Religion och socialt kapital: Rothsteins religionskritik revisited

Mässa firas när arbetarna strejkar vid Leninvarvet i Gdansk. Detta var den rörelse som blev början på kommunismens fall.
Mässa firas när arbetarna strejkar vid Leninvarvet i Gdansk. Detta var den rörelse som blev början på kommunismens fall.

I mars skrev Bo Rothstein en uppmärksammad debattartikel med rubriken ”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle” där han ville göra gällande att religion har en i huvudsak negativ inverkan på samhället, när det gäller tillit och korruption, vilket är klassiska mått på det som i statskunskapen kallas för ”socialt kapital”.

Eller om man läser noga, så säger han inte att religion har en negativ effekt, han säger att det inte har en positiv effekt; att det har en ”icke-effekt på etiskt handlande och moral”. Detta kan vara signifikant givet Rothsteins egen förståelse för hur socialt kapital formas – men det är isåfall ett ganska försåtligt språkbruk och alla missförstod honom isåfall i debatten.

Men först: låt oss reda ut begreppet socialt kapital och hur Rothstein tänker sig att det formas. Socialt kapital står för tillit, normer av ömsesidighet och hjälpsamhet och graden av nätverkande i ett samhälle.

Det sociala kapitalet minskar ”transaktionskostnader” i det att det blir enklare att få hjälp och att ge hjälp. Det har nära kopplingar till det som kallas för ”indirekt reciprocitet” – i ett samhälle är det ju inte så att om jag hjälper någon som har ramlat på gatan så kommer just den att hjälpa mig, men troligen kommer någon annan att hjälpa mig om jag faller någon gång.

Rothstein förklarar i en artikel från december förra året begreppet på ett utmärkt sätt:

Samhällen med hög mellanmänsklig tillit anses vara i besittning av ett socialt kapital vilket visar sig vara en avgörande tillgång för att skapa goda levnadsvillkor.

Litar man inte på andra människor avstår man till exempel från många utbyten som skulle ha varit fördelaktiga, såväl ekonomiska som emotionella.

Litar man inte på att de flesta andra betalar sina skatter, källsorterar sina sopor, avstår från att ta emot mutor eller överutnyttja de sociala förmånerna är det föga rationellt att vara ”den ende” som betalar sina skatter, källsorterar sitt avfall och helt enkelt spelar enligt reglerna.

De som forskar om socialt kapital kan delas in i två kategorier: de som söker struktur- eller institutionsförklaringar och de som söker förklaringar i civilsamhället. Rothstein tillhör tydligt den förstnämnda och hävdar att det är kvaliteten på de offentliga institutionerna som är orsaken till graden av socialt kapital i ett samhälle, till graden av tillit till medborgare och myndigheter i ett samhälle.

I samma artikel från december förra året skriver Rothstein:

Nästa fråga är då vad som förklarar de mycket stora skillnader som finns i graden av social tillit i olika samhällen. Från början trodde många att det handlade om att människor som var aktiva i frivilliga organisationer utvecklade social tillit.

Detta visade sig emellertid inte stämma, undersökning efter undersökning gav ett negativt resultat för att detta skulle ha något med det civila samhället att göra. I stället har forskningen här kommit med ett rätt så överraskande resultat, nämligen att det är uppfattningen om kvaliteten i de offentliga institutionerna som är avgörande. (…)

Grundbulten i de nordiska samhällens framgångssaga skulle då ligga i att vi i allmänhet kan räkna med att bli opartiskt och hederligt bemötta i våra kontakter med den offentliga sektorns personal.

Det som tilliten är beroende av är rättssäkerheten i offentlig sektor och det har inte något med det ”civila samhället” att göra.

Med en sådan syn på vad som orsakar socialt kapital är det förstås inte så förvånande att det finns en ”icke-effekt” av religion på socialt kapital.

