Sakrament eller fetisch: blogginlägg till Tro & förnuft-podden

”Men om vi också försöker rikta uppmärksamheten mot det som de andra ser, om vi använder mer tid åt att förstå varför de ser det som de ser, kan det nog hända att vi blir lite mindre benägna att omedelbart avfärda dem som inte håller med oss som idioter, och därmed lite bättre på att diskutera med varandra.” (Toril Moi Språk och uppmärksamhet)

I det senaste avsnittet av Tro & Förnuft-podden intervjuade vi Jonna Bornemark, lektor i filosofi vid Södertörns högskola om hennes kritik av mätbarhetssamhället.

En del av denna kritik handlar om vilken roll dokumentation och mätning av aktiviteter får i olika verksamheter – inte minst i offentlig sektor.

Genom den organisationsmodell som kallas för New Public Management har, menar Bornemark och andra, dokumentationen och administrationen i dessa yrken svällt. Det sker en ”förpappring” och detta kan i slutändan leda till att fokuset hamnar på dokumentationen av vad man har gjort (eller i värsta fall så blir dokumentationen fiktiv) snarare än på själva tillvaron i organisationen.

Jonna Bornemark analyserar detta med hjälp av begreppsparen ratio och intellectus, som står för två olika tankemässiga förhållningssätt.

Jag tänkte i detta blogginlägg analysera denna tendens med hjälp av begreppsparen ”sakrament” och ”fetisch”.

Ett sakrament är ett synligt tecken på en osynlig verklighet. Oavsett om man tror på en osynlig verklighet eller inte så kan alla vara enig om att det är så ett sakrament är tänkt att vara.

Sakrament har alltså en koppling till en bakomliggande (osynlig) verklighet som ger dem sin mening. För den som inte tror på Gud kan kanske församlingens, och prästens, intentionalitet vara denna osynliga bakgrund, som ger sakramenten deras natur. I dopet frambär vi ett barn till Gud, Gud tar emot det, och vi tar emot det i kyrkans (synliga och osynliga) gemenskap.

En fetisch är, i Marx analys, ett fenomen som har frikopplats från den verklighet som ger tinget sin identitet och natur. Det exempel som Marx använder är varor som börjar betraktas som att de har sitt värde inneslutna i sig själva. Marx menar istället att det är arbetet och produktionen som ger varan sitt värde: det finns en bakomliggande (just nu osynlig) verklighet som ger tingen sin identitet och dess värde.

Men det som sker i varufetischismen är att man börjar betrakta varan som värdefull i sig. Det mest tydliga exemplet på det här är om man börjar betrakta pengar som intrinsikalt värdefulla och inte som värdefulla för att de är ett slags symboler för arbete och resurser (råvaror, kompetens).

Det som gör ett barns teckning till sin förälder så värdefull är ju att det är ett synligt tecken på barnets kreativitet och kärlek till sin förälder. Frikopplade från denna osynliga bakgrund är de kanske inte så behagfulla för ögat på det rent estetiska planet.

Om vi återgår till Jonna Bornemarks analys av ”förpappringen” och ”byråkratiseringen” av offentliga verksamheter, så innebär Bornemarks analys att det i offentliga verksamheter har skett en slags ”fetischering” av dokumentationen så att istället för att bli ett uttryck för en underliggande verksamhet har den underliggande verksamheten börjat rikta in sig på att skapa bra dokumentation, eller se bra ut i dokumentationen.

Dokumentationen är ju tänkt att vara ett styrmedel så att verksamheten blir bättre, men när dokumentationen får denna framskjutna plats så börjar istället verksamheten bli inriktad på att generera ”bra dokumentation”. God verksamhet kan riskera att bli synonymt med ”bra dokumentation”.

Det finns en uppenbar risk att man fokuserar på ”bra dokumentation” istället för god verksamhet, som inte kan regleras eller styras eller mätas på en situationsnivå – vilket är den plats där de konkreta mötena och de konkreta handlingarna äger rum. Bornemark tar ett exempel från ett äldreboende där en i personalen upptäcker att en av de boende har svår ångest. Men istället för att försöka ta hand om den personen drar personalen igång ett parti fia med knuff, vilket kommer att höja aktivitetsnivån i dokumentationen.

