Mot en postliberal feministisk teologi

Som manlig teolog är min främsta feministiska uppgift att försöka låta bli att ta plats. Det tror jag starkt på. Vad det innebär i praktiken är inte alltid helt lätt att säga. Jag tror inte det betyder att jag ska hålla käft. Kanske ibland. Framför allt ser jag det som min uppgift att a) uppmuntra kvinnliga teologer att ta plats b) att påminna andra män om att de också behöver ge plats. Det försöker jag göra enligt bästa förmåga, givetvis i ständig kamp med min egen vilja att synas och höras osv.

Det betyder att jag sällan har tillfälle att tala om feministiska frågor. Det är nämligen det område där det ofta skulle innebära att jag tar den plats en kvinna kunde ha. Bland annat därför blev jag glad för förfrågan att medverka i antologin Feminism och Kyrkan. På spaning efter jämställdheten. (red. Lina Mattebo). Där fick jag möjlighet att skriva ner mina tankar kring feminism, kyrka och kön.

Men det jag vill diskutera nu är inte mitt kapitel utan Johanna Gustafsson Lundbergs. I sitt kapitel i samma bok, ”På spaning efter genusperspektiv i kyrkan 2014”, beskriver hon genusfrågornas konjunkturrörelser i nordisk teologi och kyrka. Nuläget beskriver hon såhär:

Allt sedan Svenska kyrkan skildes från staten har diskussionerna om kyrkans identitet blivit allt mer intensiva. Kan en tidigare statskyrka, tillika majoritetskyrka, bara fortsätta som om ingenting har hänt? Svaret är förstås nej. Som fristående kyrka blir Svenska kyrkan nu ännu tydligare ett samfund bland andra. Frågan är vilken kyrka Svenska kyrkan vill vara. För att bearbeta denna vida fråga har flera nordiska teologer med olika teologiska och kyrkliga rötter under senare tid som redan påpekats vänt blicken till andra kristna traditioner.

Lite längre ner i texten nämns jag tillsammans med Jan Eckerdal och Fredrik Modeus som exempel på teologer som ifrågasatt den traditionella Billingska folkkyrkotanken och i stället fört fram behovet av en starkare gudstjänstgemenskap.

Om jag uppfattar Johanna Gustafsson Lundbergs resonemang rätt ser hon inte att den här vändningen nödvändigtvis måste vara ett problem, utan snarare att det för med sig en risk som kanske inte tillräckligt lyfts fram nämligen att:

det som enligt min uppfattning riskerar att förstärkas att förstärkas i denna betoning av den aktiva gemenskapen med stundtals förmoderna ideal är en exklusiv och endimensionell idé om vad det är att vara kristen.

Johanna välkomnar diskussion kring kyrkan som en motkultur mot t.ex. prestationstänkande, men menar ändå att det finns ”en oproblematiserad aspekt av idéerna om de nära gemenskaperna och kyrkan som motkultur som berör genusfrågorna”. Det handlar om att när man drar en gräns mellan kyrka och samhälle så finns det en risk att det inom vissa gemenskaper ”cementeras föreställningar som har begränsande inverka på kvinnors konkreta liv”.

Låt mig först säga att jag tror Johanna har rätt här. Det finns en sådan här risk. Jag skulle ur mitt perspektiv gå ett steg längre och säga att det finns exempel på sådana gemenskaper som begränsar kvinnor, som gärna talar om betydelsen av den nära gemenskapen, och använder denna retorik för att cementera problematiska åsikter och vanor. Jag tror mig till och med kunna peka ut dem och namnge dem – vilket jag dock inte tänker göra. Orsaken är enkel, det råkar vara de sammanhang som mest tydligt har tagit avstånd från mina böcker. Jag har läst flera recensioner som härstammar ur sådana sammanhang – låta vara att jag faktiskt inte tror de är helt representativa heller för de sammanhangen – som har gått enligt tanken ”Det är bra att han tar avstånd från tanken på en allmän folkkyrka utan tydlig identitet och att han slår fast betydelsen av t.ex. nattvarden, men tolkningarna av hur denna gemenskap ska se ut och vad nattvarden handlar om är helt åt skogen”.