Om det är vad Rothstein är ute efter genom att formulera sig som han gör så missförstod alla honom – och det är ett märkligt sätt att uttrycka saken, men det skulle vara konsistent med Rothsteins egna teoretiska ståndpunkter och tesen skulle då vara trivial, eftersom religion inte är en trolig ”oberoende variabel” för socialt kapital givet Rothsteins förståelse för vad som genererar socialt kapital.

Men även om vi läser Rothsteins artikel som att han driver den starkare tesen, att religion har en negativ effekt på socialt kapital, och även om vi accepterar premissen att ”korrelationen” mellan grad av religiositet och socialt kapital implicerar en kausal relation, så är den problematisk.

För forskningen kring denna korrelation visar ofta att det finns ett positivt samband mellan socialt kapital och religion och det visar att religion inte har en entydig samhällseffekt. Och det är väl nästan det märkligaste i Rothsteins artikel att han försöker driva den tesen.

För det vore väl rent ut sagt skitkonstigt om religion skulle ha en entydig samhällseffekt, det vill säga vara bara positiv eller bara negativ i alla samhällen oberoende av kontext och vilken sorts religiositet vi talar om. Ett fenomen som har inspirerat både IS och  Martin Luther King kan knappast förväntas ha en entydig effekt bara för att det förenas i bejakandet av en transcendent verklighet?

(Ungefär som att det bara fanns ett sätt att förneka en transcendent verklighet på, ett sätt att vara sekulär på. Kim Jong-Il och Arne Naess är både sekulära men jag skulle inte tro att deras filosofier har samma samhällseffekter.)

Låt oss diskutera korrelationen lite mer:

Rothstein har i den artikel han skrev om religionens samhällseffekter funnit en korrelation mellan hög religiositet och lågt socialt kapital i många länder. Rothstein mäter det först på nationsnivå: religiositet per nation och sen socialt kapital per nation.

Men att jämföra två nationer som har skillnad i socialt kapital och skillnad i religiositet implicerar inte att det är skillnaden i religiositet som är orsaken till skillnaden i socialt kapital.

Finns det till exempel en effekt av välstånd både på graden av religiositet och på graden av tillit, så är det inte så att mindre religion skapar mer välstånd, däremot att högre välstånd tenderar att skapa mer religiös likgiltighet, vilket religionsvetaren Jonas Svensson påpekade i en replik till Rothstein.

Men även i det rika (men inte egalitära) USA menar Rothstein att religiositet har en negativ korrelation till socialt kapital, och tar upp nationalistiska och homofoba värderingar som enligt en studie som kom nyligen är överrepresenterade bland religiösa.

För det första vill jag säga: denna typ av sociologiska studier kan få utgöra biktspeglar för kyrkan, göra henne medveten om vilka värderingar som har fäste i samfunden och sprids.

Men jag vill också konstatera att detta är en radikalt annorlunda tes än den som framkommer i Robert Putnams stora studie av socialt kapital i USA.

Robert Putnam är den internationella nestorn inom socialt kapital-forskning och fick 2006 det Skytteanska priset i statskunskap som delas ut av statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet (och brukar kallas för statskunskapens Nobelpris) för sin forskning om socialt kapital.

Putnam är intressant att ta upp i sammanhanget eftersom han till skillnad från Rothstein faktiskt anser att det är i civilsamhället som det sociala kapitalet främst formas. Putnam har i sin stora studie Bowling Alone diskuterat religionens betydelse för det sociala kapitalet.

Här finner Putnam en starkt positiv relation mellan religion och socialt kapital – en relation han inte fann i sin studie Making Democracy Work, som var en studie av socialt kapital i Italien. Att bilden inte är entydig är helt och hållet vad man borde förvänta sig givet att religion inte är ett homogent fenomen.

