Björk – språk och toner som öppnar världen

for in love we are immortal, eternal and safe from death

En skilsmässa kan på ett smärtsamt sätt bekräfta hur sammanflätade våra kroppar, själar och medvetanden är med andra människor. Den isländska artisten Björk vittnar om sådana erfarenheter på sitt senaste album Vulnicura. I en dynamisk helhet av musik och texter skildrar hon skilsmässan mellan henne och hennes man. På albumets olika spår får vi följa henne genom skilsmässans olika faser. Björks öppna sinnen och de erfarenheter hon gör kräver ett språk som spränger det tankerum som en populärterapeutisk begreppsvärld erbjuder. I texterna vävs ord, bilder och begrepp från många olika sammanhang samman till en helhet med många nyanser. Smärtan, sorgen, ilskan och utsattheten tvingar henne ut ur jagets begränsade livsrum. I låten Black lake skriver hon:

our love was my womb

but our bond has broken

my shield is gone

my protection taken, I am one wound

my pulsating body suffering being

my heart is enormous lake

black with potion

i am blind drowning in this ocean

my soul torn apart

my spirit is broken

 

Sådant som i vår tid klassas som religion eller andlighet (och därmed lyfts ur det vardagliga, det kroppsliga och det politiska) är en ofrånkomlig del av hennes livsvärld, lika naturligt som atomer, korallrev och kärlek. Andligt, själsligt, kroppsligt – det ena kan inte skiljas från det andra.

I låten Family har det gått sex månader sedan separationen. Texten uttrycker ett behov av en plats, ett sammanhang eller ett altare där något kan få avslutas för att något nytt ska kunna ta vid. Det handlar om kropp, själ och ande. Det är inte fråga om att förändra genom att förändra tankar. Det handlar om att öppna sig för något (någon) som är större än tankar och känslor – söka en grund för ett reellt hopp.

is there a place

where I can pay respects

for the death of my family

show some respect

between the three of us

there is the mother and the child

then there is the father and the child

but no man and a woman

no triangle of love.

so where do I go

to make an offering

to mourn our miraculous

triangle

father  mother  child.

how will I sing us

out of this sorrow

build a safe bridge

for the child

out of this danger

danger

i raise a monument of love

there is a swarm of sound

around our heads

and we can hear it

and we can get healed by it

it will relieve us from the pain

it will make us a part of

this universe of solutions

this place of solutions

this location of solutions

 god save our daughter

god save our daughter

Björk är en god mentor för den som söker språk och uttryck som kan öppna världen bortom de reduktionistiska rum våra tankar så ofta tvingas röra sig i. Lyssna!

Varandets parfym och den porösa personen

I mars auskulterade några av oss Läsare en konferens om (den katolska) kyrkans framtid i en sekulär tidsålder. Den arrangerades vid jesuiternas Gregoriana-universitet i Rom. Charles Taylor – vars reflektionsmässiga praktverk A Secular Age är ett måste att läsa för alla som vill förstå fenomenet sekularitet – medverkade som huvudtalare tillsammans med den irländske filosofen William Desmond.

Desmonds anförande var en kommentar till Charles Taylors kända karakterisering av det moderna jaget som i grunden ”buffrat”, förkapslat i sin autonomi, snarare än ”poröst”, i betydelsen sårbart och öppet för beröring av det utanför-varande. Här är det inte nödvändigtvis fråga om att den moderna människans natur har förändrats substantiellt från föregående tidsåldrar, utan att vårt ändrade sätt att se på världen sedan senmedeltiden har lett till att vi lever i den på nya sätt – att vi låter oss förtrollas och trollbindas av annat idag (även om Taylor menar att det buffrade jaget särskilt präglas av ett slags avförtrollning i förhållande till omvärlden).

