Individualismen förutsätter objektiva värden

Debatten om ”svenska värderingar” är paradoxal och intressant. Den kan förstås som en debatt om den politiska ideologi som präglat Sverige och brukar benämnas statsindividualism som kontrasteras gentemot mer kommunitära förståelser som betonar vikten av civilsamhälleliga gemenskaper och värderingssystem.

Grundtanken i statsindividualismen är att staten inte skall främja en viss idé om det goda livet, utan vara neutral i den frågan. Därför skall individen ges maximal frihet och inte få sitt ekonomiska stöd via organisationer som kyrkan eller familjen.

På ett sätt verkar debatten ha ramats in i integrationsfrågor: ”Kan man tala om ”svenska” värderingar, som vi bör hävda och värna och förvänta oss att andra socialiseras in i?” och å andra sidan verkar den snarare ha handlat om behovet av en värdegemenskap som är djupare än enbart självbestämmande och jämlikhet. Om man vill tala om något typiskt svenskt så tycks det nämligen vara just betoningen på autonomi och jämlikhet. Denna linje verkade Håkan Boström driva i sin artikel i Göteborgs-Posten.

Lars Trägårdh förenade på ett sätt dessa två tankespår i sin artikel ”Därför vill alla ha svenska värderingar”: Ja, det finns något specifikt svenskt menar Trägårdh – det ser vi i alla dessa värderingsundersökningar – och det är betonandet av frihet och oberoende i kombination med ett högt förtroende för de statliga institutionerna och jämlik resursfördelning. Men detta är ett uttryck för att Sverige ligger längst fram i en global trend. Det är alltså något som människor i allmänhet längtar efter: större handlingsfrihet och oberoende och resurser att välja sitt liv.

Även om det så klart är väldigt enkelt att anklaga var och en som uttrycker sig på det viset för att vara naiv och provinsiell och Upplysningsromantiker så tror jag det ligger något i Trägårdhs analys. Charles Taylor – en katolsk samhällsfilosof med kommunitära drag – menar att moderniteten öppnar många möjligheter för människan att ”appropriera” sitt liv, att leva mer utifrån sin egen person. Men han har en mycket intressant analys av vad det här självförverkligandeidealet kräver. Det klarar sig nämligen inte på egen hand.

Och det innebär att även om de svenska värderingarna i någon mån är universella, så är de inte tillräckliga. Oberoendet och möjligheten att välja sitt liv är bara en formell frihet. Den talar inte om för mig vad som är meningsfullt och värdefullt.

Saker och ting har signifikans, endast mot bakgrund av en meningsfull horisont, en bakgrundsförståelse. Den moderna friheten har till viss del åstadkommits genom att man har brutit sig loss från sådana horisonter. Det kanske var en bra sak – de behövde i många fall modifieras – men vi klarar oss inte utan sådana horisonter. Det går inte att definiera sig själv på ett meningsfullt sätt i ett meningsvakuum, i frånvaro av signifikanta horisonter:

Things take on importance against a background of intelligibility. Let us call this a horizon. It follows that one of the things we cannot do, if we are to define ourselves significantly, is supress or deny the horizons against which things take on significance for us.” (…)

I may be the only person with exactly 3732 hairs on my head, or be exactly the same height as some tree on the Siberian plain, but so what?

Det Taylor är ute efter är att det moderna autenticitets-idealet, som Taylor vill försvara, inte klarar sig på egen hand. Man kan jämföra med demokrati: att försvara allmän och lika rösträtt och föreningsfrihet och yttrandefrihet är bara infrastrukturen för samhällets val. Det är inte i sig tillräckligt för att tala om vad vi ska rösta på.

På ett liknande sätt, menar Taylor, kan enbart självförverkligande eller självbestämmande-idealet inte vara tillräckligt för att vägleda individen om vad hon skall överlåta sig till. Och inte heller, menar Taylor, är det tillräckligt att säga att individen bara ”ur intet” skall komma fram med olika val, som egentligen är lika bra. För om allt är lika bra, om världen ”i sig” är utan mening och värde – då kan det inte vara viktigt hur jag väljer att leva mitt liv.

Det är ingen som säger på sin dödsbädd: jag har alltid börjat med nedre delen av käken när jag borstade tänderna – ”I did it my way” – för det är inte ett signifikant val.

Men saker och ting har signifikans bara givet en bakgrundshorisont, en världsbild. Och sådana förmedlas i filosofi, religion och kultur. Sådana moraliska horisonter kan göra anspråk på oss – begränsa oss. Inte nödvändigtvis i juridisk mening, men i moralisk mening. Men de är också förutsättningen för att det ska finnas några meningsfulla och signifikanta val över huvud taget.

Jag tänker ofta att det blir en skillnad mellan att betrakta världen enbart som ett objekt, ett material för mitt självförverkligande, och som – i någon mån – ett subjekt, som tilltalar mig, och som jag behöver lyssna på.

Om Isaac Newton, kunskapen och vad jag menar när jag säger att jag tror på Gud

Newton_wide

Isaac Newtons pappa kunde inte skriva. Han skrev under sonens födelseattest med ett kryss. Isaac skulle ta över gården var det tänkt men för sådant hade han ingen fallenhet alls. Pappan dog när Isaac var tre och när mamman gifte om sig med prästen fick Isaac flytta till mormor. Han kom aldrig över det sveket, sägs det.

Hur det nu var fick han åka till Cambridge för att studera. Förmodligen tack vare prästens arv (mamman överlevde även honom) och mammans klokhet. Men i Cambridge på 1600-talet fanns det inte så många böcker och definitivt inget om de nya teorier kring universum och mekaniken som Isaac hört skulle finnas trots mäktiga teologers motstånd.

