Är dumhet ett hinder för tro?

bp
Bouvard och Pécuchet

Ni får ursäkta mina smalspåriga inlägg. Jag är inne i en nördfas av Foucault, ord, ting och helighet. Men det handlar om vad tro egentligen är. Sitter tron i huvudet eller kroppen? Är helig kunskap alltid förnuftig eller kan den vara en ogenomtänkt handling? Är dumhet ett hinder för tro, eller en hjälp? Kan en handling vara tro, kan en gest vara övertygelse?

I essän ”La biblioteque fantastique”, 1967, diskuterar Michel Foucault som så ofta relationen mellan kunskap och materialitet, ord och ting. Denna gång sker det genom Flauberts La Tentation de Saint Antoine och Bouvard et Pécuchet, och då framträder vad som kanske kan kallas ett slags tingens mystik som får utmana den kristna transcendenta trostraditionen. Genom Flaubert låter Foucault nämligen den sakrala så väl som den profana kunskapen framstå som påtagliga, diskursiva uttryck; ord och ting som framträder på kunskapens yta och därmed skapar världen såsom vi känner den. Det finns inget att nå, i höjden eller i djupet, och i enlighet med denna kunskapssyn blir den högsta formen av kunskap just att låta sig förenas med ytan. Det länge rådande idealet inom såväl akademi som kyrka—idealet av att höja blicken och nå den gudomliga sanningen alternativt det högre perspektiv som ska avslöja vad som ytterst är fallet—ersätts av ett nytt: att förenas med världen såsom den framträder. Att nå den ”högsta” kunskapens frälsning handlar nu om att böja sig ner och låta sig marineras i tingens mystik; kunskapen som yta. Hur sker då detta?

Låt oss börja med Foucaults läsning av Flauberts berättelse om Bouvard och Pécuchet. (I svensk översättning av Monika Lundgren är denna berättelse om två mindre begåvade kopister som möts och blir oskiljaktiga vänner titulerad Den eviga dumheten.) Bouvard och Pécuchet är snarast identiska till temperament och karaktär och utgör ett slags dubbelt jag som söker kunskap; inte inom något specifikt område utan snarare överallt, utan urskiljning. Deras sökande leder dem dock bara till besvikelser. I sitt ivriga men regellösa kunskapssökande har de ofta setts gestalta den mänskliga kunskapens bristfällighet, men för Foucault är de inte misslyckade, tvärt om. Han beskriver dem som outtröttliga pilgrimer och som sådana inte bara en bild av modernitetens oändliga kunskapsyta utan som själva denna yta personifierad, materialiserad.

Deras kunskapshunger får dem att pröva allt, att vidröra och dras till allt. Allt de läser, allt de hör blir omedelbart saker för dem att göra, att pröva, att utforska. Foucault ser dem som moderna pilgrimer i jakt på sin tids högre sanning. Men precis som Job överges de av sin Gud, av vetenskapen, och likt Job ger de ändå inte upp. Deras trohet och lojalitet är stark och deras längtan efter kunskap gör dem uthålliga. ”De är helgon”, konstaterar Foucault. Bouvard och Pécuchet, skriver Foucault, frestas av böckerna, av deras ändlösa mångfald:

”…av det oändliga skummandet av böcker i bibliotekets grå rymd”.

Deras pilgrimsfärd är en jakt på kunskap, men på det moderna kunskapsplan där kunskapen ständigt multipliceras kan ett förbehållslöst omfamnande av kunskapen inte leda någon annanstans än till dumhet och nonsens. Är de då dömda att misslyckas? Nej, det är just här som Foucault vänder bilden av kopisternas misslyckande till sin motsats. För Flaubert, menar Foucault, är kopplingen mellan helighet och dumhet central. I sitt sanningssökande förenas Bouvard och Pécuchets med kunskapsytan; de gör vad de läser och blir vad de gör. De förenas med den yta vilken, i sin oändliga totalitet, inte kan beskrivas som annat än dumhet. De förvandlas till bokens fortgående rörelse. Och detta är för Foucault kopisternas stora bedrift—de har förenats med kunskapen såsom den faktiskt framträder, bortom våra illusioner och inbillade föreställningar om sanningar i höjden och i djupet. Följaktligen gestaltar inte deras berättelse ett misslyckande. Den beskriver inte det mänskliga kunskapssökandets omöjlighet, tvärt om. Bouvard och Pécuchet når faktiskt den kunskap moderniteten har att erbjuda.

Sankt Antonius, å andra sidan, söker inte modernitetens Gud, vetenskapens helgelse, men väl den kristna gudens välsignelse och likt kopisterna kantas hans väg av motgång och besvikelse. I Foucaults läsning visar Flaubert även här sin fascination för det nära sambandet mellan salighet och dumhet. Sankt Antonius befinner sig slutligen vid en punkt av total uppgivenhet. Efter en lång och mödosam strävan mot att transcendera den materiella världen har han nu gett upp denna längtan. Han vill inte längre annat än förtingligas. Han vill bli ett med den materialitet han så länge och utan framgång sökt befria sig ifrån. Han vill vara en dum organism, ett djur, en växt, en cell. Han vill få bli ren materialitet, förklarar Foucault. Och det är då, precis när denna hans sista, inverterade önskan är på väg att gå i uppfyllelse som han möter Kristus. Han möter sin Gud ansikte mot ansikte, varpå han knäfaller och återgår till sina böner.

Men vad betyder detta?, undrar Foucault. Är han tillbaka där han började? Eller har han trots allt förenats med materialiteten, med sig själv som ting och handling, precis som Bouvard och Pécuchet? Är han kanhända nu kapabel att uttrycka, genom sina böner, prostrationer och läsningar, den huvudlösa, själlösa helighet han har blivit? För Foucault framstår Sankt Antonius nu som ett helgon som lyckats förenas med den högsta saligheten, den gudomliga kunskapen där den faktiskt vilar; i den sanna meningslösheten, huvudlösheten, på den yta där de kristna praktikerna blir vad de är: rörelser, handlingar, ting, och därmed saliga. Sankt Antonius, sammanfattar Foucault, lyckades besegra den Eviga Boken genom att själv inkarnera materialitetens språklösa rörelse. Sankt Antonius har överkommit distansen till de heliga handlingarna och förenats med sin tro. Han uppenbarar därmed en kristen praktik befriad från transcendensens distans, medan Bouvard och Pecuchét blottlägger modernitetens kunskapsplan frigjort från subjektets dito. Vi ser alltså hur Foucault genom Flaubert nu låter såväl Gud som gudslängtan framträda på kunskapens yta. Gud har flyttat in i diskursen och bönen har blivit handling, rörelse—bönen har blivit bön. Inget annat.

En sak till: Mårten som kommenterade mitt förra nördinlägg; snälla, läs mitt svar. Jag vill prata mera!

 

Kommentera