Enligt William Desmonds fenomenologiska betraktelser pendlar vi människor egentligen dagligen mellan att vara buffrade och porösa. I poesi, musik och skratt upplever vi oss ofta genomträngda av tillvaron i sådan mån att vi ”lyfts ut ur oss själva”. I bönens rum blir vi kanske mer porösa än någon annanstans, eftersom alltings ursprung, Gud själv, ju är bönens intention.

 

 

Former av kontemplation har traditionellt alltid hängt ihop med det filosofiska sökandet efter sanning. Men många sorters modernt tänkande, påpekar Josef Pieper, utgår istället från ett isolerat, ”rent” förnuft som måste våldföra sig på och slita med verkligheten för att bringa den under sitt bemästrande. Descartes epistemologiska meditationer börjar med virtuell kroppsstympning, poängterar John Betz i After Enlightenmentoch slutar i att det enda vi kan vara säkra på är att det finns ett res cogitans, ett tänkande ting som (kanske) är jaget. (Gud har reducerats till ett neuroslindrande instrument.) Carl von Linné ville inte bara som upplysningsman katalogisera växtvärlden, han ville som merkantilist industrialisera Sverige. Hans forskning öppnade för nya vägar att manipulera naturen för vinnings skull. (En dag borde ni läsa Linnés egna tankar om Gud och naturen. De vidimerar rakt av historikern Brad Gregorys exempel på hur fashionabel tidigmodern religionsfilosofi kunde ställas direkt i exploateringens tjänst.) Josef Pieper själv framhåller Immanuel Kant som ett sådant oupphörligt kämpande förnufts härold. Aldrig tillåter sig det kantianska subjektet att få vila i verkligheten (an sich).

William Desmond stämmer in i Piepers analys av Kant som en av upphovsmännen till det moderna buffrade jaget. Ett exempel från en fotnot i Kants tredje Kritik belyser för honom det faktum att moderniteten präglas av en ”allergi mot det porösa varandets parfym”(!). Kant skriver att han inte står ut med psalmsången från ett fängelse i närheten, som når honom mitt i arbetet. Han störs och hindras att tänka efter egen maskin.

Botemedlet måste enligt Desmond vara att varsamt odla vår förmåga till mottaglighet, att lära oss ”lida” tålmodigt i sårbarhet för det som blir givet utanför oss själva. Det är en kur som rekommenderas allt oftare i olika kulturella sammanhang. David Foster Wallaces bok The Pale King, om ett nära på outhärdligt liv på skatteverket i den amerikanska mellanvästern, skrevs i övertygelsen att bortom det buffrade subjektets tendens att uttråkas och följdaktligen vilja ironisera över tillvaron, så finns där en levande verklighet att uppmärksamma.

Jag tror inte att en ökad kontemplativ medvetenhet i vardagen löser alla världsproblem, men den röjer vissa specifika hinder i vår tid för att kunna möta och mättas av Gud, såsom hen ger sig själv åt oss i hela spektrumet av vår skapade existens.

Biskop Willimon om Knausgård

Medan alla diskuterar Knausgård cykloper vill vi tipsa om denna text av biskop William Willimon. Han besökte Sverige & Norge i början av året och då tipsades om ”Norges Proust”. Som många andra blev han fast, och har nu plöjt de fyra första delarna (”I’ve never known an interesting preacher or a persevering pastor who was not also a ravenous reader”, som han konstaterar i början av sin text…). Följande citat är talande i relation till den pågående debatten:

And yet there is something addictive about My Struggle. After a few hundred pages, you begin to trust Knausgaard. It’s not that he is incapable of dissembling; it’s just that he probably doesn’t worry enough about your reactions to take the trouble to lie. His candor and directness are disarming. Like Proust, he reports thoughts that I might have had but would never write down. The writing is sparse and free of pretense, hyperbole, and sentimentality. He shows no interest in politics or what’s in the news. We come to believe that we really know the truth about him. It’s not very dramatic or stirring truth, but it is still truth. His frank display of banality is experienced as disarming transparency. We want to stop, doubting that this reading is doing us much good, but we can’t. Unembellished candor has its own magnetism.