Dessutom kom pesten så studenterna fick åka hem. Men eftersom det ändå inte fanns något att läsa i Cambridge gjorde det inte så mycket. För medan Newton (nu måste jag byta till efternamn för nu är han på väg att bli just Newton) var hemskickad från pesten i Cambridge satt han i sitt rum i den lilla byn Woolsthorpe och skrev, räknade och ritade fram det mest banbrytande vetenskapliga verk som någonsin skrivits. I alla fall lade han grunderna då.

Han var troende, förstås. Ett så fantastiskt system som universum med dess rörelselagar kunde inte ha skapats utan en yttersta intelligens, det var han övertygad om. Men han trodde inte på treenighetsläran och inte på själens odödlighet. Vissa såg honom som heretiker och ville tysta honom. Det han kunnat visa var dock alltför avgörande och när han dog var han redan världskändis. Det blev en stor begravning i Westminster Abbey. Själv hade han skrivit några tillbakablickande rader strax före sin död:

Jag vet inte hurdan jag framstår för världen, men själv tycker jag mig bara ha varit en pojke som lekt på stranden. Jag har roat mig med att då och då leta upp en ovanligt slät och fin sten eller ett ovanligt vackert snäckskal, samtidigt som sanningens stora ocean legat outforskad framför mig.

Men varför skriver jag om Newton 2016? Nej, det är inget jubileum. Jag hörde hans liv och verk beskrivas på P1 medan jag körde genom Stockholmsslasket en februarikväll. Det var inte Eric Schüldt och Per Johanssons podd även om den också är bra. Faktum är att jag inte kan hitta programmet jag hörde, men Isaac Newton framstod som en andlig förebild för mig i kvällstrafiken. Trots, eller tack vare, hans naturvetenskapliga iver.

Det är något med hans sökande. Ett sökande utan skrivna böcker. Ett trosvisst famlande i mörker. Att bryta helt ny mark i ovisshet. Utan ledstång.

Missförstå mig inte nu. Jag känner inte igen mig i Newtons matematiska tankekraft, i hans förmåga att klara allt mot alla odds eller i hans lätta avfärdanden av hårda kritiker. Tyvärr. Men jag känner igen något i själva drivkraften i hans sökande: Ett sökande som handlar mer om kunskapsfördjupning än om visshet. Målet är inte att veta, utan att se mer.

Jag känner igen mitt eget kunskapssökande men även mitt andliga sökande i det förhållningssättet. För mig handlar tro inte om att finna enkla svar på svåra frågor. Inte alls. Och därför förundras jag, som så många, över hur några av dem som kallar sig ateister ser på oss som kallar oss troende. Att vi skulle ha tvärsäkra svar, att vi skulle rygga för naturvetenskapens magi, att vi skulle saluföra religiösa villfarelser som vetande.

För mig är ordet Gud så vackert just för att det vittnar om att människor i alla tider velat påminna sig om allt de inte vet; att livet är större än vi anar; att varje människa vi möter har så många fler nivåer, nyanser och sidor än dem vi ser. Även dem vi känner väl förblir delvis outforskade oceaner för oss.

Ordet Gud är för mig det ord som säkrar vår okunskap om hur världen ytterst är beskaffad. För när jag som kristen talar om det yttersta, när jag säger ”Gud är…”, är jag ofrånkomligen ute på djupt vatten. Vad jag än påstår kommer jag att kunna bemötas med hyllmeter som påstår motsatsen. Hyllmeter av tänkande under årtusenden.

Ordet Gud har för längesedan frigjort sig från de enkla svarens bojor. Själva ordet är toppen av ett isberg av mänskligt grubblande och vittnar därmed om vår djupa ovisshet vilket i sin tur manar till ödmjukhet. Ödmjukhet inför livet, inför alla sanningar, alla livsomständigheter som människor lever under, de olika gudsbehoven, alla olika sätt att tro, tänka och leva. Det finns så många som tänkt om Gud att själva ordet har blivit ett slags osäkerhetsprincip.

Den walesiske prästen och poeten RS Thomas beskriver det i en dikt som följt mig genom alla prästår, Via negativa.

Nej, jag har förvisso aldrig trott

annat än att Gud är den stora frånvaron

i vårt liv, den öde tystnaden

i det inre, platsen dit vi beger oss

för att söka, utan hopp om att nå fram

eller finna. Han bevarar sprickorna

i vår kunskap, mörkret mellan stjärnorna.

Och detta är en tro som får konsekvenser för den uppmanar oss att bli ödmjuka. Inte handlingsförlamade eller tysta utan medvetna om att vi inte har hela bilden och att vi just därför bör vara aktiva i kampen mot allt slags förtryck som sker genom förenklande beskrivningar av världen.

När jag säger att jag tror på Gud betyder det för mig att jag tror att vi som människor måste sträva efter ödmjukhet för att i grunden vet vi ingenting: Om oss själva, vad vi är kapabla till och inte, om varandra, om världen.

Att tro på Gud handlar inte om att veta hur det ligger till utan om att ständigt påminnas om att det kanske är helt annorlunda. Det handlar inte om att söka kunskap för att finna visshet, utan om att söka för att ständigt påminna sig om mörkret mellan stjärnorna. Att ge sig ut på ett livslångt sökande i hängiven okunskap, medveten om att man aldrig kan överblicka alla konsekvenser.

Lite som Isaac Newton, i bästa fall.