Det finns något djupt paradoxalt i tanken att mitt jag inte blir till av eller i sig själv, men på både ett biologiskt och socialt plan är det inte desto mindre sant. Vår kropp är en komplex sammansättning av våra förfäders genetiska uppsättningar och socialt blir vårt psyke starkt präglat (eller till och med uppbyggt?) av vår omvärld.
Det som vi upplever som vårt jag är inte, som jag ser det, en enkel summa av additionen arv+miljö=jag utan något mycket mer svårgreppbart än så. Som jag ser det landar det i begreppet ”person”. Att vi kan bli till personer är grundat i den biologiska konstitutionen vi har som människor, men ”person” kan inte sammanfattas av den och kan inte heller reduceras till enbart sin biologiska grund. Inom filosofin och vetenskapen finns begrepp som ”natural supervenience” och “logical supervenience” samt ”emergence” som kan vara intressanta att laborera med här, men jag ska inte gå in närmre på dem. Dessa begrepp kan vara en hjälp när man, som jag, anser att begreppet ”person” befinner sig ”ovanför” sin biologi, trots sitt beroende av den.
Likadant har personen en distans till sin sociala verklighet även om han eller hon också blivit till i och av den. Även här ser jag ”person” som inte på ett enkelt sätt summan av arv och miljö utan mer komplext, något som sker i mellanrummet och ”genom” arv och miljö. På en nivå så blir mitt jag till nästan ”av sig själv”, eller automatiskt (”plötsligt händer det” som en reklammakare kanske skulle sagt). På ett nästan mystiskt oansträngt sätt lyckas min kropp och mitt psyke forma en upplevelse av ett jag. Med det menar jag inte att jag inte har upplevt svårigheter i mitt liv, eller att jag inte har saker som jag tycker är svåra att hantera och behandla i mig själv. Men vad jag inte behöver anstränga mig för är att få dessa svårigheter, och andra upplevelser, till att bli till ett jag. Jag behöver inte anstränga mig för att skapa själva upplevelsen av att jag är ett jag. Lite annorlunda uttryckt så blir jag en person för mig själv som om vore det en gåva.
I det teologiska språket skulle man kunna säga att vi blir personer av nåd. Jag skulle vilja hävda att det är Guds nåd, men också att vi blir till personer på ett sådant ”naturligt sätt” just för Gud djupast sätt är person i treenighet. Att givande verkar centralt för vad det innebär av vara och bli människa är då inte heller speciellt överraskande. I tolkningar i följden av C.F.D. Moules utläggning av Filipperbrevet 2 lyfter flera teologer fram hur Jesu utgivande, kenosis, inte är ett tecken på att Jesus avsäger sig gudomlighet, utan snarare att han agerar gudomligt i att inte ta sin gudomlighet för givet. Moule skriver,
Paul was never tired of stressing that it is a new nature that is required, not greater human effort; and that the gospel is not about good advice but about the gift of this new nature. But that need not have prevented him from using the gospel story of God’s self-giving in Christ as a way of saying “Be generous and self- sacrificing towards one another, for this is the most God-like thing you can do; it is precisely here that we can recognise Christ’s divinity”. […] I suggest, then, that “the name which is above every name”, bestowed by God, is, after all, not the name “Lord” but the name “Jesus”. God, in the incarnation, bestowed upon the one who is on an equality with him an earthly name which, because it accompanied that most God-like self-emptying, has come to be, in fact, the highest of names, because service and self-giving are themselves the highest of divine attributes.
Man kan då se det som att Gud gett oss nåden att även vi kunna bli personer. Hur detta går till och om frågan om vad gudomlig person betyder i jämförelse med mänsklig person får jag lämna hän just nu. Man kan annars läsa Colin Gunton, eller Irenaeus, för lite inspiration (eller möjligen min avhandling när den väl blir klar). Vad jag vill komma till är det att vara person är att fått det som en gåva. Jesu agerande utmanar oss att vara självutgivande med gåvan av personskap för att med den erkänna min nästa som person. Vi bör alltså inte ta den gåvan för givet (ἁρπαγμός i Fil 2:6) utan ge vidare till andra. Kanske det även är ett tecken på vad äkta mänsklighet skulle kunna betyda för Paulus? För hur det än är så lika lätt som vi upplever vår egen persons okränkbarhet och tydlighet, lika svårt kan det vara att upprätthålla den andre, eller som jag skulle vilja skriva det, min nästa, som person, som ett subjekt med rätt till sin kropp och att vara centrum för sina upplevelser. Med det kommer möjligheten att få glädjas, sörjas och komma till uttryck.
