P1 sände i går dokumentären Beslutet, där Kicki Möller skildrar sitt eget inre velande inför beslutet att låta sig insemineras som ensamstående kvinna. Hon är 38 år, har nyligen genomgått en smärtsam separation och längtar efter barn. Det är en mycket självutlämnande dokumentär, och jag känner stor respekt för den som vågar på detta sätt vädra sitt innersta i offentligheten. För mig gav programmet en intressant inifrånbild av hur etiskt lamslagen en människa kan bli om hon inte har ett sammanhang som stödjer den etiska reflektionen, ett sammanhang av tillit inför Gud och själva livet. Och vilken enorm brist på sådana sammanhang som råder i det sekulära samhället, vilken språkbrist.
Möller är uppenbarligen en person med ett känsligt samvete, en inre moralisk kompass. Men som alla människor har hon också behov av vägledning, att få respons, något att stödja sig mot. Så hon vänder sig till vänner och familj, men de tycks ganska oförstående inför hennes etiska bryderier – eller så säger de bara vad de tror att hon vill höra.
Hon frågar: Är det inte väldigt egoistiskt?
Väninnan svarar: Alla som skaffar barn gör det av egoistiska skäl, även om det sker i en parrelation och på naturlig väg.
Det är som om väninnan värjer sig mot hennes önskan om att få handla icke-egoistiskt. Den som uttrycker en längtan efter att handla av andra skäl än egoistiska, blir kanske alltför utmanande för omgivningen; det kan uppfattas som ett indirekt ifrågasättande av andras egoism. Alltså måste denna längtan kuvas!
Hon frågar: Det är väl ingen mänsklig rättighet att få barn? Det kanske inte är meningen att jag ska ha barn?
Väninnan svarar: Vissa som får barn har väldigt trassliga relationer och barnen mår jättedåligt. Du skulle bli en jättebra mamma. Varför skulle du då inte ha rätt att ha barn?
Jag kan inte låta bli att undra hur det hade blivit om hon i stället hade vänt sig till någon som hade besvarat hennes frågor med, till exempel:
– Det är en stor sorg när relationer går sönder och livet inte blev som man hade tänkt sig.
– Det kan ta tid för en sådan sorg att läka. Kanske består ärret för alltid.
– Alla människor drabbas av sorg. Inte minst föräldrar! Sorg är en del av livet och ingenting som gör det mindre meningsfullt.
– Människor som inte har egna barn blir inte sällan betydelsefulla för andras barn.
– Människor som inte har egna barn har också ofta mer tid, kraft och omtanke över för andra som behöver särskilt stöd och särskild uppmuntran och omsorg.
– Livet är inte något vi ska roffa åt oss av, utan något vi får ta emot som gåva.
– Livet är ingenting vi ska eller kan planera in i minsta detalj – det är ett äventyr!
– Det finns en särskild sorts glädje: glädjen över de gåvor andra fått. Den kan tyckas långt borta just när man är mitt i sorgen. Men om du tänker efter har du kanske någon gång ändå anat den? Är man mottaglig för den, kan den skölja över en när man minst anar det, friskare och renare än någon annan glädje.
– Gud vill ha en kärleksrelation med dig. Den relationen är mer hisnande än någon annan, och vad som föds ur den kan ingen på förhand veta.
Hade dessa ord då uppfattats som hänsynslöst moraliserande? Eller tvärtom som djupt befriande?
När hon inte orkar grubbla längre sätter hon sig vid pianot. Hur hade det varit om någon sjungit psalm 779 med henne, gång på gång, eller 217, eller en Bachkantat?
Jag kom att tänka på en annan sann historia, om en annan kvinna som befann sig mitt i sorgen över en krossad familjeframtid. Genom försynen träffade hon en dag på en äldre man, en svenskkyrklig präst som levt ensam större delen av livet, utan att få barn och bilda familj. Det hade bara inte blivit så. De gick en promenad och hon frågade om han sörjde detta. Ibland, sa han. Han kunde känna ett styng av sorg och längtan när han såg på sin brors familj. Samtidigt visste han att det ensamstående livet gett honom mycket annat: framför allt tid för andlig fördjupning och bön. Det var han tacksam för.