(Jag hörde en gång följande berättelse från en som jag känner väl som befann sig på en psykiatrisk vårdavdelning: patienten frågade om hon kunde få en kopp te. Personalen svarade nej, det är inte te-tid nu. Varpå patienten frågade om den kunde få en stesolid, och personalen svarade: Ja visst! Så istället för att ta vara på patientens sunda sätt att hantera sin ångest, så uppmuntrades användande av stark medicin, eftersom det var i linje med regelboken. Men det kan knappast vara det som regelboken var tänkt att leda till.)

Sakrament och fetisch i andra sammanhang

Detta är ett fenomen som vi har på många områden i samhället. För någon månad sen var det ett samtal på filosofiska rummet om ”nonsensforskning”. Mats Alvesson och Roland Paulsen har tillsammans gett ut en bok där de menar att det inom akademin har skett en förskjutning mot att producera sådant som är mätbart, snarare än det som är viktigt och meningsfullt: det yttrar sig inte minst i fokuset på att få så många publikationer som möjligt.

Men man har slutat att ställa frågan om det som publiceras är meningsfullt och av hög kvalitet. Eftersom finansiering i hög grad är beroende av publiceringar så gynnar systemet kvantitet och mätbara resultat.

I Bibeln finns det en återkommande protest från Guds sida när det religiösa livet har ”fetischerats”. Frikopplade från kärlek och rättvisa och äkta tro är inte det religiösa livet något som behagar Gud, som i Psaltaren 50:

På di­na of­fer kan jag in­te kla­ga,
di­na brännof­fer får jag dag­li­gen.
Men jag behöver inga tju­rar från ditt stall,
inga boc­kar ur di­na fållor,
ty viltet i sko­gen är mitt,
al­la djur bland de väldi­ga ber­gen.
Jag känner al­la fåglar i skyn,
al­la mar­kens smådjur är mi­na.
Vo­re jag hung­rig sa­de jag det in­te till dig,
ty min är värl­den och allt den rym­mer.
Skul­le jag äta kött av tju­rar
el­ler dric­ka boc­kars blod?
Nej, låt tacksägel­sen bli ditt of­fer åt Gud
och in­fria di­na löften till den Högs­te!
Ro­pa till mig när du är i nöd,
jag skall rädda dig, och du skall ära mig.

Eller i Psaltaren 51:

Slaktoffer vill du inte ta emot,
och ger jag dig brännoffer försmår du det.
Det offer du begär är ett förkrossat hjärta,
en krossad och nedbruten människa
förkastar du inte, o Gud.

Eller i Jesaja 1:

Vad skall jag med al­la era slak­tof­fer?
säger Her­ren.
Jag är mätt på brännof­fer­bag­gar
och gödkal­vars fett,
jag vill in­te ha blo­det
från tju­rar och lamm och boc­kar.
Vem har begärt det­ta av er
när ni träder fram inför mig,
ni som trängs på mi­na förgårdar?
Kom in­te med era me­ningslösa gåvor,
jag av­skyr of­ferröken.
Nymånad, sab­bat, högtids­sam­ling –
jag tål in­te falsk­het och fest.
Jag ha­tar era högti­der och nymånads­fes­ter,
de har bli­vit en börda för mig,
som jag in­te or­kar bära.
När ni lyf­ter era händer i bön
vänder jag bort blic­ken.
Hur myc­ket ni än ber
lyss­nar jag in­te.
Ni har blod på händer­na.
Tvätta er, re­na er!
Låt mig slip­pa se era illdåd.
Slu­ta göra det on­da
och lär er göra det go­da.
Sträva ef­ter rätt­vi­sa,
stöd den förtryck­te.
För den fa­derlöses ta­lan,
skaf­fa änkan rätt.

Diskussionen i Bibeln om ”tro” vs. ”gärningar” ska inte förstås som att vi ska välja det ena eller det andra. Båda kan bli ”fetischer” och de tenderar att bli det om de är utan varandra. Gärningar blir fetischer om de inte är framsprunga ur ett äkta engagemang. Tron kan bli en fetisch om den inte levs ut i ett konkret liv.

Inkarnation och sakramentalitet är botemedlet mot fetischeringen.

Ett område där jag tycker att denna fetischering är extra påtaglig och plågsam är i det offentliga samtalet.

En anledning till att vi uppfattar världen som ”full av idioter” är kanske för att vi betraktar andras åsikter som ”fetischer” snarare än som ”sakrament”. Det vill säga vi betraktar dem frikopplade från den tankegång som har lett till slutsatsen.

