Stå rak, våga visa vems du är: När tro är det udda

The rose window of All Saints Episcopal Church in Fort Lauderdale, Florida, depicts modern day people of many different professions working under the blessing of Jesus. Taken by Carolyn Fitzpatrick and released into the public domain. wikimedia commons

När jag var liten, berättade de vuxna för mig om hur det var att vara kristen när de själva gick i skolan. Kristna, särskilt frikyrkliga sådana, betraktades som knäppa och smått galna, hela klasser kunde mobba en person som berättade om sin tro. Det gjordes även mycket musik bland kristna som stöttade i tron och som uppmanade till att visa på sin tro, trots omgivningens spått och spe. I mitt hem gick särskilt en lp-skiva varm, Charlotte Höglunds skiva Charlotte från 1985. Kanske var det mest min fascination för skivans första svängiga låt, Våga visa färg, som jag lyssnade på den, och som mina föräldrar spelade den så ofta, kanske var det för att så många i mina föräldrars generation upplevde sig udda som kristna? Jag sjöng i alla fall för full hals med Charlotte:

Stå rak, våga visa färg
Stå rak, visa vems du är
Din vän dig befriar
Lita på din tro
Stå rak, våga visa färg

Det var den bilden jag hade med mig in i skolan, kampen mot de andra, de som inte ville respektera. Men så blev det aldrig. När jag gick i skolan, på 90-talet, så var det det inte konstigt att vara kristen, även om få andra berättade att de var det. Jag blev aldrig hånad för min tro i skolan, det som min föräldrageneration berättat om – strategierna vi lärde oss i kyrkan, behövdes inte. Visserligen har jämnårig vänner berättat att de blev retade för sin tro, men jag blev det inte.

Sedan så blev jag vuxen, läste på universitetet och blev doktorand i teologi. Det var då det började igen, mot slutet av 00-talet, det udda med att vara kristen. Då hade jag sedan länge glömt bort Charlotte Höglunds sång, och tycktes mig minnas att min barndoms alla kristna sånger var lite konstiga och naiva. Exempelvis Andrae Crouchs sång ”Jesus is the answer”, med den självklara motfrågan: så vad är frågan egentligen? Idag är det sällan som jag berättar att jag är kristen, även om jag aldrig gjort det till en hemlighet, och frågar någon svarar jag alltid ja. Men det är med vetskapen att detta ja, så ofta dumförklarar mig, eller ställer mig i en grupp av människor som inte kan vara neutrala utan bara måste in och förstöra det samhällskontrakt vi har idag. Fast det där, som de så ofta tror, och som David Thurfjell i sin bok Det gudlösa folket, skriver om att majoriteten anser om kristendom idag, är inte sant. I alla fall inte på det sätt som majoriteten tycks tro, för den minoritets tro som jag tillhör: kristendomen (ja, enligt statistiska mätningar (se SOM-institutets Weibull & Strid 2011 och religionstrappan) praktiserar enbart en skara människor den kristna tron regelbundet eller anser att Gud finns i Sverige). Istället tycks vi kristna återgå till ett antikt sätt att förhålla oss till vår tro, genom hemliga interna tecken, för att slippa dessa gliringar om uddaskap och märklighet. För ett tag sedan, när jag arbetade med en akademisk studie om kristendom (jag forskar om kristendom i alla dess former och uttryckssätt), berättade en kollega om sin livssituation. Hen använde ett inomkyrkligt ord, som ett slags tecken för mig att tyda, och visst förstod jag. Lite som fisktestet i antiken, där den ene personen gjorde en halvcirkel, och den andre kunde lägga till en egen halvcirkel för att på så sätt forma en fisk – tecknet för de tidiga kristna. Detta var emellertid inte under senantiken, utan under senmoderniteten, idag.

