Andlig vänskap och brevväxling

År 2012 inträffade en historisk händelse för alla svenska franciskaner, när Klara av Assisis skrifter för första gången utkom på svenska, i översättning av Henrik Roelvink OFM. Häromdagen när jag tog fram boken ur hyllan för att leta upp ett citat slog det mig att den heliga Klara har blivit betydelsefull för eftervärlden inte så mycket i egenskap av andlig vägledare, som av andlig vän. Både Klara och Franciskus visar på betydelsen av den andliga vänskapen: en vänskap där man delar tankar och erfarenheter som rör det andliga livet, och ömsesidigt stöttar och uppmuntrar varandra i frågor om bön och liv. Franciskus och Klara förstod varandras kärlek till Gud och längtan efter ett liv i radikal fattigdom, och de blev varandras förebilder och stöd i att leva i Kristi efterföljelse.

Ett exempel på hur denna vänskap påverkade både deras liv och genom deras inflytande även hundratusentals andra: Under en period var Franciskus mycket förvirrad över sin kallelse, som väl de flesta av oss någon gång är. Han visste inte om det var Guds vilja att han skulle dra sig tillbaka och leva ett liv helt inriktat på bön (som sin vän Klara), eller om han utöver bönen också skulle gå ut och predika. Franciskus hade båda sidorna inom sig, den kontemplativa och den aktiva, en gåva som också kunde göra honom splittrad. Trots enträgna böner om klarhet bestod förvirringen. Då bad han om hjälp med urskiljningen – han sände bud till två av sina närmaste vänner, Klara och Sylvester, med frågan om vad de trodde att Gud ville ha honom till. De svarade inte med en gång, utan bad över frågan, innan de båda fick klart för sig att det var Guds vilja att Franciskus skulle gå ut och predika, för att på det sättet hjälpa andra att lära känna Gud och omvända sig. Franciskus litade på sina vänner och deras urskiljning, och gjorde som de sa. Hans verksamhet som kringvandrande predikant kom att bli en reformerande kraft i hela kyrkan, och hans uppmaningar till omvändelse får fortfarande dagligen omstörtande konsekvenser för de människor som hör dem.

Klara har också lämnat spår genom sin vänskap med den heliga Agnes av Prag. Ett kännetecken för andlig vänskap, från Paulus till Hjalmar Ekström, har ju varit breven, som när de bevarats har fått vänskapen att leva vidare för och i eftervärlden. I brev till Agnes kunde Klara fritt uttrycka sin spiritualitet och dela med sig av sina andliga erfarenheter, ge Agnes råd i bönelivet och samtidigt visa tillgivenhet inför och glädje över sin vän. Dessa brev ger många människor styrka och inspiration fortfarande 800 år efter att de skrevs. En till synes enkel mening som när den studeras och begrundas noga rymmer en mycket insiktsfull spiritualitet, och bland annat har inspirerat Ilia Delio OSF till flera intressanta böcker om bön och efterföljelse (t.ex. Clare of Assisi: a heart full of love) lyder: ”Titta på honom, högädla drottning, betrakta, beskåda och önska att följa honom.”

File:Probably Valentin de Boulogne - Saint Paul Writing His Epistles - Google Art Project.jpg
Paulus skriver brev. (Målning från 1618–1620, trol. av Valentin de Boulogne. Museum of Fine Arts, Houston.)

En betydligt senare brevväxling, som jag läste häromåret, är den av den avlidna Gunnel Vallquist redigerade utgåva av brev som Emilia Fogelklou och Elin Wägner skrev till varandra under tjugo års tid, Kära Ili, käraste Elin. Deras utbyte av tankar och tröst anknyter mer till de frågor om livet med Gud i världen som jag själv går runt med än många goda böcker i genren andlig vägledning.

Vallquist själv är väl också ett lysande exempel. Hon levde inte på något av de sätt som kyrkan traditionellt har förespråkat: var varken gudsvigd eller gift (sånär som på ett kortvarigt äktenskap i unga år). I stället var hennes val och kallelse att leva – liksom även Fogelklou och Wägner gjorde under större delen av sina liv – som ensamstående intellektuell och många människors vän. Måhända tillhörde hon den sista generationen som på allvar skrev brev. Kanske får vi en dag läsa dem.

Kommentera