Min poäng är inte bara att jag vill markera att jag inte riktigt känner mig bekväm med att sättas in i dylika sammanhang – även om det för mig personligen är viktigt. Viktigare är att i den mån jag är en representant för en ”ny” rörelse i nordisk teologi, och jag inkluderar gärna både Jan Eckerdal och Fredrik Modeus i denna rörelse, så kanske det ligger något att vi inte tillräckligt tydligt ha artikulerat på vilket sätt de gudstjänstgemenskaper vi tänker oss går emot vårt samhälles patriarkala strukturer.

Jag tror inte att jag och Johanna står särskilt långt ifrån varandra egentligen – vi har i alla fall haft trevligt när vi träffats! Men möjligen tolkar vi arvet från upplysningen olika. Johanna lyfter fram – helt korrekt – att den feministiska rörelsen och de framsteg när det gäller jämstäldhet mellan könen, är en del av upplysningsprojektet. Men jag – och här vet jag att många feminister håller med mig – ser kopplingen mellan feminismen och upplysningen som mera komplicerad.  T.ex. finns det feministiska historiker som anser att den förändring i hur man ser på kön vi ser när medeltid går över i modernitet inte var en förändring till det bättre. Dvs, antikens syn (som kristendomen ärvde) att skillnaden mellan manligt och kvinnligt är hierarkisk – så att det kvinnliga ses som brist, men ändå av samma slag, sannerligen är problematisk, men upplysningstidens syn där könen ses som varandra motsatser, och därmed en stark betoning på komplementaritet är ännu värre när det kombineras med patriarkal makt. (För en lysande redogörelse för denna historieskrivning se Liv Strömqvists brillianta seriebok Kunskapens frukt).

Det här tror jag är en viktig insikt även för feministisk teologi. Det vill säga att det moderna projektet – inklusive mycket modern teologi och kristen praxis – på många sätt förstärker den patriarkala kontrollen över kvinnor, vilket innebär att en feminism som håller sig inom det upplysningsfärgade tänkandet inte går djupt nog i sin kritik. Här finns alltså anknytningspunkter just till den modernitetskritiska teologi som åtminstone jag är inspirerad av och ser som viktig idag.

I praktiken betyder det för mig – och här vågar jag väl hänvisa till mitt eget kapitel i boken – att den gemenskap som jag vill se i kyrkan just en sådan gemenskap där dylika moderna sätt att se på kön ifrågasätts. Här har vi faktiskt mycket att hämta i antik och medeltida teologi – Sarah Coakley är en nutida feministteolog som gör det – för att revitalisera den feministiska teologin idag. Kyrkan som motkultur kan till exempel handla om att vara en miljö där vi inte bedöms enligt hur väl vi förmår leva upp till stereotypa könade utseende- och beteendeideal. Eller där vi vågar ifrågasätta de kommersiella krafternas könade marknadsföring.

Jag tror inte att modern individualism förmår stå emot dessa krafter. Vi behöver gemenskap och kyrkan kunde vara en sådan gemenskap.

”Teologiskt tycker jag som kyrkan”

Som några kanske noterat började jag förra veckan som ledarskribent på tidningen Dagen. I samband med det blev jag intervjuad av tidningen och fick bland annat svara på hur min ”teologiska grund” ser ur. Jag svarade:

Teologiskt så tycker jag som kyrkan. Jag är inte så innovativ i den meningen, utan mer intresserad av hur det som kyrkan alltid tyckt ska levas och gestaltas i vår tid.

Detta möttes av en del kommentarer – somliga uppskattande, andra upprörda. Och så några roliga, som min gode vän, modeprästen Ludvig Lindelöf som fyndigt twittrade: ”’Teologiskt så tycker jag som kyrkan.’ – Ideologiskt så tycker jag som politiken?”