I Bowling alone som är en analys av socialt kapital i USA konstaterar Putnam följande:

I en undersökning av tjugo olika typer av föreningar – hobbyklubbar, yrkesorganisationer, veteranföreningar, självhjälpsgrupper, idrottsklubbar och så vidare – var det medlemskapet i religiösa grupper som var närmast förknippat med övriga former av medborgerligt engagemang, till exempel att rösta, tjänstgöra i jury, delta i lokala projekt, tala med grannar och skänka pengar till välgörande ändamål. (s. 69)

Vidare skriver Putnam att:

Omkring 75-80 procent av alla församlingsmedlemmar skänker till välgörande ändamål, jämfört med 55-60 procent av dem som står utanför, och 50-60 procent av församlingsmedlemmarna uträttar ideellt arbete mot endast 30-35 procent av övriga. (s. 69)

Inte oväntat finns ett samband mellan religiöst engagemang och givande till och ideellt arbete i religiösa sammanhang, men Putnam skriver:

Även om man räknar bort bidrag till religiösa ändamål pekar aktivt engagemang i religiösa organisationer särskilt starkt fram mot både välgörenhet och ideellt arbete.

För Putnam har detta att göra med att det finns en länk mellan vad dessa religioner lär och hur religiösa människor beter sig. Det förkroppsligar religionens ”altruistiska kraft”.

Putnam säger att:

Trossamfund där människor firar gudstjänst tillsammans kan sägas vara den viktigaste uppsamlingsplatsen för socialt kapital i Amerika. (s. 68)

I Rothsteins artikel är det istället så att det finns en negativ relation mellan vad religioner lär och hur religiösa människor beter sig. Rothstein skriver:

Sveriges muslimska förbund har i sin vision att man ”arbetar mot främlingsfientlighet och rasdiskriminering och har i dess ställe sått kärlek, respekt och närmande mellan folken”.

Katolska kyrkan i Sverige säger att man arbetar för att alla människor ska ha ”rätt till ett värdigt liv; en bra utbildning, en rättvis inkomst som man kan leva på och värdiga arbetsförhållanden”.

Judiska församlingen i Stockholm framhåller på sin hemsida vikten av att alla församlingsmedlemmar efter förmåga deltar i arbetet för ”att skapa en bättre värld för allas bästa”.

Men trots denna undervisning, som Rothstein inte bestrider, så tycks det märkligt nog (i Rothsteins analys) som att det alltid blir tvärtom i de religiösa människornas liv.

Det blir tvärtemot vad deras religion lär. Man måste fråga sig vad det beror på – om inte Rothsteins tes i huvudsak förklaras av att religiositet är högre i länder som är mindre utvecklade, vilket kan förklaras av den ökade religiösa likgiltigheten i rika länder – och inte av att bara för att människor tror på en transcendent verklighet så blir de mindre förmögna än andra att leva efter de värderingar de tror på?

Vidare: i Sverige är kyrkobesök en faktor som gör det mindre sannolikt att du är främlingsfientlig – och tvärtom. (Jag antar nu att om man är främlingsfientlig är Sd det mest attraktiva alternativet):

Enligt Magnus Hagevi, docent i statsvetenskap, var stödet för Sverigedemokraterna störst bland dem som aldrig besökte kyrkor. Bland de månatliga kyrkobesökarna var det däremot endast en procent som uppgav samma partisympati och bland frikyrkobesökarna sympatiserade ingen av de svarande med Sverigedemokraterna.

Det är uppenbart att iallafall i Sverige finns det ett (korrelativt) samband mellan kyrkobesökande och lägre främlingsfientlighet!

Men låt oss återgå till den studie Rothstein diskuterar.

Det finns mycket man kan reflektera över. Är det till exempel kontrollerat för utbildningsnivå, så att man undviker bakomliggande störvariabler?

Har vi inte i USA de senaste 30 åren sett en politisering och en kidnappning av religiös retorik; det finns en lågutbildad vit arbetarklass som röstar republikanskt och som tilltalas av en populistisk retorik med både religiösa och nationalistiska förtecken. Är det detta vi ser i undersökningen? Det tar inte bort problemet, såklart, men öppnar för att ”religiös” tillhörighet kanske inte är den enda förklaringen att ta med i beräkningen.