Om teologins villkor

Efter att nyligen ha försvarat en doktorsavhandling i religionsfilosofi kom en grundläggande frågeställning till mig: vad kan man egentligen uträtta som teolog (eller som i mitt fall, till hälften filosof)? Många som arbetar med teologi och närliggande områden, som filosofi, etik, litteratur, kultur och konst, upplever att de befinner sig i en trängd situation. Efter att ha samtalat med flera teologer har jag börjat göra en (säkert mycket) subjektivt präglad minnesbank över vad jag hör. Här är två av rösterna jag hör:

Första rösten: ”Vi teologer är ensamma i våra sammanhang, i våra forskningsfält och på ett existentiellt plan som en följd av att teologiska studier på högre nivå är en ensam uppgift.”

Andra rösten: ”Vi anser att nivån på teologin är för låg och perspektiven och metoderna är för snäva.”

Utan några vetenskapliga pretentioner om dessa observationers allmängiltighet vill jag ändå delge några tankar om dem. Bakom dessa röster tror jag att det finns en uppfattning om att dagens teologer arbetar under historiskt sett unika villkor. Men teologer har nödgats att arbeta under allsköns villkor: i en enhetskultur, använda och/eller behövda av den politiska makten; i den tidiga martyrkyrkan med ett överhängande dödshot för den kristna bekännelsen; under starkt inflytande av andra religiösa och filosofiska yttringar; i den meditativa och reflekterande klostermiljön (som lade grunden för de moderna universiteten). Och så vidare. Det finns många paralleller att dra till samtiden och jag lämnar den uppgiften till läsaren. Med en gnutta historisk medvetenhet bör man alltså akta sig för att göra samtidens villkor alltför unika. Vad viktigare är: dagens villkor kan också förstås som möjligheter.

Vi befinner oss i kölvattnet av den moderna filosofins och upplysningens gradvisa underminerande av de traditionella möjligheterna för att bedriva teologi. Men allt fler hävdar att det sekulära förnuftet har tjänat ut sin roll som enväldig agendasättare för teologin (och andra ”human” -vetenskaper”). I takt med att förtröstan på modernismens universella och opersonliga förnuft får ge vika för en mer kontextualiserad och mänsklig förnuftsuppfattning ges den kristna teologin nya möjligheter.

Så i respons till den första klagorösten: teologi bör bedrivas i gemenskap. Ju konkretare en sådan teologisk gemenskap är, desto starkare och djupare blir teologin. I dag finns det möjligheter som inte fanns för bara 10-20 år sedan att forma sådana gemenskaper. (Som ett led i detta hyser Theofilos redaktion en förhoppning att på sikt kunna vara med att arrangera en årlig fler dagskonferens.) Det finns nämligen få fysiska samlingsplatser där nordiska teologer regelbundet möts. Här kan nya initiativ formas, forskning och angelägna idé er diskuteras i dialog.

För det andra, och som vi redan berört, i en tid då en allt större pluralism präglar de humanistiska vetenskaperna kan den kristna teologin hävda sin särart. Mer än så, den kan bidra till att integrera olika perspektiv och discipliner på ett sätt som annars kanske bara filosofin kan. (Det är för övrigt ett skäl att ge sig in i filosofin.) Det finns goda ansatser men mer behöver göras. Låt mig ge ett litet exempel. Det har blivit allt vanligare med titelbeskrivningar som ”A theology of…”…”music”, ”art”, ”economy”, ”nature” och så vidare. Dessa titelbeskrivningar signalerar att allt fler teologer i dag vill tänka utifrån den kristna teologin på alla livets områden. Det är välkommet i en tid då specialiseringen tenderar att dominera eller rent av rättfärdiga teologernas verksamhetsområde.