Jag inser att det finns problem med att formulera sig som jag gjorde – finns det något ”klassiskt kristet”? Borde man inte tala om ”kristendomar” snarare än ”kristendom”; ”early christianities”, i stället för ”early Christianity”. Etc., i det oändliga.

Givetvis är detta i en mening riktigt. Givetvis kan man inte enkelt sätta likhetstecken mellan tro i olika kontexter och olika konfessioner, vilket jag gjorde i citatet ovan.

Men.

Jag skulle ändå vilja försvara detta sätt att uttrycka sig, och tar här min utgångspunkt hos den [mycket] katolske historikern och teologen Brad Gregory, och hans The Unintended Reformation. Han skriver följande om reformationen och post-reformatorisk teologi:

[E]arly modern Protestants and Catholics [tended] to emphasize their points of difference rather than of commonality, precisely the opposite of what has characterized ecumenical efforts in the past half-century.

(s. 377)

Går det att tala om ”kyrkans tro” som något gemensamt? Ja, givetvis är tron kyrkorna emellan inte identisk – men det finns rätt mycket som är samma. Den Nicenska trosbekännelsen, till exempel. Den slår fast att Gud är skapare, Jesus gudomlig frälsare som dött för vår skull, Anden är livgivare, dopet förmedlar av frälsningen och kyrkan är de heliga gemenskap. Här finns såväl treenigheten som inkarnationen, och det är inte ingenting, utan tvärtom grundbultarna i den kristna tron.

Även när det gäller områden där det finns explicita teologiska skillnader så tror jag, som George Lindbeck, att det inte är så stort avstånd som vi kanske i förstone antar. Ta exempelvis nattvarden. Kyrkorna är oense när det gäller Kristi närvaro i elementen – vissa tror på transubstantiation, andra föredrar att tala om realpresens, åter andra talar om Kristi närvaro genom Anden.  Men om vi väljer en annan ingång än den filosofiskt-teologiska, och frågar vilka kyrkor som som betraktar nattvarden som en helig måltid där den troende möter Gud, så kan vi vara ganska säkra på att samtliga skriver under på det påståendet.

Samma sak när det gäller ämbetet: det teologiska språket varierar, men uppfattningen att det finns ett ledarskap vars identitet inte bara är knutet till personlig kompetens, utan också till gudomlig kallelse, är generell. Skärselden är en specifik katolsk lära, men jag tror att de flesta protestanter skulle hålla med om att erfarenheten av att från andra sidan graven, ur ett fullkomlighetsperspektiv, blicka tillbaka på ett bristfälligt liv kommer vara lite smärtsam. Och så vidare.

Givetvis finns det skillnader – men poängen är att de inte behöver överdrivas. (Kanske är de mest avgörande skillnaderna av filosofisk art, men där går skiljelinjen inte mellan kyrkorna utan inom dem.) Därför vill jag stå fast vid uppfattningen att man, som en utgångspunkt, ändå kan tala om att hålla sig till ”kyrkans tro”.  Givetvis innebär ett sådant svar en viss luddighet – men den som är intresserad är välkomment att be om specificeringar angående hur mer exakt den som uttalar sig så tolkar det!

Idealistisk filosofi & modern teologi

Jag  roade mig under storhelgerna med att läsa Gary Dorriens Kantian Reason and Hegelian Spirit. The Idealistisc Logic of Modern Theology. Det är den typ av bok som jag länge velat läsa för att förstå den moderna teologins genesis och natur. Kantian Reason är en förvånansvärt lättläst bok men tanke på ämnet – och mycket tankeväckande. Vill här dela med mig av lite mer eller mindre kuriösa marginalanteckningar. (Jag kommer att skriva en recension i Theofilos för den som är mer intresserad av bokens innehåll och mindre intresserad av kuriosa.)

