Closer to Truth om panteism och teism

En intressant intervju med John Leslie finns på Closer to Truths hemsida om Leslies panteism.

Closer to Truth drivs av Robert Lawrence Kuhn som är agnostiker, och som betraktat Leslie som sin ”intellektuella mentor” och därför är förbryllad över Leslies panteism.

(Closer to Truth är i sig självt ett uppmuntrande tecken; här finns kvalificerade och respektfulla samtal om teologiska och filosofiska frågor.)

I Leslie-intervjun finns det två saker som jag vill reflektera över (även om jag också bör säga att jag har respekt för den panteistiska hållningen).

Det första är när Leslie säger att ”man måste vara panteist, om man ska tro på Gud. Om man inte är det, måste man ju tro att Gud har skapat något som är ”infinitely inferior to God” – varför skapade inte Gud en till Gud?”

Detta tycker jag är mycket intressant. För det första finns det ju vissa affiniteter med den kristna förståelsen av treenigheten; att Fadern ”föder” Sonen (som emanerar ur Fadern).

Men för det andra: Gud har skapat ett extremt potentiellt Universum, i den kristna traditionen är målet med kosmos att det ska gudomliggöras, det ska förenas med Gud och så fullkomnas och transformeras.

Så svaret på Leslies fråga är i så fall, att Gud inte är ”färdig” med Universum. När Universum är fullkomnat har det blivit gudomliggjort (men dock på ett sådant sätt att det har sin gudomlighet som en gåva och inte som en intrinsikal del av sin natur).

För det andra så vill Leslie motivera sin panteism genom att säga att värde och godhet är ”orsaken” till att Universum finns:

”The goodness of the Universe is the reason that the Universe is there.”

Jag tycker det är intressant att här reflektera över skillnaden mellan orsaker och skäl.

En orsak är något som gör en skillnad till ett händelseförlopp. Om x orsakar y finns det en relation mellan x och y sådant att x i någon mån genererar y.

Ett skäl är ett argument för en uppfattning, som för rationella aktörer också kan utgöra motiv för handling.

Det enda sättet som ”ett skäl” kan bli en orsak, det vill säga påverka ett händelseförlopp, är om det finns rationella aktörer som kan styra sitt beteende efter skäl.

”The goodness of the Universe” är ett skäl; det står inte, i sig självt, i en kausal relation.

För att godhet ska komma in i den kausala kedjan tycks det krävas en agent som kan handla utifrån skäl.

”The goodness of the Universe” kan vara ett skäl för Gud att skapa Universum. Och ”The goodness of the Universe” är ytterst sett, enligt kristen teologi, en participation i Gud, som är källan till allt gott. (Men detta sker stegvis, uppenbarligen.)

Kanske kan man, angående Universums potentialitet, säga att det finns ett värde i växandet, som vi ju ibland kan glädja oss över när vi ser till exempel en växt växa.

På det viset kan man säga att teismen kan förklara både Leslies invändning mot teismen (varför skapar inte Gud något perfekt?) och hans försvar för panteism, att det möjliggör för ”Universums godhet” att vara en orsak till Universums existens.

Medvetandet och kosmos: inte så självklart som du kanske tror?

mind and cosmos

Sokrates lär ha sagt att ”förundran är filosofins början”. Men nog kan det också vara tvärtom: att filosofin väcker förundran. Genom att fästa vår uppmärksamhet på det vi till vardags inte riktigt tar in, det vi tar för självklart och för givet kan filosofin få oss att relatera till aspekter av verkligheten vi annars missar.

Filosofin kan höja vår medvetenhet och få oss att ta in verkligheten på ett nytt och djupare vis och därmed bli drabbade och förundrade. Här finns en likhet mellan filosofin och kulturen: båda kan låta oss möta aspekter av verkligheten som vi i vår vardagsuppmärksamhet missar. Både kulturen och filosofin kan konfrontera oss med sådant som vi till vardags inte vill se, eller visa oss sådant vi helt enkelt är för upptagna av vardagslivets tråk och tvång för att uppmärksamma.

Ett av de grekiska orden för sanning är a-letheia: av-slöjad. Eller som en ordagrann översättning lyder på engelska: The state of not being hidden. Att avslöja kan vara en uppgift både för filosofin och för kulturen. Men avslöjandet är inte ett presenterade av nakna fakta: att avslöja något är att hjälpa oss att förstå signifikansen av det vi ser. Vi kanske har sett samma sak, men vi ser det på ett nytt sätt.

Inte nödvändigtvis för att verkligheten i sig är beslöjad, utan för att vår perception (och uppmärksamhet)  är förslappad. Inom estetisk teori talar man om en metod för att göra det välbekanta främmande och därmed synligt, det kallas på tyska för Verfremdungseffekt – förfrämligande.

Genom att framställa det bekanta på ett nytt sätt kan det bli tydliggjort för oss.

Thomas Nagels bok Mind and Cosmos kan fungera som ett sådant filosofiskt förfrämligande och tydliggörande. Nagel vill rikta vår uppmärksamhet på något mycket välbekant och främmande, nämligen vårt medvetande: ”Medvetandet är på samma gång det mest bekanta och samtidigt det mest häpnadsväckande fenomenet i universum.”

Nagel skriver vidare: ”Frågan är hur vi kan förstå medvetande i sin fulla mening som en naturlig produkt – eller snarare, hur vi kan förstå naturen som ett system som är kapabelt att producera medvetande.”