Rothstein presenterar denna studie som att den ger ett knock-down argument emot tanken att det skulle finnas en positiv relation mellan religion och socialt kapital i USA. (Och, i förlängningen, i hela västvärlden.)

Men det är helt enkelt inte sant.

Det märkliga är att Rothstein citerar katolska kyrkan, men inte forskningen om den negativa relationen mellan kyrkobesök och främlingsfientlighet som jag citerade tidigare.

Min poäng med att ta upp Putnams resultat är inte att säga att religion alltid har positiva effekter – det har det inte – utan att om man vill tala om religionens effekter så bör man göra det på ett rättvist sätt och med en förförståelse om att det inte är ett homogent fenomen.

Putnam gör en intressant distinktion: det är aktivt medlemskap i en religiös grupp som har denna positiva relation, inte att man är privatreligiös. Det visar på den konkreta gemenskapens betydelse för det sociala kapitalet.

Vidare påpekar han att de grupper som har en fundamentalistisk läggning med en väldigt stark dikotomi mellan dem själva och omvärlden inte heller uppvisar denna positiva relation. De kan vara väldigt hjälpsamma internt och har hög ”bonding social capital” men inte den typ av ”bridging social capital” som bygger tillit mellan människor av olika ursprung.

Detta är ju väldigt intressant och något för kyrkan att ta till sig, som ett möjligt korrektiv till sekteristiska tendenser.

Bo Rothstein uttryckte i tidigare nämnda artikel sin tes att betonandet av särskiljande identiteter och tesen om oförmågan att vara rättvis mot någon med en annan social identitet skulle kunna hota tilliten. Det är helt rätt.

Men i till exempel den kristna tron finns det en medvetenhet om att social identitet inte är människans djupaste identitet, det är innebörden i begreppet Guds avbild.

Och det är grunden för den profetiska rörelse som Martin Luther King – med inspiration från Bibeln – drev för att avskaffa apartheid i USA.

I Galaterbrevet skriver Paulus om att ur Guds perspektiv är de sociala identiteterna inte det som definierar oss:´

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.

Och i Gamla testamentet heter det att människan är skapad till Guds avbild – i de omgivande kulturerna var det kungen som var Guds avbild. Men i Genesis är det människan som sådan som är Guds avbild, både mannen och kvinnan – en tanke vars radikalitet vi inte inser förrän vi ser i vilken kontext den formulerades.

Att på ett tendentiöst sätt diskutera religion hjälper ingen. Det vi behöver, vare sig vi är troende eller inte, är redskap för att differentiera religiositet.

För de troende gäller, tänker jag, att vara öppen för att lära sig av kritik, men samtidigt vara medveten om att även kritiken kan behöva reflekteras över.

I en artikel nyligen läste jag om en distinktion mellan att reagera och att respondera. Att ryggmärgsreagera kan vara att stämma in okritiskt i kritiken eller avvisa den kategoriskt.

Att respondera är att lyssna, reflektera och ta till sig av det som är korrekt, och bemöta det som är fel.

Då ska världen förstå. Om kristen enhet och trovärdighet i en tid av flyktingskap

Flyktingar i Egypten idag. För 2000 år sedan var Jesus ett sådant barn på flykt i Egypten.

När jag läser tidningarna nuförtiden får jag intryck av att det är kris och kaos i vårt land. Människor knackar på vårt lands dörr och vill in och detta uppfattas av många som ett allvarligt hot, som om någon försöker ta sönder vår dörr och vill paja vår vackra värld här innanför. Nära nog hälften av vårt lands medborgare vill stänga gränserna för att på så sätt skapa ett mänskligare Sverige, och många av riksdagspartierna kämpar om titeln som partiet som gör mest för att hindra andra från att komma hit. Detta trots att det finns behov av fler människor i Sverige framöver för att säkra för framtidens välfärd, trots att det var länge sedan vi hade så pass bra ekonomi i landet som nu och trots att många av de som kommer är driftiga människor med god utbildning som inte vill något annat än att få vara med och bidra till vårt lands fortsatta välstånd. Läget i vårt samhälle är kanske kris för vissa, men det finns något värre därutanför dörren som är orsaken till att så många människor nu knackar på. Det pågår ett omfattande krig och fler och fler börjar benämna detta som det tredje världskriget. Professor Wilhem Agrell argumenterade i en intervju i Sydsvenskan (23/11) för att kriget i Syrien/Irak bör ses som ett nytt, tredje, världskrig eftersom så pass många olika internationella aktörer är inblandade och att lösningen på kriget ser ut att ha djupgående internationella konsekvenser. Agrell menade att ett nytt världskrig inte till formen behöver likna de två föregående, men att det håller på att få samma internationella genomslag och växa i omfattning. Konflikten är således inte bara en lokal angelägenhet för Mellanöstern utan har internationell räckvidd och Europa är numera indraget.

