Våld & religion: noter

Igår hade jag en text i Dagen om religion & våld, och påståendet att ”religion orsakar våld” är orimligt och felaktigt. (Texten finns här) Det som här följer är  lite kommentarer till källorna och den forskning som artikeln bakom artikeln.

Huvudsaklig inspirationskälla är, som flera av denna bloggs läsare säkert anat, William Cavanaughs Myth of Religious Violence. Cavanaugh tar bl.a. upp dekonstruktionen av religionsbegreppet, dvs. han argumenterar för  att ”religion” inte är en meningsfull kategori. Det går inte att säga vad som är religion och inte religion. I artikeln går jag inte riktigt lika långt, utan säger att man inte kan generalisera om vad religioner skapar:

Religion i allmänhet orsakar ingenting – varken civilisation, konst eller våld. Vad som finns är specifika tillfällen då olika religioner varit del av civilisationsbyggen, inspirerat konst eller varit en bidragande orsak till en konflikt.

Jag tycker det är ett lite enklare och mer tillgängligt argument. Att religion inte funkar som kategori må vara sant, men det är lite kontraintuitivt – jag menar, vi använder det ju trots allt i vardagsspråket!

Cavanaugh har i sitt slutkapitel en utläggning om hur västlig kolonialism och intervention skapat instabilitet och fientlighet i Mellanöstern, vilket jag anknyter till i slutet. Men jag tog inte med det som är den verkliga twisten i Myth of Religious Violence, nämligen att idén ”religion orsakar våld” är del av ett diskursivt bygge som porträtterar religionen som irrationell och våldsam  (till skillnad från den moderna staten, som är rationell och fredlig). På grund av fanatismen (och här finns Talal Asad i bakgrunden för Cavanaugh) går det inte att föra vettiga samtal med ”de religiösa”. Det enda som återstår är att bomba dem!

Detta låter konspiratoriskt, men Cavanaugh hänvisar till artiklar med detta innehåll skrivna av personer som var rådgivare till George W. Bush. I kontrast till Stellan Skarskård, som ser Bush krig som en konsekvens av hans religiösa fanatism (suck!), menar dock Cavanaugh att den basen för interventionen är Woodrow Wilsons principer:

For most of thepast century, Christian theological arguments have had minimal influence on the actual making and marketing of U.S. foreign policy. No U.S. president, no matter how personally devout, would argue for war based on explicitly Christian principles. Even within the George W. Bush administration, foreign policy has been directed by neoconservatives based on Wilsonian principles.The architects of the Iraq War were not evangelical Christians, but men such as Paul Wolfowitz, Dick Cheney, Richard Perle, and Donald Rumsfeld.

(s 225)

En person vars forskning jag ännu bara tagit del av mycket ytligt, men som det vore roligt att gå vidare med, är Isak Svensson på Instutionen för Freds- och konfliktforskning i Uppsala. Den ser väldigt spännande ut!

Kristi återkomst

Enligt Svenska kyrkans evangeliebok är söndagens tema Kristi återkomst. I denna tid, när så mycket spekulationer omgärdar detta framtidshopp, finner Läsarna det lämpligt att återvända till kyrkofadern Augustinus. Så här kommenterar han det, i sin utläggning av Psalm 95:

Then all the trees of the forest will exult before the face of the Lord, for he has come, he has come to judge the earth. He has come the first time, and he will come again. At his first coming, his own voice declared in the gospel: Hereafter you shall see the Son of Man coming upon the clouds. What does he mean by hereafter? Does he not mean that the Lord will come at a future time when all the nations of the earth will be striking their breasts in grief? Previously he came through his preachers, and he filled the whole world. Let us not resist his first coming, so that we may not dread the second.

[…]


He will judge the world with equity and the peoples in his truth. What are equity and truth? He will gather together with him for the judgement his chosen ones, but the others he will set apart; for he will place some on his right, others on his left. What is more equitable, what more true than that they should not themselves expect mercy from the judge, who themselves were unwilling to show mercy before the judge’s coming. Those, however, who were willing to show mercy will be judged with mercy. For it will be said to those placed on his right: Come, blessed of my Father, take possession of the kingdom which has been prepared for you from the beginning of the world. And he reckons to their account their works of mercy: For I was hungry and you gave me food to eat; I was thirsty and you gave me drink.

 

Justinus Martyren på svenska

Justinus MartyrenI den tidiga kyrkan fanns en bred skala av attityder till den hedniska filosofin. I ena ändan av den skalan finns Justinus Martyren (100-talet) vars Apologier nu har kommit ut i svensk översättning av lektorn i Bibelns grundspråk vid Åbo Akademi. För Justinus är den grekiska filosofin närmast en del av Guds uppenbarelse.