  • Gubbar som Kant och Hegel hade en formativ tid som inte var så strikt och sträng (de levde loppan som studenter gjorde och gör än idag) vilket visar att de faktiskt var människor och inte transcendenta subjekt.
  •  Men idealisterna låg inte på latsidan. För det skall börjas i tid. T.ex. Schelling kunde sex språk när han var 14, hade publicerat 2 böcker vid 20 års ålder och var vid 23 redan arvtagaren till det post-kantianska arvet.
  •  Före Kants tid var många av de moderna inflytelserika tänkarna inte universitetsanställda (t.ex. Descartes, Locke, Hume, Leibniz). Det fanns en intellektuell klass som kunde växa upp på egen hand och tala till etablissemanget. Ibland var dessa så framgångsrika att de senare blev erbjudna akademiska poster. Lätt att bli nostalgisk i en meritokrati…
  • De flesta intellektuella under modernismen var för övrigt singlar eller mycket dåliga fäder och makar.
  •  Utbytet av stora idéer skedde så fort under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet att man misstänker att de antingen hade telepatisk förmåga eller att internet inte är så nytt som det ofta sägs!
  •  Så gott som alla modernistiska filosofer var nationalister, även i sin filosofi. T.ex. kunde de bedöma andra nationers och sin egen nations filosofiska underlägsenhet respektive överlägsenhet med hänvisning till ras, nation, kultur och historia.
  •  Coleridges aforismer verkar läsvärda – tyvärr tror jag inte att de kommit till utan opium, precis som jazz inte kommit till utan samma substans. Ingen ursäkt att röka på – men heller ingen ursäkt för att begå ett genetiskt felslut.
  •  Den moderna och postmoderna bibelexegetiken har fortfarande inte riktigt gjort upp med sitt filosofiska arv – eller? Sökandet efter den historiske Jesus uppkom inom idealistiskt sinnade kretsar. Så gott som alla filosofer och teologer under denna period skrev något om Jesu liv och person, alla med sina egna versioner: Jesus var ett moraliskt föredöme, en moralisk abstrakt princip, ett nödvändigt förverkligandet av anden, en historisk fiktion av den tidiga kyrkan etc. Will the real Jesus please stand up!

Islam och terrorism

First Things finns en initierad, balanserad och välskriven artikel på temat islam och terrorism, skriven av en kristen islam-forskare vid namn John A. Azumah. Den förklarar hur den muslimska traditionen fungerar generellt och vad de olika traditionerna betonar. Sedan lägger den ut medelvägen mellan två förenklingar som ständigt dyker upp i debatten:

It is therefore simplistic if not misleading to argue that groups like IS and Boko Haram have nothing to do with Islam. Nevertheless, it is equally misleading to argue that the jihadi groups represent the true face of Islam.

Denna del av analysen är särskilt viktig:

The truth about religious lives is not so simple. The vast majority of Christians and Muslims don’t live by sola scriptura, or by Qur’an and sunna alone—and this is the case even when they claim to do so. A complex, shifting web of sociopolitical, geopolitical, racial, ethnic, cultural, economic, historical, and existential realities inform the way all of us live out our faith. My own view is that Islamic texts contain seeds of violence. In the corruption, illiteracy, poverty, and oppressive governments that plague many Muslim societies, those seeds find fertile ground in which they take root, sprout, and flourish—as well as in historical memories, foreign-policy missteps by Western governments, and alienation felt by Muslim youth in Western societies.

We cannot make sense of the jihadi mindset, let alone work out a credible and sustainable response, without taking such background conditions seriously. Undoubtedly the disorientation caused by modernity and postmodernity is key. Economic development and an increasingly global commerce in movies, TV, and other forms of popular culture weaken traditional Islamic institutions and disturb and disorient many Muslims. It is in this context that heretical groups such as Boko Haram and the Islamic State flourish. They’re part zealot, part thug, part political entrepreneur, in societies undergoing profound social transformations.

