I Petra Carlssons kommande bok ”The Mystery of Things” (The Davies Group Publishers, 2017.) finns ett citat av den belgiske konstnären Rene Magritte. ”Too often by a twist of thought, we tend to reduce what is strange to what is familiar. I intend to restore the familiar to the strange.’’ Magritte, kanske mest känd för sin bilderboksliknande bild av en pipa med orden “Cecis n’es pas une pipe” (Detta är inte en pipa) skrivna under vill återföra känslan av kaos inför tillvaron, påtala att det vi tror är familjärt och bekant inte på något sätt är det. Få oss att förstå att vi med språkets hjälp förklarar och kategoriserar det vi inte känner igen till något vi kan begripa och förstå. Att vi gör det konstiga till något normalt och därmed också förtar en del av det konstigas väsen.
Något liknande återfinns också i Flannery O’Connors författarskap. Just nu läser jag ”Och stormen förde oss vidare” (”Ta himmelriket med våld” i en senare svensk översättning). Det är en bok där just det konstiga är en stor del av det normala. Eller snarare: där det normala är en yta som vi lagt över det konstiga som konstant ligger där under och ruvar. Det ”groteska” i hennes bok är visserligen våldsamt och kaotiskt, men samtidigt något som kanske alltid ligger i oss alla, under civilisationens tunna fernissa. Det vilar något mytologiskt i hennes bok.
(Nej, det är ingen slump att det här blogginlägget mer eller mindre handlar om de två tidigare inläggen här på läsarna.se. Vi är egentligen en och samma person.)
Jag tänker också på Ingmar Bergmans filmer som ofta innehåller groteska eller tämligen våldsamma inslag och karaktärer. Människor som snarare är enkla karikatyrer än komplexa varelser. Att kliva in i Bergmans eller O’Connors världar, eller de mytologiska världarna för den delen, är lite som att kliva in i en sagovärld. Om än otäckare och märkligare än de flesta sagor jag vanligtvis läser. Men det finns något i dessa världar som gör att man liksom kommer närmre sanningen. Inte någon faktiskt, mätbar och vetenskaplig sanning, men en annan sanning. Sanningen om världen. Kanske för att det konstiga får plats och förstärks i dessa världar. Kanske för att det vi vanligtvis inte riktigt kan förstå men ändå kämpar med att förstå, liksom verkligen inte kan förstås i dessa världar. Och det görs heller ingen ansats för att förklara det, ingen ansats för att återföra det groteska till det familjära eller normala. Därmed görs också inget våld på det groteska, dess väsen förblir intakt och världen blir faktiskt rikare. För i en värld där allt skall förklaras och normaliseras måste ju en stor del av sanningen om världen undertryckas.
Det är just detta som är mytens stora förtjänst, att den, genom att inte behöva vara faktiskt sann, kan delge en sanning som är djupare än andra sanningar. Även myten är ett konstverk som återför det vanliga och normala till det groteska och konstiga. Som återger en värld målad i flera och starkare färger.