Samtidigt finns det här en annan fara, nämligen att den mer detaljerade forskningen får stryka på foten. Teologin behöver båda, det partikulära och det generella, för att inte bli när- eller långsynt (inte att förvirras med långsint). Med 2000 års kristen teologitradition borde det rimligen ta allt längre tid att uppöva teologisk bildning och kompetens. Tyvärr skönjer jag en starkare trend: de teologiska utbildningarna förkortas för att passa ett praktiskt-kyrkligt ideal. Dessa utbildningar har definitivt sin plats i dagens situation men de får inte ersätta den (komplementära) roll som mer de grundligt utbildade teologerna har för teologin och kyrkan som helhet.

Till sist, dessa utmaningar kan inte mötas av isolerade individer. Kyrkorna, samfunden och de kristna organisationerna måste vara med och forma en kultur där det kan hända. För det är vad det handlar om, att skapa en kultur, nya villkor för att arbeta teologiskt.

 (Intro ur Theofilos vol. 6 nr 3. 2014)

Ett litet slag för transcendens …och materialitet

Det materiella gäckar. Judith Butler säger om kroppen att hon, ”could not fix bodies as simple objects of thought,” för att kroppen hela tiden verkar vilja gå i en rörelse bortom sina egna gränser. En god vän till mig, å andra sidan, menar att ”verkligheten gör sig påmind för en materialist utan behov av konstruktion.” Och någonstans verkar båda dessa uttalanden stämma. Det materiella är på en gång väldigt verkligt samtidigt som det är verkar omöjligt att verkligen få tag på eller fastställa vad det är (tänk kvantfysik). Samtidigt är det mycket som attraherar med ett fokus på det materiella och på kroppen. Vår verklighet består trots allt av materia och det är vår kropp som är vår kontakt med vår verklighet likafullt som att den även är del i verkligheten.

En anledning till varför man vill fokusera på det materiella kan kanske också vara att man verkar kunna komma bort från dualism och essentialism, koncept som inte har speciellt positiv klang i dagens kulturella klimat. Men, här kan man lura sig. Teologerna Conor Cunningham (1972), å ena sidan, och Colin Gunton (1941-2003), å andra, lyfter fram hur det lätt kan lura sig in en viss dualism även i ett uttalat materialistiskt tänkande. Conor Cunningham skriver i sin Darwin’s Pious Idea att,

the notion of mere matter – that something is nothing but an aggregation of the Darwinian ”swamp” of pure becoming […] – is itself a product of a ”Cartesian presumption,” namely the dualism of res extensa/res cogitans (matter and mind). In this way Dawkins and his followers reproduce a quasi-Cartesianism in their strict division between genotype (res extensa) and phenotype (res cogitans). Therefore the materialists, operating in quasi-Cartesian terms, generate what can be called a homunculus fundamentalism: they presume that the soul is like a little person inside the human, but when they don’t find such an entity, the deny the soul existence. Moreover, the only little man they do find is the gene, the immortal replicator. (s. 65)

Cunningham menar att en viss sorts materialism, ofta den som anser sig kunna bygga en hel världsbild utifrån evolutionsläran, har visat sig ta över uppdelningar från kartesiskt tänkande, speciellt i den uppdelning som Richard Dawkins gör mellan genen och dess ”bärare”.

Colin Gunton visar även han på tydliga kartesiska spår i viss materialismen, men något som inte enbart återfinns hos, i vissa fall, extrema tänkare som Dawkins eller Daniel Dennett, nämligen fokuset på tänkandet som det konstitutiva för personen. Detta leder, enligt Gunton, till ett nedvärderande av materian, alltså en slags neoplatonism, eller t o m gnosticism. Gunton skriver i sin The Triune Creator, invävt i ett resonemang om Filon, att,