Litteraturvetaren Toril Moi talar i sin bok Språk och uppmärksamhet om vikten av en ”kärleksfull och rättfärdig blick” på andra:

”Om vi övar upp förmågan att rikta en rättfärdig och kärleksfull blick på verkligheten, kommer resultaten inte att bli att alla ser samma sak.

Samhällsdebatten kommer att vara lika skarp som tidigare. Men om vi också försöker rikta uppmärksamheten mot det som de andra ser, om vi använder mer tid åt att förstå varför de ser det som de ser, kan det nog hända att vi blir lite mindre benägna att omedelbart avfärda dem som inte håller med oss som idioter, och därmed lite bättre på att diskutera med varandra.

Kanske blir det något mindre sannolikt att vi tar till våld för att vi känner att språket inte räcker till.”

Vänskapen mellan den radikale filosofen Cornel West och den konservative filosofen Robert P. George är bara möjlig för att de båda inte betraktar varandra enbart som representanter för (i många fall diametralt skilda) åsikter, utan som representanter för gedigna tankegångar som de respekterar men inte delar.

De kan i många fall känna igen samma bakomliggande motivation hos den andre, som hos sig själv, även om de gör olika analyser av vad lösningen är på samhällets problem.

Men vad beror det på, tendensen att betrakta varandras ståndpunkter som fetischer, snarare än åtminstone till att börja med, som uttryck för en tankegång?

Jag tror att det finns två viktiga processer i botten: politisering och kommersialisering, som är två sidor av samma mynt, å ena sidan, och medialisering å den andra.

Med politisering menar jag att det offentliga samtalet mellan politiker kan ses som ett slags tävling där det handlar om att, inte förstå den andre, utan om att vinna ”marknadsandelar” – röster – i relation till åhörarna. Därför finns det en inneboende struktur som drar det offentliga samtalet bort från förståelse och fördjupade resonemang.

Det gäller att reducera motståndarens påståenden och argument, så att de blir oacceptabla.

Som sagt var så är detta också en slags ”kommersialisering” – det handlar om att vinna ”marknadsandelar”.

Detta har vi också på det individuella planet, i hur vi diskuterar på sociala medier. Där är marknadsandelarna inte röster i ett val, men socialt kapital i form av gillanden och medhåll.

Den marxistiske och humanistiske psykoanalytikern Erich Fromm talade om vad han kallar för ”personlighetsmarknaden” – med vilket han menade att våra mellanmänskliga relationer har kommersialiserats och att det handlar mycket om att visa upp hur bra man är, inte minst i romantiska relationer. Man blir väldigt fokuserad på att visa att man är älskvärd. Så fokuserad, menar Fromm, att vi glömmer bort att öva oss i konsten att själva vara kärleksfulla.

Det finns en uppenbar risk att den bild vi frammanar av oss själva inte är ”sakramental” – det vill säga blottar den underliggande verkligheten – utan en fetisch.

I den mån våra åsikter blir valuta på personlighetsmarknaden gäller det att läsa av vad som är populärt, snarare än att söka sig mot det sanna, det goda och det rätta.

Men i den mån vi söker verkligheten kan vi känna igen detta hos en annan, också hos den som gjort en analys som skiljer sig från vår. Särskilt gäller detta förstås i svåra och komplexa frågor.

Porträtt av den lyssnande kärleken

En kvinna sitter på en säng.
Änkan Lena är en av Aleksijevitjs hjältar. Foto: Majaq Julén Brännström.

Bland de många som fascinerats av författaren och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs arbetsmetod finns den svenska dokumentärfilmaren Staffan Julén. Medan Aleksijevitj reste runt i Ryssland och Belarus för att göra intervjuer till en kommande bok om kärlek följde han henne med kameran, för att sedan klippa ned sitt stora material till två filmer. Lyubov – kärlek på ryska, som just nu visas på bio, är den film som ursprungligen var planerad. I blickfånget finns Aleksijevitjs intervjupersoner – eller hjältar, som hon kallar dem – som i böckerna är helt anonyma, samt de omgivningar som heller aldrig skymtar där: sovjetiska höghusområden, parkträd i vinden. Liksom Aleksijevitjs verk befinner sig filmen Ljubov i skärningspunkten mellan konst och journalistik.