Av en slump, så kom jag på att kolla på Spotify om gamla barndomssånger fanns med. Kurt & Rolands tidsmaskinen fanns inte där, men däremot Charlotte Höglunds sång Våga visa färg. Mina barn ser mig idag, hoppandes och studsandes till en gammal 80-talslåt, full av nostalgi, men är det bara nostalgi de ser, eller finns det också något radikalt kvar där bakom alla år av minnen, erfarenheter av att stå rak för sin tro när världen tycker att man är udda? Idag skriver jag på en lärobok i religionskunskap för gymnasieungdomar till ett större svenskt förlag, och jag hoppas att de elever som läser denna bok får en annan bild av tro – i lärobokens fall av olika religioner så klart – där den troende inte är udda, utan någon som hämtar styrka i sin tro för att leva mitt i sin vardag. Varje avsnitt börjar med en berättelse om hur tron ser ut i en skolvardag, hur tron färgar in vardagen full av nyanser, men också skapar en känsla av utsatthet i dagens Sverige. Det blir ett litet bidrag till att motverkan denna trend mot uddaskapande av religion i praktiken (och som skolans läroplan i religion faktiskt talar om). Min tro blir då ett sätt att se och respektera tron i den andre, i den som tillhör en annan tro än jag själv. För det är så, för mig, att min tro inte innebär att förneka andras längtan och tro, men ger mig ork att stå emot andras förnekelse av betydelsen av min tro. Jag vill våga visa vems jag är, men det är svårt.


 

För den som vill lyssna på Charlotte Höglunds sång, Våga visa färg, finns här en uppspelbar länk till Spotify (funkar också för den som inte har programmet).

Och så texten, ifall du är nyfiken:

Du vill ha din tro privat,
Du vill vara anonym
Det får inte kosta
Det ska vara bekvämt
Du vill ha din tro privat
Du vill vara anonym
För det känns säkrast
Säkrast för dig själv

Stå rak, våga visa färg
Stå rak, visa vems du är
Din vän dig befriar
Lita på din tro
Stå rak, våga visa färg

Vägra vara neutral
Håll ditt ljus så alla ser
Låt ditt liv få visa
Vad du tror och vill
Vägra vara neutral
Håll ditt ljus så alla ser
Strunt i andra
Låt de le åt dig

Stå rak, våga visa färg
Stå rak, visa vems du är
Din vän dig befriar
Lita på din tro
Stå rak, våga visa färg

Våga följa Bibelns ord
Tala om på vem du tror
Tro och liv ska tala samma språk
Våga följa Bibelns ord
Tala om på vem du tror
Jag är kristen
Jag vill va hans barn

Stå rak, våga visa färg
Stå rak, visa vems du är
Din vän dig befriar
Lita på din tro
Stå rak, våga visa färg

(Text: Charlotte Höglund)

Reduktionismens tjusning

Religiösa människor har ju i alla tider fått höra att deras tro är ett uttryck för önsketänkande. En kosmisk snuttefilt, så att säga.

Jag tycker det är intressant att fundera över psykologiska mekanismer som kan tänkas göra ateistiska eller (till och med) religionsfientliga perspektiv psykologiskt attraktiva. (I ett annat blogginlägg funderade jag lite över hur tesen om en konflikt mellan vetenskap och religion kan vara psykologiskt attraktiv då den både förenklar (som stereotyper gör) samt kan ge en känsla av överlägsenhet åt den som avvisar religionen i vetenskapens namn.)

Jag tror att för en del av de mer militanta ateisterna så fungerar beskrivningen av religionen utifrån dess sämsta sidor identitetsskapande. Om vår identitet bygger på avståndstagande, det vill säga bygger på att vi inte är som ”de andra” så kan det bli problematiskt om det visar sig att ”de andra” inte kan beskrivas så negativt som vi trodde. Det blir hotande för vår identitet.

I helgen såg jag ett mycket intressant föredrag av ärkebiskop emeritus Rowan Williams om medvetandet. Det finns mycket i föredraget som är värt att fästa uppmärksamheten på – jag rekommenderar det i sin helhet – men jag ville nu framförallt peka på en sak som har beröringspunkter med tesen att även religionsfientliga ideologier kan ge psykologiska vinster. (Vilket inte, lika lite som i religionens fall, betyder att de är falska.)

I förbigående tycker jag också det är värt att lyfta upp att Williams är ett så inspirerande exempel på hur en teolog kan vara, som är en ”offentlig intellektuell”. Rowan Williams inte bara läser utanför sitt eget fackteologiska fält, han bidrar konstruktivt till (i det här fallet) medvetandefilosofi. Jag tror att förståelsen av teologi som en disciplin som inte bara sysslar med sig själv, utan som också vill förstå den skapade världen och därför vill gå i dialog med alla möjliga former av mänsklig erfarenhet är nödvändig; först då kan det ju visa sig om och hur ett teologiskt perspektiv kan fördjupa vår förståelse av tillvaron. Men till saken:

Rowan Williams reflekterar dels kritiskt kring de perspektiv som gör gällande att medvetandet kan reduceras till en mekanisk process, förstås som en maskin eller till och med som en illusion. Men så tar han ett steg tillbaka och frågar sig: varifrån kommer denna ”passion to reduce”?