Här har, i min mening, Judith Butler helt rätt i att låta ”sörjbarhet” eller ”grievability” i hennes ord, vara mått för vilka som tillåts ”mänsklighet”. Judith Butler skriver i Frames of War,
one way of posing the question of who ”we” are in these times of war is by asking whose lives are considered valuable, whose lives are mourned, and whose lives are considered ungrievable.
Butler visar sedan hur vi genom att inte sörja vissa människors död också misserkänner dem som människor. Genom att inte anse vissa människor värda att sörja, och till och med hindra andra att sörja dem, förvägrar vi dem gåvan personskap. Som Butler ser det pekar vår moralisk upprördhet över vissa människors död på en sak – vilka vi ser som människor och ej. Hon skriver,
when we take our moral horror to be a sign of our humanity, we fail to note that the humanity in question is, in fact, implicitly divided between those for whom we feel urgent and unreasoned concern and those for whose lives and deaths simply do not touch us, or do not appear as lives at all.
Det är alltså svårt, och därför en etisk utmaning, att se vår nästa som en person.
Detta är inte enbart synligt i frågan om vem som får sörjas, utan även när det kommer till, som jag nämnde ovan, vilka människor som tillåts komma till uttryck. Och här kommer dansen in.
Dans kan ibland bli beskylld för att vara objektifierande. Och det är den förstås i vissa former och uttryck. Men dans, som jag ser det, har en fantastisk förmåga att göra människor till subjekt, inte objekt. I dansen kan en mänsklig individ bli till person. Där får han eller hon rätt till sin kropp och möjligheten, eller gåvan, att uttrycka sig. Att ge den som dansar gåvan att vara person, subjekt och aktör av sin kropp och rörelse, genererar i sin tur att vi får gåvan av att möta den personen i gengäld. Gåvan blir ömsesidig. Och någonstans här vill Martin Buber påminna oss
att grundordet trots allt är Jag-Du. Dansen har en förmåga att förverkliga det på ibland oväntade sätt.
Ser man dansen som en gåva av personskap så ger den inte enbart den som dansar upplevelsen av att ”äga” sin kropp, vara subjekt, utan den kan även ses som en gåva av sig själv till in nästa. Det blir i sin bästa stunder ett möte mellan en person som vågar ge av sitt jag till en annan person. Ett möte mellan Jag-Du i dans. (Kanske är det därför treenighetens perichoresis inte helt sällan ses som en kosmisk dans?) Det är förstås utlämnande, och ett risktagande, men en risk vi måste ta tror jag. En risk som Jesus tog.
Om jag själv uttrycker mig konstnärligt så har det för det mesta varit musiken som legat närmst till hands, men av någon anledning har jag lärt känna många, eller vad jag tycker är många, dansare. Troligen är det tack vare dem som jag har kommit att se dans på det här sättet, men upprinnelsen till den här texten, och det som fick mig att bli påmind om dansens kraft och personliggörande förmåga var faktiskt ett av dessa klipp som cirkulerar på de sociala medierna. Och, för att återknyta till Judith Butler, här kommer, i mitt tycke, livets sårbarhet i uttryck både starkare och tydligare än vanligt, och än tydligare kommer vikten av att inse att personskap är en gåva som ibland dansen kan förverkliga och förmedla. Att jag är person är beroende av min nästa, biologiskt och socialt, och det ger oss ett etiskt förpliktigande att erkänna och ge personskap till min nästa, för i det kan vi få gåvan återgäldad i form av ett möte – mötet med en person. Dansen kan ge oss det mötet, om vi är villiga att våga ge oss i dansen.
Står jag inför en människa som mitt Du, säger jag grundordet Jag-Du till henne, då är hon inte ett ting bland andra ting och består ej av ting.
Då är hon inte Han eller Hon, begränsad av andra Han och Hon, en punkt intecknad i rummets och tidens världsnät; och inte en beskaffenhet, möjlig att lära känna och beskriva, ett löst knippe av namngivna egenskaper. Utan grannar och fogar är hon Du och uppfyller himlavalvet. Inte som om det inte funnes något utom henne: men allt annat lever i hennes ljus. – Martin Buber
Och de som sågs dansa betraktades som galna av dem som inte kunde höra musiken. – (tillskrivet Friedrich Nietzsche, men troligare Anne Louise Germaine de Staël)