Boken innehåller båda apologierna, samt Justinus Martyrium. Apologierna (som eventuellt skall uppfattas som en apologi som separerats i något skede i historien) är alltså försvarstal för kristendomen riktad till kejsaren. Därmed brukar de traditionellt (dvs i den tradition som utgår från de liberala protestantiska patristikerna i slutet på 1800-talet) uppfattas som centrala i den kristna dogmutvecklingen – här finns mycket tidiga exempel på den kristna läroutvecklingen. Men här finns också mycket annat, exempel på tidig kristen moralundervisning, beskrivnignar av hur de kristna firar gudstjänst. Det argument som Justinus själv lägger mest tyngd på till de kristnas försvar är att Gamla Testamentet förutsäger Kristus och det ges otaliga exempel på detta. Hur det är tänkt att detta skall övertyga kejsaren förblir oklart, men illustrerar väl grundproblemet med apologetik i alla tider: har man inte gemensamma utgångspunkter så är det svårt att diskutera.

Vi får hoppas att vi så småningom även får läsa det andra stora verket av Justinus på svenska, nämligen dialogen med juden Tryfon. Det är en intressant text för att den är närmast unik som ett exempel (möjligen fiktivt) på judisk-kristen religionsdialog som inte svartmålar eller förtalar i första hand.

Resurser för frikyrka och väckelse

Härmomdagen besökte jag det fantastiska  Läsaren på Örebro Missionsskola – bara namnet gör ju att en sådan plats ligger denna blogg varmt om hjärtat! Läsaren är en center för väckelsehistoriska studier, där en mängd material samlats in genom entusiasm och huvudsakligen ideellt engagemang från av Göran Janzon och Willy Svahn, m.fl. Här samlas främst tryckta skrifter från väckelsen – och samlingen är inte bara bred, utan innehåller även flera unika objekt.

En bra sak är att arkivet inte bara har texter, utan även ting – artefakter, som vi historiker brukar kalla det. Insamlingsbössor, konstföremål och – håll i er! – Emil Gustafsons gitarr! (8-strängad, för den som undrar). Väckelsens materiella kultur är allt för lite undersökt, och Läsaren kan bli en bra resurs för att ändra på det.

Pingströrelsens har sin egen verksamhet för arkiv och dokumentation under ledning av Magnus Wahlström på Pingsthuset i Alvik. Det som är bra här är att man tillgängliggör mycket på nätet. Inte arkivmaterial (än?) men väl uppsatser och böcker. Framför allt serien Skrifter utgivna av Insamlingsstiftelsen för pingstforskning (som man kan donera pengar till…). Här finns återtryck av avhandlingar som Carl-Erik Sahlberg Pingströrelsen och tidningen Dagen och Rodhe Strubles Den samfundsfria församlingen och de karismatiska gåvorna och tjänsterna. Men här finns även värdefulla skrifter som enbart givits ut här, som makarna Gäreskogs Lewi Pethrus i konflikt. Om några konflikter år 1929 mellan Lewi Pethrus och kända personer inom Pingströrelsen eller (ähem…)  Regn, regn färdas över oss. Algot Niklasson och förnyelseväckelsen inom svensk pingströrelse 1950–1951.

Splittring och dialog

Jag läser nu för tredje gången (!) Brad Gregorys hyllade och hatade The Unintended Reformation: How a Religious Revolution Secularized Society. Första gången för en recension – andra och nu tredje gången för kursen Kyrka i moderniteten som ges på THS.

Första gångerna la särskilt märke till univocity-argumentet som Gregory utlägger på ett bra sätt: genom att Gud i nominalismens efterföljd kom att uppfattat som spatial, ”ett ting”, kom Gud att konkurrera med skapelsen. När naturvetenskapen sedan avtäckte mer och mer av skapelsens interna processer och förklaringsmodeller så fick Gud inte ”plats”! Naturen trängde helt enkelt ut Gud.

Vid denna tredje läsning – nyligen påbörjad, ska kanske tilläggas – ser jag tydligt att detta faktiskt inte är Gregorys huvudargument. I stället identiferar han redan från början själva splittringen som det mest problematiska. Allmänt försvagade splittringen det kristna vittnesbördet i världen. Mer specifikt ledde det till relativism när det gäller värdefrågor och strikt ”naturvetenskaplig rationalism” i vetenskapliga frågor. Eftersom kristenheten var splittrad kunde det inte finnas något ”kyrkans perspektiv” att ta in i diskussionen.  Filosofer,  vetenskapsmän och politiker valde därför att tänka, resonera och argumentera utan att ta hjälp av eller relatera till uppenbarelsen. Kyrkan ställdes vid sidlinjen i det offentliga samtalet.

What was left as a means for understanding the natural world? Only reason – understood and exercised in ways that did not depend on any contested Christian doctrines. […] Controversial Christian doctrines that were still discussed… would have to be subordinated to extra-confessional rational discourse if they sought to be something more than preaching to the choir, or an attack on those outside it.

(s 47–48)