Denna passion kan ta sig många olika konkreta uttryck men går ut på att människan är ”inget annat än” till exempel en maskin för att sprida gener (Dawkins), inget annat än en vilja till makt (Nietzche), inget annat än en organism styrd av undermedvetna drifter (Freud) eller inget annat än elementarpartiklar i rörelse för den riktigt reduktivt lagda fysikalisten. Det går alltid ut på att människan inte kan transcendera sina drifter eller sin materiella konstitution och ha något som kan beskrivas som rationalitet och moraliskt ansvar.

Det Rowan säger om denna reduktionismens lockelse är väldigt intressant. Rowan nämner tre aspekter men jag tänkte fästa fokus på den andra, som Rowan beskriver genom att citera en iakttagelse som Wittgenstein gjorde, i en diskussion om Freud:

It is charming to destroy prejudice.

Det finns en tjusning i att ”avslöja” folks konventionella föreställningar och visa att ett visst fenomen egentligen är ”inget annat än”… Tjusningen ligger i att man tillhör den grupp som har genomskådat verkligheten. Eller som Wittgenstein säger om Freuds analyser av människors drömmar i termer av undermedvetna drifter:

”The connexions he makes attracts people immensely. They have a charm. It is charming to destroy prejudice. (…) A lot of things one is ready to believe because it is uncanny.”

Wittgenstein vänder upp och ner på föreställningarna om önsketänkande och tillämpar det på det reduktiva betraktelsesättet. Stephen Hawking, fortsätter Williams, kallar människan för ”chemical scum” – kemiskt skum:

“the human race is just a chemical scum on a moderate size planet, orbiting round a very average star in the outer suburb of one among a billion galaxies”

Som Rowan säger: vi må vara kemiskt skum, men Hawking och några till hör till gruppen som vet att vi är kemiskt skum.

Om det inte finns något ontologiskt värde – vad innebär det då för betydelsen av social status för att bli eller känna sig värdefull? Jag tror att det kanske är så att social status är det enda som kan ge oss värde om vi ur objektiv synvinkel är värdelösa. Det är väl det som är det paradoxala i reduktionismens tjusning, att den både klär av och ger värde: vi är alla (värdelöst) kemiskt skum, men jag är bättre än de flesta, för jag vet att vi är kemiskt skum.

Ett annat betraktelsesätt öppnar sig om man inser att, som någon sa, vi är större än stjärnorna, för vi har kunskap om dem, men de har inte kunskap om oss. Insikten om människans storhet och litenhet i kosmos finns på ett koncist sätt uttryckt i psalm 8 i Psaltaren:

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?

Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.

Läsarpodden: Shownotes (E1: Sapiens)

LOGOstor 2

Här kommer shownotes till det första avsnittet av läsarpodden, som du kan lyssna på här. Vi diskuterar Sapiens: En kort historik över mänskligheten av Yuval Harari. Du kan köpa boken här, och om du inte dröjer för länge kan du dra nytta av den rabatt som Bokus och Natur & Kulturt ger läsarpoddens lyssnare genom att använda rabattkoden ”sapiens”.

Introduktion
Vi som samtalar i Läsarpodden heter Joel Halldorf & Patrik Hagman. Vi är båda teologer och skribenter. Joel har disputerat vid Uppsala universitet, arbetar numera på Teologiska högskolan Stockholm och skriver bland annat i tidningen Dagen. Patrik är disputerad vid Åbo Akademi, där han också är docent & undervisar. Han har skrivit flera böcker, som bland annat givits ut på Artos förlag.

Musiken i programmet har vi fått låna av den fantastiska Loney Dear (som spelade för Emmy Lou Harris på Polarpris-utdelningen tidigare i år). Låten grekerna kan ni höra i sin helhet här.