Nagels huvudsakliga ärende är att den dominerande västerländska förståelsen av naturen – ett perspektiv som Nagel kallar materialistisk naturalism – inte kan integrera medvetandet som enligt Nagel inkluderar vår förmåga att nå kunskap om verkligheten och inse vad som moraliskt värdefullt och inte bara njutbart.

Det Nagel menar med materialistisk naturalism är dels uppfattningen att allt som finns är reducerbart till materia (och att materian enbart har de egenskaper som beskrivs inom fysiken) samt dels att alla mänskliga förmågor kan förklaras med hänvisning till de evolutionära principer som format dem enligt teorin om naturligt urval.

Det innebär inte att Nagel inte menar att vi tillkommit genom en evolutionär process eller att han skulle förneka att vårt medvetande är beroende av vår hjärna. Snarare menar han att vår förståelse av materien behöver breddas till att också innehålla mentala aspekter men också att principerna som driver den evolutionära processen är fler än vad som normalt antas.

Inom akademin talar man ibland om explanandum – det som skall förklaras (i det här fallet medvetandet och dess aspekter) och explanans – det som skall förklara (i det här fallet: materialistisk naturalism). Nagel vill visa att det finns en konflikt mellan explanandum och explanans att detta bör få oss att bredda vår världsbild.

Det finns andra som sett denna konflikt och valt den motsatta linjen och försökt reducera bort explanandum istället. Den mest radikala varianten kallas för eliminativ materialism och förnekar förekomsten av det mentala. Men de flesta går förstås inte så långt, även om ganska många är beredda att förneka de två andra aspekter som Nagel tar upp, nämligen förmågan att nå objektiv kunskap och att nå kunskap i etiska frågor.

Nagel är snarare ute efter att försöka peka på problemet än att komma med en lösning, men hans tentativa förslag är förutom ett breddat materiebegrepp också tanken att det i Universum finns en inneboende riktning mot liv, mot medvetande, mot kunskap och mot värde.

Detta kan låta mycket spekulativt, men Nagel menar att redan det faktum att han förutsätter att det finns en inneboende ordning i Universum som vi kan förstå – något som varje vetenskapare behöver förutsätta – gör honom till en slags idealist i Platonsk mening. Om varje vetenskapare implicit har tagit det steget blir det inte lika långsökt att det finns en ordning som också har en riktning.

Nagel tar upp den teistiska världsbilden vid några tillfällen och oftast gör han det på ett bra sätt, även om han själv inte delar den. På något ställe blir det dock tokigt, som när han jämför den materialistiska och teistiska världsbilden som förklaringsmodell för medvetandet.

Nagels kritik bygger på att han vid det tillfället (men inte vid andra, konstigt nog) framställer den teistiska världsbilden som en alternativ förklaring för ett enskilt fenomen i universum. Nackdelen med detta, påpekar Nagel, att universum enligt ett sådant perspektiv inte har en inneboende förståbarhet om Gud måste träda in som extern agent för att förklara en massa fenomen. Förklaringen till fenomenet är ju då extern till naturen, förklaringen blir en parentes kring vad vi i övrigt kan förklara.

Men detta brukar kallas för ”kunskapsluckornas Gud” och innebär att man betraktar Gud som en förklaring att stoppa in så fort vi saknar en naturlig förklaring. Augustinus sade att ”Naturen är vad Gud gör.” I vår moderna tid har vi haft en tendens att betrakta naturen som det som Gud inte gör – så om vi då hittar något som naturen inte tycks göra får Gud plats i vår världsbild.

Thomas av Aquinos distinktion mellan Gud som primär orsak, som upprätthåller hela världen, och de naturliga orsakerna som sekundära orsaker innebär att Gud är en förklaring till världen som helhet, men inte den direkta förklaringen till det enskilda fenomenet. (Annat än när vi har att göra med regelrätta mirakler, men dessa är ju till sin natur undantag.)

Eftersom många inte tycks ha denna uppdelning av sekundära naturliga orsaker och Gud som primär orsak finns det en risk att denna bok skulle kunna utgöra en frestelse för en kristen. Frestelsen är att använda den ateistiske filosofen Nagels tvivel på naturvetenskapens nuvarande förklaringskraft för att stoppa in Gud som direkt orsak till det aktuella fenomenet.

Detta kan också fungera, tror jag, som en slags hämsko för den diskussion som Nagel vill föra bland de som inte är troende. Vissa tycks nämligen rädda för att om man skulle erkänna att det finns brister i vårt nuvarande paradigm så kommer Gud in i bilden.

En mer nyanserad diskussion skulle underlättas om man inte uppfattade Gud och naturen som konkurrerande storheter i detta ords moderna mening. Ursprungligen betyder ordet con-cursus att strömma gemensamt, och har använts för att beskriva relationen mellan Gud och världen: Guds skaparkraft strömmar genom sekundära orsaker. Gud och världen konkurrerar inte, Gud är världens och min förutsättning.  Men detta kan kombineras med en förståelse av att världen på en helhetsnivå behöver en transcendent grund (vilket är vad Aquinos fem vägar tycks implicera).

Om man har den grundsynen kan Nagels bok bli en uppfriskande utmaning att mer förutsättningslöst reflektera över om vår nuvarande förståelse av naturen är bristfällig.

Hur är det då med det här med att väcka förundran, lyckas Nagel med det? I stor utsträckning gör han det. När man börjar reflektera på medvetandet som ett naturligt fenomen desto mer anmärkningsvärt blir det:  ”Allas våra liv är en del av den långsamma process genom vilken Universum vaknar till liv och blir medvetet om sig självt.”