Jag har själv aldrig upplevt ett krig, det är lika bra att jag säger det redan nu, för det innebär att jag faktiskt inte har egen erfarenhet av att vara så rädd för mitt och min familjs liv att vi bara måste bege oss iväg ifrån allt för att kanske kunna överleva. I krig går ingen säker, och vem som överlever tycks mer vara slumpartat än något annat. Men min släkt har minnen av världskrig, och de har etsat sig fast i mitt minne. Hur mamman tog sina två småbarn i varsin hand, och med några få saker i en ryggsäck lyckades komma ut ur en sönderbombad stad, hur pappan fängslades för att ha kämpat för fel sak, och hur en hel generation aldrig blev särskilt långa på grund av den akuta näringsbristen under de första levnadsåren. Mamman och pappan klarade sig, och fick många år i frihet och trygghet, liksom barnen, men de fick bygga upp sitt hem igen och platsen där de växte upp var i många decennier otillgänglig.

Människor på flykt 1945. Personerna på bilden är inte de som nämns i texten

Men denna text handlar inte främst om tredje världskriget i sig, utan om oss häruppe i Sverige. Vi i landet som tidigare har varit förkämpe för mellanmänsklighet, för den svage, men som idag inte är samma land som förr. Det är ett land jag sörjer – det som försvunnit.

I denna tid syns en kristen enhet, som inte skådats på länge. De kristna kyrkorna har trätt fram som centrala aktörer vad gäller flyktingskapet i vårt land. Kristenheten som genom historien varit känd som splittringens religion, där alla hävdar absolut sanning och avfärdar alla andra som falska. I kyrkohistorien brukar man tala om de två konfessionella tidsepokerna, 1600-talet och 1800-talet, som tider där det var viktigare vilket samfund man tillhörde än vilken religion. Så var det även till viss del även i min egen uppväxt, att det kändes enklare att samarbeta med människor av en helt annan tro, än med kristna människor som faktiskt delade 99,9 % av min tro, men där 0,1 % var annorlunda. Idag tycks denna tid förbi. De kristna samarbetar och verkar för att hjälpa de svaga och utsatta. Det är helt enkelt inte möjligt som kristen att bortse ifrån Jesu ord om att hjälpa människor i nöd.

När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matt 25:25–31)

Att kristna i denna utsatta tid, faktiskt gör vad de ska, att kyrkor hjälper flyktingar till ett drägligare liv, ger trovärdighet. Kristendom handlar inte om pengar och makt (något som kyrkorna genom århundraden haft svårt att inte falla för). Kristendom handlar om något helt annat, ett upp-och-nervänt gudsrike där den minste är den störste, och den som värnar om de svagaste är den starke.

Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. (Matteus 18:1–7)

För en kristen är detta centralt. Att värna om sin egen trygghet före den utsattes, är inte kristendom. Att de kristna idag är så pass enade i denna kamp för den som knackar på och ber om hjälp, innebär också att århundraden av splittring istället kan förbytas till enhet. När det verkligen bränner till, visar de kristna enhet i kampen för den utsatte. Det är något jag är stolt över – och visar på att kristna faktiskt gör vad de sagt att de ska göra.

Kyrka i Malmö förbereder för flyktingar.

