#60minuter och samtal om Gud

KarlOveKnausgard

Eric Schüldt har kommit halvvägs i sin poddcast 60 minuter, där han intervjuar diverse kulturpersonligheter. Fem avsnitt är ute av vad som totalt ska  bli tio. Den som ännu inte lyssnat  har mycket att se fram emot!

Formen är enkel och på sitt sätt självklar: två personer, ett samtal, 60 minuter. Men det som gör det speciellt är till att börja med Schüldts genuina intresse för dem han pratar med. Givetvis har han läst på och allt det där som förväntas av en seriös journalist – men det är något mer. Han har inte bara läst, utan också tänkt efter. Schüldt har ett spår, ett ärende;  tankar, teorier och frågor som han vill testa på den han samtalar med. De som intervjuas blir tagna på allvar, vilket det bidrar till att de öppnar upp sig så.

Detta gör samtalen väldigt personliga, samtidigt som de får viss ”nerv” genom undran om personen som blir intervjuad ska haka på eller inte. Som när Schüldt i början av samtalet med Knausgård ställer den något kryptiska frågan:

Vad tror du finns, längst inne i hjärnans djup?

Här skulle Knausgård ju kunna svara: ”Vad är det för en fråga?” eller ”Hjärnan har inget djup, den är en grå massa”, eller något annat tjurigt. Men det gör han inte. Det är något i närvaron, redan där i början av samtalet, som gör att han hakar på, tar frågan på allvar – och så steg för steg så rullas hans författarskap upp på ett sätt som i slutändan överraskar honom själv. Personligen gillade jag verkligen samtalet med konstnären Karin Mamma Andersson  av bland annat detta skäl: hon fattar hela tiden, och hakar omedelbart på. Det blir ett väldigt levande samtal!

Intimiteten i samtalen kommer också av att Schüldt vågar tala om det som idag hör till det mest privata i den svenska offentligheten, nämligen Gud. PO Enquist får frågan när han ”senast bad” i vuxen ålder och vad han tror att Jesus skulle tycka om hans böcker. Med Kristina Lugn talar han om gudstro och litteratur, och med Karin Mamma Andersson om ikonens blick. Knausgård får höra att Schüldt betraktar honom som en ”kristen författare” – och det är som att mycket faller på plats för honom själv när han hör det!

Det är, som teologen Patrik Hagman konstaterade i en tweet, som att postsekulariteten nu äntligen ”händer” i svensk offentlighet. Dvs. det går att tala – verkligen tala – om de här sakerna på platser som inte är kyrka och med människor som inte är präster. Det är inte längre ”givet” att det offentliga samtalet ska vara sekulärt, utan det har, på fackspråk, blivit postsekulärt.

Sedan nittiotalet har vi vant oss vid att offentliga personer kallat sig själva som ”troende” eller ”kristna”. Men talet om detta har i mesta fall handlat om att man ”får en väldigt styrka” eller ”hämtar mening/vägledning/tröst” ur tron. Även i den offentliga bekännelsen så hålls det med andra ord på en privat nivå, med Gud som en slags personlig coach. Men samtalen i 60 minuter blir verkliga samtal, inte rapporter från en privat horisont. Här resonerar man om hur gudstro eller religiös tematik influerat, färgat eller inspirerat ett konstnärskap. Det blir konkret och djuplodande. Det är en ny typ av samtal i svensk offentlighet.

 

 

 

 

 

 

Kommentera