”Fattar ni inte, det finns inget att nå!”

Cesar-Vallejo

 

 

 

 

 

 

Det räcker inte att gå in och sätta sig i en kyrka för att förstå meningen med kristendomen. Man måste tro.

Det var öppningsmeningen i en i övrigt lysande essä som Jonas Ideström nyss rekommenderade. Räcker det inte att sätta sig? Vad är egentligen att tro? Cesar Vallejo skriver:

beloved the people who sit down,
beloved the unknown man and his wife,
my fellow man, with sleeves, neck and eyes!

Beloved be the one with bedbugs,
the one who wears a torn shoe in the rain,
the one who wakes the corpse of a bread with two tapers,

the one who catches a finger in the door,
the one who has no birthday
s,
the one who lost his shadow in a fire,
the animal, the one who looks like a parrot,
the one who looks like a man, the rich poor man,
the extremely miserable man, the poorest poor man!

Vi har skrivit en del om det här på sajten tidigare—att kristen tro handlar om påtaglighet, eller det vi har kallat materialitet. Om hur vi behandlar varandra, om bön, gudstjänst, musik, konst, att sitta, att stå… och att det därför inte är så lätt att översätta tron till principer eller dogmer som man antingen köper eller förkastar.

Att översätta den rika kristna traditionen till ord, det låter sig inte riktigt göras. Kristen tro har på så sätt aldrig varit detsamma som att tro på liberalism, marxism, kapitalism eller andra moderna föreställningar om världen. Det går inte att skriva ett program av något som innefattar byggnader, gester, rörelsemönster, måltider, dofter, musik, dans och att sätta sig.

I ett samtal mellan filosofen och teologen Daniel Colucciello Barber (som jag tidigare i ett inlägg här på sajten beskrev som en rock’n roll-teolog) och konstnären Antonia Hirsch lyfter Barber fram den aspekten av kristen tro. Han hänvisar till Mäster Eckhart och menar att Eckharts mystik handlar just om att göra sig fri från dualistiska föreställningar som delar upp världen i det som är abstrakt teori och det som är levande praktik, det som är inom-världsligt och det som är bortom-världsligt, det som är gudomlig verklighet och det som är mänsklig verklighet, liksom det som är jag och det som är du.

Själva tanken på Guds existens är egentligen bara skapad utifrån en distans till Gud, menar Barber utifrån Eckhart. Det handlar om ett jag som behöver en Gud där borta för att själv få en tydlig identitet. Jag blir tydligt avgränsad från Gud och kosmos. Jag är jag, och mig själv närmast. Men de stunder då vi verkligen är närvarande i världen behöver vi inte de där abstrakta konstruktionerna menar Barber. Och för Barber är detta Eckharts själva poäng, hans ”apofatiska gest” genom vilken han försöker visa att våra konstruktioner av Gud som något som existerar oberoende av vår närvaro i världen bara handlar om våra behov av att distansera oss från Gud och varandra. Att tänka att Gud är något annat än världen handlar bara om att skapa ett distanserat perspektiv på tillvaron. Vad Eckhart försöker säga, menar Barber är:

Fattar ni inte, det finns inget att nå! Du har redan tillgång till allt, det handlar bara om att öppna hjärtat och kroppen för närvaron i världen!

I relation till Francois Laurelles ”icke-filosofi” skriver Barber:

(…) we are in the Real, in other words, we do not need access to it. The problem is that we keep looking for access to it and when we look for access, we cannot get that access. Instead we create a whole world. The world is created by seeking access to the Real, and it is this seeking, or this world, that divides us from the Real.

Verkligheten finns redan. Vi är den och den är vi, vi alla. Jag önskar att jag kunde förklara det på något enkelt sätt nästa gång någon säger att den inte tycker att det känns rätt att ta emot nattvarden för att hen inte tror som man gör i kyrkan.

Tror?!, det gör man på partimöten”, ska jag säga då. ”I kyrkan är vi bara.”

Adolf-Fredrik-kyrka-maj-2013-sitter-i-kyrkbanken-438

Underverk till salu

Under en flygresa läste jag Selma Lagerlöfs Antikrists Mirakler (på min läsplatta, eftersom den, liksom samtliga Lagerlöfs skönlitterära verk som gavs ut i bokform under hennes livstid, finns fritt tillgänglig hos Litteraturbanken). Lagerlöfs litterära världar är som bekant fyllda av folktro, fantastik, skrock och övernaturligheter. Den kristna tron finns där som en ram, men teologisk renlärighet och stringens är fjärran.

Just Antikrists Mirakler utspelas i den ensligt belägna lilla staden Diamante på Sicilien, och den folkliga fromheten är en lagom skruvad och Lagerlöfskt bonnig och innerlig variant av katolsk tro. I centrum för berättelsen står en rikt smyckad staty av ”Kristusbarnet”, en bild som ursprungligen är en förfalskning, och vars makt är mycket oberäknelig. Människorna i Diamante vänder sig när de är i kris nämligen främst till vackra statyer och bilder som är berömda för att vara undergörande.