While many later theologians have attempted to maintain a place for the human body as in some way intrinsic to the conception of the image of God, what can be called platonic drag has always exercised its power. It is with us today in the widely shared view that if a computer were to be able to think, it would be a person. But is ”thought” alone that which makes us personal? What of love, let alone making music, and gardening, two activities which involve us in the material world? (s. 47)

För att undvika neoplatonism och gnosticism går Gunton till Johannes Duns Scotus som gjorde allt ”vara” till ett (ontologisk univokalitet?). Det som skiljer materian och Gud åt är inte att det är skillnad i nivå, eller kvalitet av existens utan skillnaden är att, i varje enligt Gunton, det skapade är skapat och Skaparen är oskapad.  För Gunton, får då det skapade får vara det det är i sig själv och blir inte något sämre sorts existens. Men, det skapade kan ändå vara i relation till sin Skapare.

För mig ger det en öppning för samverkan mellan det materiella och det transcendenta. Inte på det sättet att man genom naturlig teologi kan nå Gud, utan snarare att det inte är en motsägelse att Gud kan uppenbara sig i världen. För som teologen Karl Rahner skrev en gång, ”It is an unmetaphysical and ultimately materialistic prejudice common among scientists to suppose that they know precisely what matter is, and the subsequently and laboriously and very problematically have to discover spirit in addition.” (Hominisation, s. 45)

Men inte nog med det. Kanske hjälper en öppning mot det transcendenta att börja forma en lite mer hälsosam relation till  det materiella på det sättet att vi genom hänvisning till det transcendenta inte behöver vara bundna till det materiella? Eller i varje fall in till de normer som finns om det materiella och våra kroppar. Man kan tänka sig att ta hjälpa av vissa kvinnor i kyrkohistorien här. Ta t ex den heliga Birgitta. Birgitta hänvisade sin auktoritet till Gud, en öppenhet till det transcendenta kan man väl säga? Det gjorde att hon som kvinna fick tala och kunde då undgå dåtidens normer om kvinnans roll. Samtidigt har Birgitta en minst sagt kroppslig och nära relation till det materiella. Ta som exempel Råd till en biskop ur Birgittas uppenbarelser. Där ges råden genom Marias mun, men man kan väl ana något av Birgittas röst? De är andliga, men också kroppsliga och vardagsnära. Birgitta skriver,

För kroppens behov bör finnas tre ting: för det första mat, för det andra arbete, för det tredje motståndskraft mot den köttsliga begärelsen och åtrån. Jag menar: för det första tillräckligt med sömn och vakor och föda med måttfullhet, varken för litet eller för mycket, utan så att kroppen har krafter kvar för att kunna tjäna Gud. För det andra: ihärdigt arbete, men dock med allt omdöme. För det tredje: en glad vilja att tjäna Gud och motståndskraft mot den onda viljan, ty så får själen ljus.

Eftersom min vän har bundit sina händer genom ett löfte, för att inte hans kropp skall sätta sig upp mot själen, löser jag, som är Himmelens drottning och den för min son allra käraste och allra mest förtrogna, honom från hans löfte, ty det behagar min son.

Birgittas uppenbarelser som innefattar en förlossning kan vara mycket detaljerade och kroppsliga och även om det finns råd om att motstå köttsliga begär och åtrå i Råd till en biskop är det tydligt att det inte är en motsägelse att för den skull bry sig om kroppen. Gunton skulle nog vara nöjd, trädgårdsskötseln får vara trädgårdsskötsel, så att säga, och det verkar vara gott i sig.

Det verkar då som att det fungerar alldeles utmärkt med en tro på en transcendent Gud och att uppehålla vikten av materian. Kanske lyckas man t o m uppskatta materian än mer tack vare det transcendenta och på så sätt undvika den insmygande dualism som kan finnas i viss materialism? En dualism i materialismen som, motsägelsefullt nog, underminerar värdet av materian. Men med en Gud som transcendent kan kanske materian kan få vara just materia, och det är gott nog, till och med mycket gott, i vissa fall.