En mening som kan ge gåshud om man riktigt reflekterar över den. Boken rekommenderas, till läsning och omläsning och som grund för samtal om det mest bekanta och anmärkningsvärda: vår medvetenhet och dess uppkomst.

Julevangeliet enlig Leonard Cohen- sprickor i julfasaden och varför Jussi Björling inte bör sjunga O helga natt

En ständigt återkommande diskussion i min ungdoms dagar, och fortfarande olöst för den delen, var frågan om det fanns någon objektiv bedömning för vad som är bra musik. Det mesta av olösligheten berodde förstås på en musikalisk oförmåga eller möjligen förstockning att inse kvaliteten i min musiksamling. Men om man fortsätter att leka med tanken att musik kan vara ”rätt” och ”fel” så att säga vad händer med vår julmusik då? Hur väl överensstämmer själva musiken med berättelsen? Med julevangeliets kärna? Att Gud blev människa och föddes i ett stall i periferin i den mest perifera provinsen i det stora Romarriket.1896Paul_Gauguin

Det har säkert sagts många gånger att enkelheten i Jesu födelse rimmar väldigt dåligt med hur julen ser ut idag. Så är det förstås även med julmusiken som ofta är alltför konturlöst tillrättalagd i sin trevlighet. Men innehållet i visa julpsalmer behåller förstås julevangeliets innebörd ibland, ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid. Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid,” ”Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt; Dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt,” och inte minst i Ett barn är fött,

Om världen ännu större var,
av guld och pärlor klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

 

Allt för ofta tycker jag att detta budskap får en musikalisk klädedräkt som går stick i stäv med det. Den finns en perfektionism och ensidighet i arrangemang och produktion i mycket av julmusiken som i det närmsta liknar en gnosticism, alltså en rädsla för (eller egentligen nedvärdering av) det materiella. Och detta passar så utmärkt i mycket av estetiken i frikyrkan med sin strävan efter det perfekta ljudet, den perfekta mixningen eller det perfekta ”cleana” gitarrsolot. Det var inte okej att lyssna på Led Zeppelin, men Toto klarade sig eftersom det ”lät” så rent och musikerna var så ofantligt duktiga (till skillnad från Led Zeppelin då?). Saker och ting har säkert förändrats bland ungdomar i frikyrkan sedan dess, och förhoppningsvis till det bättre, men jag undrar om inte gnosticismens lockelse och estetik dyker upp då och då?

Den gnostiska estetiken finns förstås inte bara i frikyrkan. Jussi Björling, eller egentligen hans far, formulerade hur den perfekta tonen skulle visualiseras. Jussi Björlings far, som även han var erkänd operasångare på sin tid, menade att, ”när en ton är fulländad, ska den ligga och dallra som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän.” Han uppnådde kanske inte detta själv, men frågan är om inte Jussi hade förmågan att ibland finna just den tonbildningen. Han version av Adams julsång (O Helga natt) är väl snarast oöverträffbar i just den aspekten, men teologiskt sett är det just också det mest problematiska. Bilden av den fulländade tonen som dallrandes på en vattenstråle är väldigt långt ifrån Guds tillvägagångssätt när den mest fulländade skulle komma till jorden. Då var det mörker, avlägsenhet och utanförskap som präglade tillfället.

Leonard Cohen förbryllar mig ofta. Jag blir gripen. Djupt. Inte minst av hans text i låten Born in Chains på skivan Popular Problems. Här om dagen slogs jag av tanken, eller frågan, vad skulle hända om man läser den som en julpsalm? Om man låter jaget vara Jesus?

Jag vill helst undvika att göra allt för direkta tolkningar av Cohens texter, men när det kommer till Born in Chains ligger det nära att tolka den som att den handlar om det judiska folket. Jag har kanske inte rätt att göra det, men evangelisterna lyfter fram Jesus som personifieringen av det judiska folket, ett judarnas utvaldhet i koncentrat och fulländning. Kanske, men med stor försiktighet, kan det låta sig göras med Born in Chains.

I was born in chains but I was taken out of Egypt
I was bound to a burden, but the burden it was raised
Oh Lord I can no longer keep this secret
Blessed is the name, the name be praised.

Det är kristologi underifrån och det mänskliga i Jesus. Är det inte också det som vi ska inse, det som betonas i julevangeliet? Men finns det inte även en djupt hemlighet som ska bli klarlagd i händelsen i stallet? Sången fortsätter,

I fled to the edge of a mighty sea of sorrow
Pursued by the armies of a cruel and dark regime
But the waters parted and my soul crossed over
Out of Egypt, out of Pharaoh’s dream. 

Word of words and the measure of all measures
Blessed is the name, the name be blessed
Written on my heart in burning letters
That’s all I know, I do not know the rest.

Kanske blir teologin lite svajigare här, men prövningar, djup förtvivlan, bördan av att ta våra synder, upplevelsen och tyngden av det gudomliga uppdraget… Samtidigt frågan om vilken Jesu självkännedom var. Både i evangelierna och i Filipperbrevet antyds en avsägelse av gudomlig allvishet hos Jesus. ”Written on my heart in burning letters. That’s all I know, I do not know the rest.”?

Nästa verser är kanske att ta det för långt i överföringen på Jesus, men starkt är det.

I was idled with my soul, when I heard that you could use me
I followed very closely, but my life remained the same
But then you showed me where you had been wounded
In every atom spoken is the name

I was lost on the road, your love was so confusing
And all the teachers told me that I had myself to blame
But in the arms? stands? the? illusion
The sweet unknowing unifies the name.