Siciliansk bergsby.
Siciliansk bergsby.

Samtidigt som vardagens små mirakel uppenbarligen inte leder till någon långsiktig förbättring av dessa arma människors liv får Lagerlöf fram det vackra och beundransvärda i det stora mått av förtröstan och glädje de väcker. Det är aldrig kört för Diamantes invånare. De kan heller inte ge upp om varandra. Jag hade nyss hört en kvinna ropa ”jävla alkoholist” åt en tilltufsad främling på gatan, och jag tänkte att om hon vore Diamantebo kanske hon i stället hade tagit med främlingen till Kristusbarnet i San Pasquale, eller till den svarta madonnan, där de hade fallit på knä tillsammans och bett bilden om hjälp.

Reflexmässigt tänkte jag att allt detta känns väldigt avlägset i vår upplysta tid. Så tog jag en paus från Lagerlöf och började bläddra i flygbolagets varukatalog. I avdelningen med dyra smycken fanns ett armband som lockade med följande beskrivning:

DAISY CROWN CHAKRA BRACELET
Designed to balance your chakras – a yogic concept relating to wellbeing – this bracelet promotes intelligence, awareness and thoughtfulness. The sterling-silver crown chakra disc is studded with Swarowski® Elements and sits on an adjustable little nylon cord.

Ett dyrbart, vackert ting med övernaturlig makt, kort sagt.

Det finns förstås uppenbara skillnader. De undergörande bildstoderna i Lagerlöfs roman tillhör en lokal tradition och tillbeds av i huvudsak fattiga människor som ingår i en självklar bygemenskap. Armbandet är en kommersiell produkt som marknadsförs åt förmögna, postkristna individualister som erbjuds en kravlös anknytning till en globalt likriktad nyandlighet (som hämtat inspiration, men skiljer sig i många avseenden, från folktron på de platser där man trott på chakran i århundraden).

Men ändå.

Shoppinggalleriornas löfte om förlösning

Lyssnade alldeles nyss till Dan Jönssons essä på P1 kultur. Han besöker en shoppinggalleria och funderar över vad som är dess idé. Och han landar i övertygelsen om att det är en plats som erbjuder kontemplation och utlovar förlösning.

Det räcker inte att gå in och sätta sig i en kyrka för att förstå meningen med kristendomen. Man måste tro. På samma sätt är det nödvändigt att delta i konsumtionens ritual för att förstå shoppingkulturens mening. Begäret som väcks, oron som stegras och laddas ur. Gång på gång. Evigt nya löften. Vad jag vet tänkte aldrig Victor Gruen på sina shoppinggallerior som religiösa eller andliga platser, men i själva verket är det precis vad de är, platser där den moderna människan ägnar tid åt kontemplation, prövar sin bestämmelse, söker förlösning. Det låter kanske futtigt, och… ja, futtigt är väl just vad det är. Sett från den ljusa sidan skulle man kunna säga att dessa futtiga, evigt återkommande kris- och frälsningsögonblick befriar den moderna människan från tyngden av de stora, verkligt riskabla frälsningslärorna, från nationella storhetsdrömmar, utopiska visioner, krig och martyrskap. Sedan är det förstås en annan sak att inte heller konsumtionens frälsningslöften alltid gör oss lyckliga utan minst lika ofta besvikna och frustrerade. Men också det är en besvikelse i miniatyr. Ett par för trånga byxor blir det inget uppror av.

Klockan är snart fyra och det börjar skymma över parkeringen. Jag sitter i kafét i ljusgården igen och lyssnar till sorlet av ljud, personalen som travar nydiskade glas, alla röster och fotsteg, musiken i högtalarna som låter som om den kommer ur en djup brunn, en sorts andlig kloak där jag tänker mig att all den existentiella och politiska energi som dagligen sönderdelas och mals ner i detta shoppingmaskineri förs bort och bryts ner. Vi behöver den inte. Det finns inga omöjliga frågor. Bara perfekta svar. Jag har svårt att tänka mig en skarpare bild av vår belägenhet: den pinande blåsten där ute, de mörka vidderna som breder ut sig mellan städerna. De små ledlampornas stjärnhimmel, motorvägens bränningar. Precis som på en öde ö.

Läs gärna hels essän på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/682717?programid=503

Och när du har läst den eller lyssnat till den så kan jag rekommendera William T Cavanaughs bok Being Consumed. Economics and Christina Desire (2008) där han gör en spännande och kreativ teologisk analys av den liberala marknadsekonomins inneboende värderingar och föreställningar om det goda livet.