What, then, are we to say about Islam and terrorism? There is no question that the jihadists quote mainstream Islamic texts to justify their actions. But bear in mind that, in itself, quoting Islamic texts does not necessarily make one’s views and actions Islamic. The Lord’s Resistance Army in Uganda quotes the Bible, as did the Branch Davidians of David Koresh, the People’s Temple of Jim Jones, and many other eccentric Christian cults. That does not make their views and ­actions Christian.

Azumah avslutar med att varna för generaliseringar och essentialism som låser debatten och egentligen inte löser några problem (”If the Qur’an and Islam are the problems, what is the solution? Drop bombs on the Ka’bah in Mecca?”). Samtidigt, när man kommit bortom demoniseringen, är det dags att börja samtala. Och då är det både riktigt och viktigt att ställa kritiska frågor – det är att ta sin samtalspartner på allvar:

If there is a danger of being seduced into imagining that the horrors of jihadism can be explained simply by blaming Islam, there are also temptations of multicultural ideology and of the spirit of “inclusion,” which only too quickly make excuses for jihadist violence. Let’s treat Muslims as the mature and intelligent adults they are and engage them in hard conversations. Muslims are not captives of Islamic traditions with no escape or alternatives. There are competing schools and sects among the faithful. We should not be shy about expressing our judgments as to which are the better and which are the worse traditions. If we withhold those judgments, we fail to engage with Muslims as men and women capable of moral agency.

Kulturministern och vardagstro

Precis som Läsarna så har podden 60 minuter kommit tillbaka efter ett juluppehåll – och båda har ju dessutom den likheten att de sysslar med frågorna de eviga frågorna, eller kanske snarare frågorna om det Eviga. (Därav att vi uppmärksammmat den tidigare, här och här.) Öppningsfrågan till Malena Ivarsson i avsnitt 7 (ett väldigt bra samtal!) var exempelvis: ”Vem var Gud för dig när du var liten?”

Just före jul intervjuades kulturministern Alice Bah Kuhnke, och även där dök teologin upp:

Eric Schüldt: Hur hänger din syn på kulturen ihop med att du är kristen?
Alice Bah Kuhnke: Oj… Tja… Nu hade jag behövt vara teolog för att svara på det. Hur hänger min syn på kulturen ihop med… min tro. Jag vet inte. Nu måste jag… Jag vet inte… Hänger den ihop?

Det är ingen enkel fråga, såklart, och Bah Kuhnke gör ju inga anspråk på att vara expert – hon kallar sig bara kristen, helt enkelt, och beskriver sig dessutom som en lite okonventionell sådan.

Så följande reflexion är på intet sätt menat som en kritik av kulturministern, utan hon blir snarare ett exempel. För när jag hörde henne kunde jag inte låta bli att tänka på sociologen Christian Smith, som undersökt inte minst amerikanska tonåringars religiösa tro. Smith konstaterar att många säger att tron är väldigt viktig för dem, men när han ber dem bli specifika, förklara hur och varför den är viktig, då blir det svårare.

”Religion influences them religiously”, summerar han. Dvs. de går till kyrkan, ber bordsbön, ber aftonbön och avstår från uppenbart omoraliska saker som att mörda (!), stjäla och ta droger. Men tron påverkar inte deras vardag. Den är inte särskilt specifik, och när de får frågan vad religionen betyder i deras vardag blir svaren väldigt allmänna och abstrakta.

Precis som för kulturministern, med andra ord. Det är uppenbarligen svårt för många  kristna idag att knyta tron till vardagen på ett konkret och specifikt sätt. Vår moderna tro är så formad av  pietismens ”hjärtats tro” å ena sidan, och Luthers ”två regementen” å den andra. Den första abstraherar tron och reducerar den till en känsla, den andra ger teologisk motivationsgrund för att separera tron från våra vardagliga sysslor.

Följden blir en konturlöshet, som inte bara resulterar i ett försvagat vittnesbörd, utan också i att tron snart blir irrelevant även för oss själva. Och när någon väl dyker upp och frågar vad den rent konkret betyder för ett specifikt område i våra liv, då famlar vi efter orden.