Men sista versen slutar på sättet Jesu liv slutar,

I heard the soul unfolds in the chambers of this longing
As the bitter liquor sweetens in the amber cup
Ah but all the ladders of the night have fallen
Just darkness now, to lift the longing up.

”Just darkness now, to lift the longing up,” kan korset och Jesu död beskrivas mycket vackrare? Det paradoxala i att Jesu tog lidande på sig, tog mörker och synd på sig, men i det lyfter längtan sig upp. Men döden var inte slutet, mörkret visade sig kunna ge ton till en annan sång,

Word of words and measure of all measures
Blessed is the name, the name be blessed
Written on my heart in burning letters
That’s all I know, I cannot read the rest.

Perfektion är långt ifrån Guds väg i julevangeliet. Perfektionen i julmusiken är gnosticism, men ändå är julevangeliet och kristendomen inte utan ett mål och målet är, paradoxalt nog, fulländning; att vi en dag i vår gemenskap med Fadern, genom Sonen i den helige Ande blir det vi är menade att vara. Vad är då ”fulländning” i musik?

Enligt min mening är det inte när en ton dallrar ”som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän.” För mig behöver tonen istället komma från någon sorts diskrepans, något ’blått,’ eller något som ’skaver’ för att sedan nå upplösning, eller försoning skulle man kunna säga. Fulländning i musik är Mahalia Jacksons frasering i synkop 0:15 in i How I Got Over. Det är Aretha Franklins inledning i Change is Gonna Come som fullständigt välter över mig när hon kommer till ”I was born…”. Det är Adeles något off beat och oväntade höjningen i sin ton 4:30 in i ”When We Were Young”. Det är Rune Gustavssons fantastiska töj och frasering 2:04 in när Vreewsijk sjunger ”Fritiof Anderssons paradmarsch”. Eller när Otis Redding släpigt slutligen når sin ton ”There were tiiiiiiimes” i I’ve been loving you too long (too stop now).

Varför är det ”fulländning”? Det är det just därför att det inte handlar om perfektion. Det handlar om att utgå från det materiella, från ”stoffet”. Det handlar om att våga ta sig an brustenheten, det som är ”off”, det som har en spricka och förvandlar det till något annat, nämligen till det som det var ämnat till – till romansk_2försoning. Det betyder inte att ”försoning” alltid kommer eller bör landa på grundtonen, eller vara utan färgningar, men det betyder att brustenheten har blivit förvandlad till något skönt, till sin fulländning. Så gjorde Gud och han vill vår fulländning på sitt sätt. För som teologen Leonard Cohen skriver i Anthem ”There’s a crack, a crack, in everything. That’s how the light gets in.” Vår värld var sprucken och i vår värld kom Jesus in – världens ljus. Tacka Gud för det.

 

Vad står Svenska kyrkan för egentligen?

Portrait of Martin Luther as an Augustinian Monk.jpg

Det är högsäsong för Svenska kyrkan. Adventstiden fyller kyrkor landet runt med adventskonserter och gudstjänster under helgerna och förskolegrupper och skolklasser under veckorna. Men vad får de många besökarna möta? Under hösten har det haglat kritiska frågor kring Svenska kyrkans lära:

Finns det uppriktigt någon som begriper? Och vart går en lutheran som söker sin kyrka?

Undrade Maria Ludvigsson under rubriken ”Vem begriper Svenska kyrkan?” i Svenska Dagbladet den 2 oktober, och då hade hon ändå rasat över kyrkans flathet så sent som den 23 augusti. Vi, och nu talar jag som präst i Svenska kyrkan, ger oss sällan in i den offentliga debatten om vår lära. Men låt mig nu förklara ett och annat om Svenska kyrkans tro, lära och identitet. För visst kan man undra vad Svenska kyrkan står för? Under hösten har biskop Eva Brunne föreslagit att peka ut muslimsk böneriktning i våra kyrkor, att hänga över våra egna religiösa symboler (om än inte riktigt såsom ryktet säger) och prästerna i Stockholms domkyrka har firat gudstjänst med företrädare för andra religioner.

För en tid sedan ombads jag beskriva den svenska lutherska kyrkans lära för blivande pastorer i Equmeniakyrkan. Equmeniakyrkan har som bekant flera olika rötter, men alla delar de en historia där de fått kämpa för sin rätt att finnas som alternativ till den kyrka som varit normerande i Sverige. När de första baptisterna döptes en kall septemberdag år 1848 i vattnet utanför klipporna vid Vallersvik bröt de mot lagen. Det lilla sällskapet i Vallersvik bröt mot konventikelplakatet som förbjöd troende att träffas till bön eller andakt utan en luthersk präst. Fredrik Olaus Nilsson (1809-1881) som initierat dopet häktades och han, hans fru och barn blev utvisade ur Sverige. 1860 hade konventikelplakatet hävts och de kunde komma tillbaka och bilda Sveriges första baptistförsamling i Göteborg.

nilssons

Med denna historia i bakhuvudet ville jag ställa en radikal fråga till min egen kyrka inför att jag skulle beskriva dess lära för de blivande pastorerna. Jag frågade mig: Vad i det lutherska skulle jag kunna riskera allt för? Vad i det lutherska skulle kunna vara så viktigt att jag skulle kunna bryta mot lagen och riskera landsförvisning och hemlöshet?

