”Damn you, Duns Scotus!”

Sedan Nouvelle Théologie har nominalismen och dess förgrundsgestalt Duns Scotus fått skulden för allt som är eländigt med moderniteten (även om De Lubac, som Patrik Hagman kommenterar här, snarare betraktade en förändrad syn på Kristi kropp som roten till det onda).

Det filosofiska problemet med moderniteten är oförmågan att göra en ordentligt distinktion mellan Guds vara och skapelsens vara. Det resulterar i att Guds och världens vara anses konkurrera. När en vetenskaplig upptäckt visar att det är gravitationen som får solen att röra sig över himlavalvet, så anses den förklaringsmodellen ”tränga ut” Gud. Det är ju gravitationen, och inte Guds finger som flyttar solen! Närvaron av det ”naturliga” – en fysisk, biologisk eller kemisk process – anses alltså konkurrera ut Gud. Gud förstås med andra ord rumsligt, som ”ett ting bland andra ting”, som Sebastian aldrig tycks tröttna på att citera. Eller: Gud anses existera ”i stället för” skapelsen, inte ”i och genom” skapelsen. I förlängningen undergräver detta såväl sakramentalt som inkarnatoriskt tänkande.

Själv hävdar jag i min avhandling (epilogen) att detta tankesätt präglar både moderniteten som väckelsen, och i ett senare kapitel tycker jag mig visa att just detta sätt att tänka ligger bakom frikyrkans skepsis mot skrivna böner (tinget, den skrivna bönen, konkurrerar med såväl Ande som autenticitet).

Stefan Lindholm brukar dock påpeka för oss som slänger svepande anklagelser mot Duns Scotus att nominalismen inte alls präglades av denna ontologi. Häromdagen skickade han över följande citat från nominalism-kännaren Guyla Klima till stöd för sin ståndpunkt:

Yet, despite customary charges and modern tendencies to the contrary, the “reductionist” program and the corresponding strategy of medieval nominalism did not necessarily result in metaphysical anti-realism, conventionalism or skepticism. Medieval nominalists typically regarded concepts as naturally representative of a world of individuals pre-sorted into natural kinds, and not sorted into these kinds by our concepts and/or linguistic conventions. Thus, they maintained an essentialist metaphysics, and so the scientific knowability of a mind-independent reality, yet without any ontological commitment to (whether subsistent or inherent) universal essences distinct from their individuals. Whether they could consistently do so is a further issue, which bears direct relevance to contemporary considerations concerning ontological commitment and metaphysical essentialism.

(Citatet återfinns i artikeln ”Nominalism” i Concise Dictionary of Semantics)

Frågan blir då: Om Duns Scotus är oskyldig till den endimensionella moderna ontologin, vem är då Den Stora Skurken? Nominalism-receptionen? Suarez? Descartes? Luther? Eller någon helt annan än the usual suspects? Förslag mottages tacksam!