga sätt – utifrån sitt innersta. Hennes eget vara behöver den förberedelse, som samvaron med andra ger, för att hon i sin tur skall bli till ledning för andra och fruktbar för dem.”

Det står helt klart för Stein, samtidigt som hon uppenbarligen inser behovet av tydlighet på denna punkt, att vi inte måste – inte kan! – välja mellan att leva i sanning som oss själva, för Gud eller med varandra. Dessa ting förutsätter ju tvärtom varandra. Alltså:

”Att ge sig helt och hållet hän med allt vad man är och har innebär på samma gång att man tar sig själv i besittning.”

(Samtliga Steincitat är hämtade ur Anders Arborelius: Edith Stein. Biografi – texter. Karmeliterna 1983.)

1 thought on “Att ge sig hän och ta sig själv i besittning

  1. Tack Alva, fin och klok text! Du har alldeles rätt man måste först ha sig själv för att kunna ge sig själv.
    Ta det slarviga hanterandet av syndabekännelse, man tror att det är svårt för oss så man ersätter med en överlåtelsebön utan ”beredelseord” för det verkar mindre farligt. Överlåtelse är en allvarlig sak kräver stor andlig mognad tänker jag och hör inte samman i i ett hastigt gruppöverlämnande, jag protesterar och ber en tyst syndabekännelse. Allt gott!

Kommentera