Svaret för mig är läran om nåden, det som också var det mest centrala för Luther. Denna lära är dessutom något som jag tror definierar mig och många av mina trosvänner bland präster och aktiva i Svenska kyrkan idag. Men samma fasta dogmprincip är intressant nog också vad som gör oss otydliga i Maria Ludvigssons ögon. Hur är det möjligt att en entydig lärosats som är så central att den ofta är omedveten kan få en organisation att förefalla sakna lära och grund? Låt mig förklara hur detta hänger samman, och jag börjar med min egen resa.

När jag som ung, kritisk tänkande och sökande kvinna gick från just baptiströrelsen till Svenska kyrkan var det för att jag upplevde att det i den lutherska kyrkan fanns rymd för kritik, för sökande och för att i ödmjukhet låta stora frågor lämnas utan svar. I Svenska kyrkan var mina frågor, mina kritiska invändningar och ifrågasättanden intressanta för att inte säga livgivande. De sågs som öppningar mot fortsatt fördjupning och problematisering snarare än som problem som skulle lösas. Det jag inte förstod då är att denna öppenhet hade en djupt liggande teologisk övertygelse till grund. Det fanns en teologisk och teologi-historisk förklaring till varför tro i Svenska kyrkan inte handlade om att säga ett entydigt ”Ja” till vissa trossatser.

Anledningen var en grundmurad luthersk identitet och alltså direkt sprungen ur den lutherska trosläran. Enligt Martin Luther (1443-1546) kommer det nämligen inte an på människan att bidra till sin egen rättfärdiggörelse och frälsning. Det är Gud som frälser människan genom att agera i nåd och av nåd. Det är inte människans sak att ytterst avgöra vad som är sant och falskt, vad som leder till salighet eller fördärv, för det är Gud som står för nåden och nåden är större än individen och hennes tro.

När Luther och hans forskarkollegor fördjupade sig i exegetik hade de större språkkunskaper än deras föregångare hade haft. Hela renässansen är som bekant en blomstringstid för kunskapen i Europa och framför allt för språkkunskapen. Språkstudier hade genom nominalismens genombrott tagits till en ny nivå. Man förutsatte inte längre att orden i sig själva bar en inre gudomlig sanning, utan att språket var en förmedlare, ett verktyg som behövde tolkas, läsas om igen och där analys av grammatik och syntax således kunde förändra förståelsen av en text. En i grunden ny syn på språket som sådant öppnade alltså för nya sätt att studera de bibliska grundspråken och därmed Bibeln.

Men Luther och hans vänner drevs inte bara av språkintresse, utan också av andlig längtan. Som så många andra i deras samtid funderade de över var kyrkan hade hamnat (en genomgripande inom-katolsk reformation skedde som vi vet under samma tid). Luther själv brottades med frågan om hur man kan veta att man faktiskt var frälst. Hur många mässor måste man bevista, hur många reliker borde man vidröra, hur många biktbesök ska man genomföra, när är det nog? När kan man känna sig trygg med att man faktiskt är frälst? Med numer bevingade lutherska ord: ”Hur kan man finna en nådig Gud?”

Luther var, som vi alla, barn av sin tid. Hans svar på frågan om hur man kan finna en nådig Gud hänger samman med hans inspiration av nominalismen genom Gabriel Biel (1420-1495) i kombination med hans läsning av Romarbrevet och Augustinus. Ända sedan Thomas av Aquinos (1225-1274) dagar hade kyrkan i Europa i stora drag präglats av Aquinos tänkande. Aquino var i sin tur präglad av Aristoteles (eftersom Aquino hade imponerats av de stora muslimska tänkarna som lärt honom ett och annat om filosofi i allmänhet och om Aristoteles i synnerhet.) Sammanfattningsvis tänkte sig Aquino att det mänskliga förnuftet hade en viss förmåga att närma sig det gudomliga. Människan kunde—genom det som kallas naturlig gudskunskap—närma sig Gud genom tankar, handlingar och kristna praktiker som kunde underlätta gudsmötet och den sanna gudsrelationen. När William Ockhams (1285-1347) nominalism väl hade slagit igenom hade dock ett paradigmskifte skett.

OckhamWilliam

I denna nya anda togs inte längre den naturliga gudskunskapen för given. Man började med andra ord tvivla på att människan kan nå kunskap om Gud genom sitt förnuft. Å ena sidan innebar detta en första öppning mot att tänka världen utan Gud, men å andra sidan innebar det en öppning mot en än mer radikal gudomlig närvaro i världen. Om nu människans förnuft inte är en kanal för Gud att få kontakt med henne då krävs något annat, något mer genomgripande, nämligen en gudomlig uppenbarelse bortom allt förnuft.

Uppenbarelsen blev en nödvändig brygga mellan Gud och människa, eftersom det mänskliga förnuftet nu sågs som just mänskligt. Guds uppenbarelse genom bibelordet ger människan all den kunskap om Gud hon behöver, menade Luther. Och vad människan behöver veta är just detta att hon inte kan göra något för sin egen frälsning. Människan är inkapabel att arbeta på sin egen rättfärdiggörelse helt enkelt på grund av att hennes tänkande inte är kopplat till den gudomliga verkligheten. Människan kan endast av nåd ta emot tro från Gud. I en kyrka byggd på meritum-tänkande—det vi brukar kalla gärningslära—blev detta sprängstoff. Plötsligt blev alla de andliga, kyrkliga praktiker som var etablerade i samtiden överflödiga. Prestation ledde inte längre till befrielse. Istället handlade det nu om att ge upp, att överlåta sig och att låta något större än det egna jaget leda människan mot frälsningen.