I: ”Vad står detta för, egentligen?”
I detta första segment pratar vi om Hararis ”spionsatellitsperspektiv” på historien – ett perspektiv som ibland kallas för big history. Vi konstaterar både att han har fel i en del detaljer och att han tas emot som en samtidstolkare, och utlovar länkar till recensioner angående det. Så här kommer de: På svenska finns två bra recensioner av både SvD och DN. Den allra bästa recensionen (av de 20-tal jag läst…) är dock denna, från Wall Street Journal. Här påpekas också en del fel i boken. En av de mer animerade recensionerna kommer från The Guardian, som menar att ”Harari hates ’modern liberal culture'”.

Vi nämner Jared Diamond som vars bok Vapen, virus, vete finns här.  För en svensk författare om jägar-samlar-kulturen borde vi nämnt Lars Berg, Gryning över Kalahari.

Slutligen måste jag givetvis rätta Patrik, som påstår att ”vi är båda 70-talister”. Det stämmer inte alls på mig!

II. Den oändliga historien
Här berör vi frågan om relationen mellan evolutionsteori och Bibelns skapelseberättelse, vilket är en stor och spännande teologisk fråga. På svenska kan man läsa Guds språk (Libris förlag) av Francis Collins om detta (tidigare utgiven som Evolutionens Gud). I USA har det under våren/sommaren varit en intressant diskussion om ”the historical Adam” i anslutning till magasinen Behemoth och Books & Culture, som ges ut av Christianity Today. En av de mer engagerade i debatten är Peter Enns, som bland annat har ett utförligt inlägg om frågan här. Den moderna klassikern i fråga är dock den katolske teologen Teilhard de Chardain.

Idén om att berättelsen om Kain och Abel speglar ett civilisatoriskt minne av kampen mellan jordbrukare (Kain) och jägar-samlare (Abel) har bland annat föreslagits av författaren Daniel Quinn. Om Feuerbachs religionsteori kan man läsa här.

III. Filip frågar
Frågan om homo neanderthalensis som Guds avbild kom från Filip. För lite kunskap om neanderthalarna kan man så klart läsa wikipedia, men det finns också ett utmärkt avsnitt av BBC:s vetenskapspodd In our time där tre experter samtalar om temat.

IV. Den postsekulära analysen
Postsekularitet är ett begrepp som både jag och Patrik svänger oss med med en del. Det är en beteckning för vår tid som tar fasta på att vi lever efter den tid (1900-talet) som såg det sekulära som neutralt och rationellt, och religionen som irrationell. Nu är det annorlunda – vi förstår på ett annat sätt att alla är religiösa, oavsett om de bekänner sig till en religion eller inte…  Om man vill fördjupa sig kan man läsa Ola Sigurdsons Det postsekulära tillståndet. Kritiken av den liberal tron på mänskliga rättigheter finns tidigt, och kanske starkast, hos Alasdair MacIntyre, i dennes After Virtue. En annan som plockat upp dissonansen mellan västerlig scientism och tro på mänskliga rättigheter är Brad Gregory i The Unintended Reformation.

Anledningen till att jag ber Patrik förklara apateia är att han skrivit sin a avhandling om Isak Syriern. Den kan man köpa här om man har 1500 kronor över!

V. Gilgamesh-projektet
Googla det!

VI. Nästa bok!
I september läser vi David Thurfjells högintressanta Det gudlösa folket om religion och sekularisering i dagens Sverige. Köp boken på Bokus och använd ”gudlös” som rabattkod, så får ni en ordentlig rabatt! Ställ frågor till oss, enklast via våra twitterkonton – här och här. Avsnittet  kommer på Dagen i början av oktober. Vi hörs då!

Om historiens riktning och tidens mening

Världsanden till häst

Vad förenar kristna, marxister, och upplysningsliberaler?
En gemensam nämnare för dessa tre (delvis överlappande) grupper är synen på tid och historia. Samtliga är nämligen överens om att tiden bär på mening och att historien har en riktning – men skiljer sig naturligtvis åt i synen på vad som styr historien och vart framtiden kommer leda. Milleniarism är inte en unikt kristen föreställning i den meningen att tanken om ett kommande jordiskt paradis återfinns i sekulariserad form i såväl marxism som liberalism.  Den socialistiska och den liberala franska revolutionen handlade båda i teorin om att kasta av sig förtryckets bojor (i form av kapitalism och oförnuft) till förmån för stundande tusenårsriken (i form av proletariatets diktatur och förnuftets tidsålder).