Den andra filmen, Den värsta lögnen är den dokumentära, skildrar inspelningen av den förra. Här ser vi en mer traditionell, journalistiskt berättad K Special-dokumentär, och när Julén sätter ord på sina iakttagelser blir det klart mindre utrymme för själva samspelet mellan bild och betraktare, även om filmen är upplysande, inte minst vad gäller de hårda villkor som en författare verkar under i dagens totalitära Ryssland.

Åter, ändå, till den mer suggestiva Lyubov. Kärleksporträtten är inga idealbilder utan skildrar levda erfarenheter, och Aleksijevitjs öppna intervjuteknik låter varje person reflektera fritt över den invecklade verklighet hon lever i. I början av filmen tänker en kvinna tillbaka på sin barndom och ser häpen ut när hon inser att hon alltid upplevt att omvärlden anklagar henne för att hon är lycklig – som om det var ett brott!

Svetlana Aleksijevitjs livsverk är lyssnandets, och Juléns film gestaltar skörheten i denna konstforms avvägning mellan följdfrågor, tyst väntan och egna, förtroliga inspel. Aleksijevitj bemästrar den kanske inte hundraprocentigt – om något sådant alls är möjligt – men gör uppenbarligen sitt yttersta. Intervjuerna brådskar inte; det finns tid för motsägelser och tvekan. Aleksijevitj utstrålar ett intensivt intresse för sina intervjupersoner och frågorna tycks härröra från en genuin förväntan om att de ska lära henne något. Varje samtal blir en skärva i de kollage av hundratals intervjuer som utgör Aleksijevitjs romaner.

Aleksijevitjs lyssnande är journalistiskt i det avseendet att hon har en förutbestämd vinkel, men konstnärligt i det avseendet att hon inte detaljplanerar sina projekt utan trevar sig fram längs sin idé i tillit. Också sociologiska frågeställningar driver henne: Hur påverkade den stalinistiska ideologin människors känsloliv och privata relationer? Eller mer specifikt: Hur är det att vara gift med en f.d. KGB-agent?

Ändå kommer filmen att skildra inte så mycket ämnet för berättelserna som själva berättandet – detta är inte Aleksijevitjs film, utan Juléns. Han fick visserligen göra den på villkor att den inte skulle handla om henne, utan om kärlekens betydelse ”i den ryska folksjälen”. Men hans intresse för författaren och hennes metod skiner igenom likväl, och de starkaste intervjupartierna är de när hon gått med på att själv vara med i bild, så att båda parterna i samtalet syns. Så ligger filmens styrka i föreningen av två skilda konstnärers intentioner.

Borde inte Kyrkan vara en given plats för den här sortens förlösande lyssnande? tänker jag efteråt. Det händer också att hon är det, men kanske ändå alltför sällan. Vad krävs egentligen för att bli en god lyssnare? Rimligen krävs övning och erfarenhet, men sådan kan man skaffa sig tidigt i livet och ökad lyhördhet kommer definitivt inte automatiskt med åldern … Den främsta förutsättningen är kanske en ansats liknande Aleksijevitjs, av nyfikenhet och impulsen att ta god hand om varje fragment som den man möter delar med sig av, vårda yttrandena som skatter eller bräckliga små liv. Lägg därtill modet att uppehålla sig i sin egen svarslöshet.

Och så förstås: en människa som är beredd att öppna sig och tala. En sårad hjälte.

I ett par scener sitter Aleksijevitjs medarbetare och transkriberar intervjuerna, ensam i ett rum med en bandspelare och en gammal skrivmaskin. Ibland rinner tårar över kinderna. Hon påminner mig om läsaren, om översättaren. En extra instans för tillvaratagandet av dessa vardagliga hjälteberättelser.

Den scen som inramar filmen etsar sig också fast: En flicka för vilken världen är alltför råbarkad tittar hänfört upp över fönsterkanten, i väntan på sin pappa. Kameran befinner sig nedanför henne, ute på gatan. Flickan kan inte tala – just hennes berättelse är som gjord för filmen. Precis som Aleksijevitj själv visar flickan i fönstret – genom sitt minspel, sin blick, sitt sätt att vara – på kärlekens intima samband med uppmärksamheten.

[En något kortare version av texten publiceras i tidningen Dagen.]

Läs och hör mer om Lyubov – kärlek på ryska hos Liljevalchs.