Guds nåd blev följaktligen den princip som enligt Luther skulle leda människan i sin tolkning av Bibeln och läran. Det är därför Luther säger: ”Gud är den du sätter din tillit till”. I Stora katekesen lägger han (minst sagt) ut texten om detta: Är det ägodelar, ett vackert hem eller pengar som du tror ska leda dig till salighet? Ja, då är detta din Gud. Luther skriver:

”Det finnes mången som menar, att han har Gud och fullt upp, när han har gods och penningar. Härpå förlitar han sig och bröstar sig däröver så stolt och säker, att han icke frågar efter någon. Se, även denne har en gud, och han heter mamon (Matt. 6:24), d.v.s. gods och penningar, varvid han fäster hela sitt hjärta. Detta är den allra vanligaste avguden på jorden.”

Är det istället du själv och dina egna prestationer som du ytterst tror måste bära allt, som ska leda dig till salighet och lycka? Ja, då är du själv Gud i ditt liv. Med Luthers ord:

”På samma sätt förhåller det sig också med den, som litar och trotsar därpå, att han äger stor skicklighet, klokhet, makt, gunst, vänskap och ära: även han har en gud, men icke den rätte, ende Guden. Det ser du åter därav, huru uppblåst, säker och stolt man är över sådana ägodelar och huru modfälld man blir, när man icke har dem eller förlorar dem.”

Och så fortsätter han, sida upp och sida ner med exempel på mänskliga gärningar eller föreställningar som människan gör till sina avgudar. ”Du skall inga andra gudar hava”, handlar alltså för Luther om att sätta sin lit till en Gud som är nådig och som övergår människans förstånd.

Vi får ta emot frälsningen av nåd. Inte för att vi är rättfärdiga eller för att vi gjort något som gjort oss rättfärdiga, eller ens för att Jesus gjort något som gjort oss rättfärdiga, nej, för vi är inte rättfärdiga utan precis på samma gång syndiga. Det är just vi såsom vi är, samtidigt rättfärdiga och syndiga (simul justus et peccator), som är älskade av Gud och som Gud i sin nåd tagit till sig. Vilka då ”vi”, förresten, alla? Nja, inte riktigt kanske, menar Luther, men i alla fall de som fått trons gåva. Vilka de är vet vi inte, för det går inte att veta. Inte är det nödvändigtvis de som bett och pallrat sig till kyrkan varje söndag eller som har tvärsäkra argument för hur Gud är och ska vara i alla fall, för de är snarast fast i en sorts avgudadyrkan där de dyrkar den egna prestationen och det egna förnuftet. Men det kan mycket väl vara de, eller alla, för frälsta är helt enkelt de som Gud av nåd har utvalt att ge trons gåva. När en människa tagit emot nåden förvandlar den henne sedan och påverkar hennes sätt att leva så att hon sprider ödmjukhet och nåd genom sitt sätt att vara. Det goda livet är inte orsak till frälsningen utan en konsekvens av den. Och allt detta står i Bibeln, menar Luther. Vi behöver egentligen inga medlande praktiker eller teologer: ”Tron allena, skriften allena” (sola fide, sola scriptura)—där finns nåden, frälsningen och den sanna gudsrelationen. Därför blir kritiska invändningar och sökande grubblerier öppningar mot Guds nåd på ett sätt som tvärsäker fundamentalism inte blir. Tvärsäkra påståenden om tro leder till en dyrkan av det egna förnuftet medan ödmjukt och öppet sökande kan leda till Gud.

När Luthers lära sedan skulle spridas menade Luther att detta måste göras på språk som folk förstår. Om man ska kunna ta till sig läran om att nåden faktiskt finns tillgänglig för var och en i bibelordet, och att Bibeln och tron är det enda som krävs, då kan man inte lyssna till mässor på latin som man inte förstår. Om inte evangeliet om Guds nåd rent och klart förkunnas hamnar människan återigen i det dunkel som gör att hon riskerar att börja arbeta på sin egen frälsning med gärningar och förnuftsargument och därmed dras bort ifrån Gud.

Läran måste alltså spridas på ett pedagogiskt lättillgängligt och enkelt sätt, tillgängligt för envar, oavsett läshuvud eller intresse. Läshuvud har, som vi nu förstått, inget med saken att göra. Därav katekeserna, den stora och den lilla som är så liten och koncis att den ryms i fickan. Där går Luther igenom Fader vår, Guds bud och trosbekännelsen, stycke för stycke, rad för rad och förklarar tydligt och klart vad allt betyder så att man inte behöver undra eller leva i ovisshet som i sin tur alltså kan leda till tvärsäker avgudadyrkan i form av mänskligt konstruerade sanningsanspråk. Tydligt och klart, så att Guds nåd blir tillgänglig för alla. Den långa förklaring av vilken jag delgav några få rader ovan kunde sammanfattas på en rad. I Lilla katekesen heter det:

Första budet: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

Vad betyder det?

Vi skall frukta, älska och lita på Gud över allt annat.