Ur ett längre historiskt perspektiv är dock synen på historien som meningsfull eller meningsbärande anmärkningsvärd. Nyligen har jag stött på tre olika läsvärda texter som alla uppehållit sig vid detta. I det följande tänkte jag delge tre korta utdrag från dessa texter:

1. Youval Noah Harari skriver i sin bok Sapiens (som vi snart kommer få höra mer om), bland annat om mänsklighetens skiftande syn på tid och framsteg:

Until the Scientific Revolution most human beings did not believe in progress. They thought the golden age was in the past, and that the world was stagnant, if not deteriorating. (p.294)

2. Under semestern har jag läst den katolske historikern Christopher Dawsons Progress & ReligionBoken som är skriven 1925 är en mycket läsvärd kritik av det förra sekelskiftets obändiga tro på framsteg och om synen på historien som ett kontinuerligt framåtskridande i form av rationalisering och sekularisering:

It is owing to this historical sense that the modern Western European differs most profoundly from men of other ages and cultures. World history means infinitely more to him than it meant to the ancient Greek or Oriental thinkers. To the latter, Time, and consequently History, were without ultimate value or significance; to the modern European they are the very foundation of his conception of reality. (p.30)

 

3. Nyligen läste jag en artikel av Stanley Hauerwas som berör den specifikt kristna synen på historien. Hauerwas kommenterar där David Bentley Harts kritik av den så kallade ”nya ateismen” och dess tro på att en ljusnande framtid är vår – om vi bara kastar av oss religionens ok.

Christians, drawing as they must on God’s calling of Israel to be the promised people, cannot help but believe that time has a plot – that is to say, Christians believe in history. A strange phrase to be sure, but one to remind us of how extraordinary it is for Christians to believe we come from a past that will find its fulfillment in the future.
Accordingly, we believe that time has a narrative logic which means time is not just one damn thing after another. The story of creation is meant to remind us that all that exists lends witness to the glory of God, giving history a significance otherwise unavailable. Creation, redemption, reconciliation are names for Christians that we believe constitute the basic plot line that makes history more than a tale told by an idiot.
Yet the very assumption that history has a direction is the necessary condition that underwrites the story of modernity earlier characterized by Hart – the story that has underwritten the new atheists’ presumption that, if history is finally rid of Christianity, we will discover through unconstrained reason how our politics can be made more just and humane.

Nu går vi mot helg!

 

Kristi törnekronas officium

Den 2 september firade man under medeltiden i Skara stift en fest tillägnad Kristi Törnekrona. Det var nämligen på detta datum år 1304 som den salige biskop Brynolf Algotsson tog emot en tagg från törnekronan i gåva från den norske kungen Håkon Magnusson. Törnekronan kan spåras till Konstantinopel på 500-talet, där förblev den till 1200-talet när den latinske kejsaren Balduin II satte den i pant hos venetianska bankirer för att få ett stort lån till sitt svaga rike. Kronan reste dock vidare till Frankrike och kung Ludvig IX som byggde Sainte-Chapelle för att husera reliken. Det var (troligtvis) härifrån norrmännen fått sin tagg.

För ett par år sedan flyttade den teologiska (och religionsvetenskapliga!) institutionen här i Lund till nya lokaler. Då rensades det rejält i bibliotekets hyllor. Och jag kunde gå hem med ett par hyllmeter av den katolska tidskriften Credo – vår tids Signums föregångare. Dagen till ära har jag skannat ett nummer från 1946 (jag antar att upphovsrätten har upphört?) som innehåller biskop Brynolf Algotssons liturgiska diktning – den latinska texten med svensk översättning av Tryggve Lundén. Jag har laddat upp dem på archive.org och de kan laddas ner här. Brynolf skrev officier till S:ta Elin av Skövde, S:t Eskil, den saliga Jungfru Maria och till dagens firande av Kristi Törnekrona. Törnekronans officium börjar på sida 111 med den första vespern (som skulle ha betts igår) och efter det följer den nattliga matutinen med längre läsningar om dagens firande, sedan följer texter till dagens laudes och mässa. Dessa texter är bland de främsta från svensk medeltid, så passa på att läsa dem idag. I det nutida katolska psalteriet där några av dessa texter finns översatta föreslås det att kyrkan idag när hon firar ett huvud blodigt sårat speciellt minns de som lider av psykisk smärta i sina böner.