En Kille tar till orda (igen…)

Efter en text som den om Killarna, som Sofia Lilly Jönsson publicerade förra fredagen, finns det goda skäl att tiga. Dels för att anklagelsen är moralisk, och det inte passar sig att tala i egen sak som sin stora förträfflighet: jag vet att jag är skyldig till mer ont är jag själv förstår. Dels för att anklagelsen handlar om att man redan brett ut sig för mycket. Men när jag talade med Sofia idag uppmuntrade hon mig att skriva några rader om hur jag tänkte kring detta, för fortsätta detta viktiga samtal. (Och när man som Kille uppmanas att ta till orda är man såklart inte nödbedd!)

Det första att sägas är att Sofias text hjälpt mig att förstå detta med patriarkala strukturer på ett djupare sätt. Jag inser  att det inte räcker att tänka på att det blir 50/50 i könsrepresentation när man ordnar konferenser osv, utan att det handlar om subtilare saker: hur man delar, tilltalar, refererar. Sånt där som man gör i förbifarten, ofta utan att tänka – och just därför upprepar man problematiska mönster. När det gäller de konkreta anklagelserna mot just mig beklagar också djupt att jag missade att referera till henne när jag plockade upp begreppet ”ekumeniska fotrörelser” från vårt poddsamtal – och jag blev uppriktigt överraskad över att jag inte refererat till henne oftare!

Med det sagt har jag några – vi kan nöja oss med fem denna gång – reflexioner, invändningar och frågor i relation till texten.

  1. Sofia har skrivit en stark text med ett övertygande och sant narrativ: män tar plats på bekostnad av begåvade kvinnor, och de gör det genom att stödja och uppmuntra varandra. Men skärskådar man berättelsens detaljer är det väldigt mycket som inte stämmer, eller är utelämnat. Ludvig, Christoffer och Mattias Lundberg hör till dem som i princip alltid delar Sofias texter. Jag gör det ibland, och jag har även rekommenderat Sofia till åtminstone fyra redaktioner – senast för en månad sedan till en redaktör på Axess, då Sofia stod bredvid (övriga tre är Dagen, Sändaren, Expressen). Patrik turnerar inte med sina böcker i Svenska kyrkan. Och den enda av oss som varit inbjuden till ett radioprogram av Eric är – Sofia själv! Och så vidare. Teorin är rätt, med andra ord, men empirin stämmer inte. Betyder det något? Är Sanningen – i detta fall sanningen om patriarkatet – så viktigt att allt det här andra bara blir bortförklaringar och undanflykter? Ludvig tycks mena det – på twitter skriver han att texten är ”sann” på ett mytologiskt eller strukturellt plan, även om mycket inte stämmer på ett faktiskt plan. Jag är emellertid tveksam: det går inte att klaga över fake news ena stunden, för att i nästa hänge sig åt relativism.

 

  1. Som frikyrklig skribent, närmast hemhörig i Pingströrelsen, blir jag förvånad över anklagelsen om att inte vara tillräckligt engagerad i Svenska kyrkans strider. Sofia har varit engagerad i frågor om kyrkohandboken och konflikten i Visby. Viktiga frågor, men också komplexa – och saker som utspelar sig i en kyrka som jag inte ”kan”. Jag skriver oftare om frikyrkorna: syndakatalogens vara och inte vara, ledarskap i Pingströrelsen, Equmeniakyrkans namn, studieförbundet Bilda, och så vidare. Frågor som inte engagerar Sofia särdeles mycket, misstänker jag – och det är helt ok! Men nu får jag intrycket, av Sofias text och kommentarerna kring den, att vi som inte rasar över Svenska kyrkans ledning är undfallande och fega. Och detta oavsett om vi är pingstvänner, katoliker, baptister eller ateister – vi går alla etablissemangets ärende. Men sanningen är kanske att vi inte riktigt har koll på läget, tycker det är vår sak, eller bryr oss! För mig framstår denna kritik som ytterligare ett tillfälle då folk från Svenska kyrkan uppfattar sig som de är den enda existerande kyrkan i Sverige (om jag hade en krona för varje tillfälle då någon teolog hänvisat till Svenska kyrkan som ”kyrkan”…)

 

  1. Ibland är emellertid orsaken till att jag inte delar en text Sofia skrivit att jag helt enkelt inte håller med. Det kan ha med innehåll att göra, men oftare med form. Sofia har ett skarpare tonläge än jag själv föredrar att använda, vilket jag tror också har att göra med att vi har olika syn på kyrkokritik. Jag kommer från ett ekumeniskt sammanhang där (den outtalade) visionen varit att medverka till reform och fördjupning genom att uppmuntra alla till att vara sina bästa jag. Då blir det naturligt att lyfta fram det positiva som sker i kyrkor och församlingar runt om i Sverige. Sofia ser annorlunda på saken, och man kan också formulera det som att hon har en annan kallelse (och, återigen, identifierar sig med ett annat sammanhang.) Jag har inga synpunkter på det, men jag är tveksam till att använda kön som heltäckande förklaringsmodell här: det handlar också om idéer. Jag kommer inte heller fortsättningsvis dela Sofias texter när jag tycker att hon har fel (men jag kommer bli bättre på att göra det när jag håller med – vilket är oftast!), lika lite som jag planerar att börja dela allt Ann Heberlein eller Annika Borg skriver – inga jämförelser i övrigt!