Detsamma gäller för övrigt också alla muslimska församlingar i landet som också visar samma omsorg (och faktum är att de allra flesta av flyktingarna just nu finns i muslimska länder som mycket på grund av sin tro värnar om de utsatta). När civilsamhället tycks värna om sitt, tar kyrkorna och värnar om den andre – den som knackar på dörren.

I Bibeln läser vi kring julen om Jesu födelse, om hur den fattiga familj som Gud valde till sin, avvisades från hotell till hotell, tills dess att de fick plats i ett kyffe i ett förråd, och hur familjen tvingades att fly för livet till ett helt annat land. Jag önskar att vårt land inte var ett av de där hotellen som sa nej, men jag anar allt mer att det är så. Julevangeliet handlar inte bara om hur Gud blev människa, utan också om hur Gud valde att lyfta fram de svagaste genom att födas in i en sådan familj. Tydligen har vårt land glömt bort julevangeliets kärnbudskap, men vi kristna har tack och lov inte gjort det. Idag finns jesusfamiljer som knackar på vår dörr för att fråga om boende – låt vara att de kommer med tåg och inte på åsna, men något måste ju ha förändrats efter 2000 år.

KG Hammar i Läsarpodden – shownotes

Avsnitt 4 av Läsarpodden finns nu ute på Dagen.se och på Itunes. Boken som vi diskuterar är Släpp fången loss! ”Gud” bland metaforer och apofatiska provisorier (Verbum).

KG Hammar har förlänats en fyllig wikipedia-sida, som listar biografiska detaljer och en del av de ”kontroverser” han varit inblandad i. Den hittar man här.

När vi talar om kommunikatören KG Hammars nämner vi hans bok Det som hörs. Ett predikoteoretiskt perspektiv. Den är från 1985 och finns numera att uppbringa på antikvariat.

Den nicenska trosbekännelsen, som vi återkommer till rätt mycket, kan man läsa här. Apofatisk teologi, som är viktigt för Hammar och i den kristna traditionen i allmänhet, kan man läsa mer om här. En av de viktigaste teologer som utforskat detta tema är Dionysios Areopagiten, som bl.a. presenteras av teologen och historikern Andrew Louth

Louth har för övrigt också skrivit en fantastisk bok om den kristna traditionen, något som vi sedan kommer in på. Det är för övrigt en bok som jag är väldigt påverkad av: Discerning the Mystery. An Essay on the Nature of Theology. (Jag betraktar den nog fortfarande som den bästa teologiska bok jag läst.)

Liberalteologi kan man läsa om här. (Angående kopplingen mellan väckelse & liberalteologi så var en känd liberalteolog uppvuxen i väckelsetraditionen Friedrich Schleiermacher, som växte upp som herrnhutare.)

Flannery O’Connor är en amerikans  katolsk 1900-talsförfattare. Hennes samlade verk – som ryms i ett band, hon dog relativt ung – finns här. Storyn som jag nämner –  O’Connors ord om nattvarden: ”Well, if it’s a symbol to hell with it” – finns återgiven här.

Den inflytelserike liberalteologen Paul Tillich presenteras här. Ett av hans mest kända verk är The Courage to Be (Modet att vara till) som finns här. Thomas av Aquinos analogi-tanke kan man läsa om här. Det finns för övrigt en stor diskussion inom samtida teolog om analogia entis – ”the analogy of being” – se till exempel denna artikel, eller Läsarnas egen Sebastian Ekbergs examensarbete.

På slutet kommer vi in på Francios Lyotard och hans bok ”Det postmoderna tillståndet” som man kan ladda ner här.

Till nästa gång: Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitsj och hennes bok Tiden second hand. Slutet för den röda människan. Den handlar om sovjetryssland, eller ännu mer ”sovjetmänniskan”. Vad var det att leva i Sovjetunionen, i ett kommunistiskt samhälle? Hur såg vardagen ut, vilken slags kultur var det och vad ser vi angående vår egen kultur när vi speglar oss i den?