Men det är också här problemen börjar, för under lång tid skapar detta en tro där intellektuell verksamhet snarast misstänkliggörs. Får man inte tänka att Gud är annorlunda? Nej, inte om man vill känna sig trygg i Guds kärlek, menar Luther. Radikal ödmjukhet inför nåden är den väg Jesus visar oss och därmed den enda vägen till frälsning. Och detta är förstås utmärkt, inser flera statsmän runt om i Europa. Här har vi en lära som får alla att tänka lika. Ett homogent folk är ett lättstyrt folk, och läran sprids. Inte bara av politiska skäl, men också av politiska skäl, och plötsligt får inte F. O. Nilsson och de fem andra i Vallersvik döpas i Jesu namn i saltvattnet på Västkusten. De får inte ens samlas och be utan att en lutheran är där och kontrollerar att bönen går rätt till. Trots att lutherdomens grundare själv tänkte utanför boxen så att det stod härliga till.

Men historien slutar lyckligtvis inte där. Vi kan följa den i Selma Lagerlöfs Jerusalem där hon skildrar kampen mellan reformerta och lutherska krafter på den svenska landsbygden under slutet av 1800-talet. Skollärar’n i den dalomska byn Nås, Storm, vill bygga ett ”fritt predikohus” för att skydda den rena lutherska läran från de irrläror som han menar sprids med väckelsen i grannbyarna. Konsekvensen av detta försök att skydda läran blir dock den motsatta. Med katekesen i var mans hand leder den tudelade predikomakten—mellan skollärar’n och kyrkoherden—snart till tanken på att ännu fler kan ta sig rätten att predika: ”Är inte jag en lika god lutheran som skollärar’n, vad är det som säger att inte jag kan predika?”. Och mot detta har den lutherska läran inget att sätta emot, för ytterst är det Gud som har svaren och ytterst har den som själv ansett sig kunna definiera läran en gång för alla gjort sig själv till avgud.

Luther går att kritisera för mycket. Han har skrivit vidrigt antisemitiska texter, och hans lära var egentligen inte öppen för omtolkning utan snarast despotiskt fastlagd. Den som inte accepterade att nådesprincipen är den princip som övertrumfar alla andra, den hade stängt vägen till Gud. Men på gott och ont satte sig läran om nåden så djupt i prästerskapets medvetande att den än idag är den främsta ledstjärnan i arbetet. När valet står mellan att hålla fast vid en personlig princip eller att öppna sig för något som övergår mina begränsade föreställningar om världen, ja, då är det nådesprincipen som segrar och mitt jag som får ge vika.

Mina prästkollegor vet vad jag menar när jag beskriver detta som kallet att vara pastoral. ”I ett sådant läge måste man naturligtvis vara pastoral”, säger vi präster till varandra ibland. Kommentaren kommer när samtalet kommit dithän att våra skilda åsikter om hur något bör göras i kyrkan har ställts i kontrast till den verklighet vi som präster vet att vi möter. Det är en verklighet där våra föreställningar om vad som är rätt och riktigt får ta ett steg tillbaka till förmån för någon annans behov: En familj som mött en större sorg än vad man rimligen kan hantera, ett brudpar som äntligen fått varandra efter års separation i olika slutna regimer. Vi brukar generellt sett främst uppmuntra användning av levande musik i våra kyrkor, men vad är en CD-skiva när tårarna aldrig tar slut? Vad spelar det för roll att vi vanligtvis inte uppmuntrar bruden att ledas fram till altaret av sin far när de två äntligen får sitta där bredvid varandra igen?

Att vara pastoral innebär för oss präster att ta ett steg åt sidan, att lyssna inåt och att anpassa våra egna jag efter något större. Det handlar om att kliva ut ur våra egna teologiska konstruktioner och att, på likväl teologisk grund, låta andras perspektiv påverka vårt agerande. I samband med den senaste tidens flyktingströmmar är detta att vara pastoral en självklar ledstjärna, för att inte säga ett normalläge. När vi som evangelisk-lutherska präster ska legitimera vår närvaro bland flyktingströmmarna behöver vi inte göra det utifrån en direkt eller indirekt tanke om mission utan vi gör det utifrån nåden och därmed kravet att vara pastoral. Vi anpassar oss och våra begränsade föreställningar till det som är utanför oss. Det är i gränssituationerna som identiteten blir tydlig, och när saker ställs på sin spets för oss präster i Svenska kyrkan då är vi eniga: ”I ett sådant läge måste man naturligtvis vara pastoral.” I gränssituationerna är vi pastorala, då underordnar vi oss nådesprincipen, i luthersk anda.

Jag kan i någon mån förstå att man som Ludvigsson reagerar och uppfattar det pastorala förhållningssättet som ett annat sätt att beskriva ett prästerskap som vänder kappan efter vinden. Det vill säga, jag kan förstå det om man inte själv levt i nära relation till Svenska kyrkan, till kyrkans tro, lära och historia. Men som jag här försökt förklara handlar vårt ”kappvänderi” inte om ett dogm-befriat förhållningssätt utan snarare tvärt om. Det handlar om att vi i enlighet med luthersk tradition sätter en tolkningsprincip om nåd över alla andra trosföreställningar. När valet står mellan nådesprincipen och andra principer, då får de andra alltid vika.