 

  1. Sofia nämner namn. Vi ”Killar” hängs ut tillsammans med sexförbrytare och våldtäktsmän under #metoo. Det är såklart jobbigt, men kanske är det nödvändigt? Som Nina Björk skrev i DN: ibland måste man knäcka några ägg för revolutionens skull. Jag är en offentlig person, så jag får finna mig i det. Men i Sofias text förekommer också namn på personer som inte är offentliga: Christoffer Skogholt och Benjamin Ekman, exempel. De är doktorander med varsitt twitter-konto (och Christoffer verkar dessutom använda sitt konto till att dela i princip allt Sofia skriver…). De flesta som läser texten vet ingenting om dem – förutom att de är Killar! Sofia är journalist med SvD som plattform. Här tycker åtminstone jag att det finns en rejäl maktobalans, där hennes position är betydligt starkare än dessa två killars.

 

  1. Till sist detta med vänskap – inklusive manlig vänskap. Sofia raljerar över brandmännen (vilket, om man vuxit upp med Nilecity, är rätt roligt!) och är själv skeptisk till konceptet vänskap bland skrivande människor. Hon skriver:

”Jag vill inte ingå i något kotteri, men de är vänner också. Men de är nog inte det. Hur ska du ha det, Sofia? Ja, vi måste väl prata om det! Och det är avgjort bättre för det offentliga samtalet om vi inte är vänner (även om vi inte heller bör vara fiender).”

Jag skulle önska att alla de som hon räknar upp i texten var mina vänner, men så är det tyvärr inte. Några är det emellertid – och övriga hoppas jag lära känna bättre längre fram. Jag tror inte att ensam är stark, utan är helt beroende av de människor jag har runt mig. Inte bara privat, utan också professionellt: de flesta texter jag skriver är frukten av samtal jag haft med vänner. Jag har vänner som läser igenom texter innan jag skickar dem till tryck, vänner jag kan be hjälpa mig med input, info och kunskap – och vänner som delar mina texter ibland (även om jag ärligt talat tycker de kunde göra det oftare!) För mig handlar detta inte om att skapa stängda kotterier, utan om att själv bli del av något större. Att väva in sitt ”projekt” i relationer, för att alltid påminna sig om att det inte handlar om mig och mitt, utan att det finns ett vi. En gemenskap som vill något – och att det vi vill handlar ytterst om efterföljelse, också i en så speciell och hård miljö som den mediala offentligheten. Det kan jag inte be om ursäkt för. Däremot hjälper Sofias text mig att se risken  att den homosocialitet som ofta präglar vänskapsrelationer kan bli könsexklusiv: Det är helt enkelt enklare för mig att föreslå en middag med en kille som jag inte känner så väl i syfte att fördjupa vår relation, än att göra det med en kvinna. Men att verkligheten ser ut så är inte skäl att avskaffa vänskapen: detta hjärta i en hjärtlös värld! Istället blir det en uppmaning att hitta vägar att vidga cirkeln. För jag vill ju också ha Sofia som vän.

Epifania

Hiroshi Sugimoto: In Praise of Shadow (1998)

Stjärnan strålar med ofattbar kraft över det simpla stallet; strålar där med all sin glans, så starkt att allt omsluts av en bländande klarhet, som vore det silvergjutet, som vore det höljt i vitglittrande snö, klara kläden av is.

En pelare av ljus sträcker sig, omättligt hög, från marken och upp till himlavalvet, över stallets rasade stenmurar, över dess söndrade tak av halm höjer den sig i ett brusande dån.

Orden fattas dem, felas. Skälvningarna drar andan ur kroppen. Jublet tar kraften ur deras lemmar. Tiden kantrar, tiden upphör, upplöses i helgad evighet. 

Änglarnas legioner fyller rymden, fyller himlaranden. Deras vingars sus piskar till täta slöjor markens stoft. Det bländande ljusflödet får vart grand att glittra stjärnelikt. 

Alla röster förenas, alla stämmor blir med ens till en; kristallen, vattnet, stjärnesången, alltets lovsång, vindens skyar, markens stenar, trädens grenar, ängens blomster, bergens klippor, havets vågor sjunger hörsamma mot den himmelska synen.

Ur Lotta Lotass: Konungarnas tillbedjan (2012)

(Hiroshi Sugimoto beskriver sitt verk här.)