Att öppna kyrkan för muslimsk bön eller andra trosriktningar hade kanske inte varit självklart för Luther, men det är idag helt logiskt utifrån den utveckling som skett med den lutherska läran som bas. Som människor vet vi inget om Gud annat än att Gud är nådig, menar Luther, och med denna kunskap i hjärtat är det vår uppgift att i ödmjukhet vara nådiga mot andra och att sätta våra egna föreställningar åt sidan för en Gud som är större. När jag som ung kvinna var kritiskt tänkande och ifrågasättande fanns det inget som helst teologiskt incitament för de präster jag mötte att själva diktera svaren på mina frågor. Deras nedärvda övertygelse handlade om att vi tillsammans söker Gud, och att en sökande hållning är bättre än en trosviss eftersom den inte skapar avgudar. När övergrepp sker eller andra sätt att tänka förtrycks då strider detta däremot, av precis samma skäl, mot vår lära. Ingen har rätt att sätta sig själv över någon annan för alla är vi mindre än Gud, ingen av oss har hela sanningen. Ingen kan ta sig rätten att helt styra en annan. Men i övrigt vet vi inte vad som är rätt. Gud är nådig, det är allt vi vet, Maria Ludvigsson. Jag är ledsen om det är för flummigt, men du är precis som alla andra välkommen att upptäcka vår rika tradition tillsammans med oss om du vill. Du kommer då att märka att advents- och juletidens öppna dörrar inte är ängslig populism: Det är luthersk övertygelse om en nåd som övergår allt förstånd.

Bekymmerslösheten som äkthetskriterium

För någon månad sedan spreds en text som uppgavs vara författad av en döende Steve Jobs i sociala medier och på diverse nyandliga och privatreligiösa sajter, tillsammans med en bild på en blek och utmärglad Jobs. Författaren till avskedsbrevet hävdar att han nu, i dödens närhet, insett att hans jakt på guld och gröna skogar har gjort honom till ”a twisted being”, och att det verkligt värdefulla är kärlek och relationer. Det är åtminstone en ungefärlig sammanfattning; den röriga texten staplar så många klyschor på varandra, som var för sig spretar åt ganska olika håll, att det är lite svårt att sammanfatta den.

Ganska snart började bloggare argumentera för det orimliga i att texten skulle vara skriven av Steve Jobs. De slarviga formuleringarna är ett skäl, ett annat är att det delvis uttrycker ett ganska utpräglat kristet tankegods, med sitt tal om kärleken som det allra högsta och om mötet med en personlig Gud. Jobs var zenbuddhist och skulle troligen inte ha uttryckt sig på det sättet. Dessutom har han inte beskrivits som någon som främst jagade efter framgång och förmögenhet, åtminstone inte under den senare delen av sitt liv.

Men det finns saker som skär sig i texten alldeles oavsett vem som har skrivit den, vilket gör hela historien ännu mer bisarr. Jag funderar över om det falska i själva den andlighet som brevet uttrycker kan ha att göra med avsaknaden av glädje.

De många som under historiens gång har vittnat om att deras liv har förändrats när de har upptäckt livets och kärlekens skatter uttrycker samtidigt genomgående en stor glädje, bekymmerslöshet och inre frihet. Vi kan tänka på Paulus, den helige Franciskus, de tre männen i den brinnande ugnen, Hagar eller Dietrich Bonhoeffer. Med första Johannesbrevets ord har de alla erfarit att ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan”.

När de villigt lämnar ifrån sig sådant som de tidigare hållit mycket kärt är det inte heller för att dessa tidigare glädjeämnen är dåliga i sig, utan för att de funnit något ännu bättre, en pärla som de behöver tomma händer för att kunna gripa tag i.

Den nya, djupa glädje som de utstrålar är inte påträngande eller påklistrad, utan stilla och enkel. Den kanske knappt märks, för den ouppmärksamme, samtidigt som den tycks märkligt orubblig.

Det fejkade Steve Jobs-brevet uttrycker något helt annat: dualism, känslor av bitterhet och uppgivenhet men också ett slags överlägsenhet; det är skrivet med ett mästrande tonfall, av någon som anser sig veta bättre än sin läsare. Syftet med spridningen av brevet måste väl förmodas vara att förmedla någon form av positivt budskap, och det behövs definitivt fler som ifrågasätter jakten på förmögenhet i vår tid, men i stället tycker jag att brevet inger obehag.

Lyckligtvis behöver vi varken vända oss till IT-miljardärer eller facebooks inspirationssidor om vi söker efter sanna vittnesbörd. Historien är full av människor som har prioriterat bort förmögenhet, status och yttre framgång för att följa en inre kallelse att leva i kärlek. Inte minst gäller detta förstås de kristnas historia, där denna grundberättelse präglar extremt många helgonlegender, för att inte tala om evangeliernas skildring av Jesu liv. I dag kan vi fråga klosterfolket, eller samhällets utstötta, vad som är viktigast i livet. Men också profeterna i Gamla testamentet tvingades välja bort materiell trygghet och omvärldens uppskattning för att leva autentiskt och följa kärlekens väg. Det är också värt att notera slutet på den bibliske Jobs bok: efter att Job har sett Gud och kommit till insikt om sig själv får han igen allt det han har förlorat, och mer därtill. Poängen är inte att avfärda något eller någon, utan att välja det som är sant och gott och med glädje bära de konsekvenser detta val kan få i de sammanhang vi lever i.

Den helige Franciskus skriver om dygden som fördriver lasten:

Där kärlek och vishet finns, där finns varken rädsla eller okunnighet (1 Joh 4:18).
Där tålamod och ödmjukhet finns, där finns varken vrede eller förvirring.
Där fattigdom finns tillsammans med glädje, där finns varken begär eller girighet.
Där lugn och inre samling finns, där finns varken bekymmer eller oro.
Där gudsfruktan finns, som vaktar gården (Luk 11:21), där kan Fienden inte hitta ett ställe att bryta sig in.
Där förbarmande och varsamhet finns, där finns varken överdrivna krav eller hårdhet.

(Ur ”Förmaningsord”, Skrifter, Veritas 2011. Övers. Henrik Roelvink OFM)