Fredags- eller helgläsning

Läsarna tipsar om lite läsning för den som såhär i slutet av veckan är trött på sina vanliga sysslor!

Kort: Mikael Löwegrens replik i debatten kring Uppsala stifts 850-årsfirande och Svenska kyrkans katolicitet, där han betonar kontinuiteten i historien men avslutar med en varning om att denna är på väg att nu gå förlorad:

Svenska kyrkan håller nu i raskt takt på att förspilla sitt arv. Hon behöver återförenas med den stora gemenskapen i kommunion med biskopen av Rom. Men det handlar då verkligen om att återförenas, inte om att en utbrytning skulle återvända till den enda sanna kyrkan. Det svenskkyrkliga arvet behöver i en sådan process tas till vara och integreras i en större helhet. Bara så kan vi sätta reformationens bortre parentes.

Medium: John Webster recenserar Nicholas Healys nyligen utkomna Stanley Hauerwas: A (Very) Critical Introduction i First Things. Healy känner Hauerwas arbete utifrån och in, och hans slutsatser är nödvändiga att reflektera över för alla som inspirerats av Hauerwas:

A long with his ecclesiocentrism, Hauerwas emphasizes the Church’s visibility and a certain perfectionism, both of which prove difficult to reconcile with an understanding of the Church in time as an unsatisfactory, mixed society. Healy counters this first by ethnographical considerations, which aim to show that the Church is not so much a cleanly separate society of well-formed persons as a messy set of unfinished and half-successful negotiations. The ethnography, however, is subservient to doctrine, and the book’s final chapter gathers together the threads by arguing that Hauerwas is a “splendid social ethicist” whose theology is “surprisingly thin.” It says little about divine being and action, justification, the Spirit’s grace, or the life of virtue as orientation to God, Healy concludes. In short, if Hauerwas’s rendering of the Christian lifework is not adequate, it is because it does not place Church and morals sub ratione Dei.

Lång: Symposiet ”Theology as Knowledge”, också på First Things, som en förberedelse för nästa veckas tema på denna blogg: Teologi och Akademi.

 

Religion och vetenskap 2.0

Q: You are convinced that religion will triumph?

A: Yes. It will triumph not only over psychoanalysis but over lots of other things too. We can’t even begin to imagine how powerful religion is.

I spoke a moment ago about the real. If science works at it, the real will expand and religion will thereby have still more reasons to soothe people’s hearts. Science is new and it will introduce all kinds of distressing things into each person’s life. Religion, above all the true religion [Christianity], is resourceful in ways we cannot even begin to suspect. One need but see for the time being how the place is crawling with it. It’s absolutely fabulous.

It took some time, but they [Christians] suddenly realized the windfall science was bringing them. Somebody is going to have to give meaning to all the distressing things science is going to introduce. And they know quite a bit about meaning. They can give meaning to absolutely anything whatsoever. A meaning to human life, for example. They are trained to do that. Since the beginning, religion has been all about giving meaning to things that previously were natural. It is not because things are going to become less natural, thanks to the real, that people will stop secreting meaning for all that. Religion is going to give meaning to the oddest experiments, the very ones that scientists themselves are just beginning to become anxious about. Religion will find colorful meaning for those. We need but look at how it is working now, how they are becoming abreast of things.

Q: Will psychoanalysis become a religion?

A: Psychoanalysis? No. At least I hope not.

Jacques Lacan, Bruce Fink translator, The Triumph of Religion (Cambridge: Polity Press, 2013), 64-65.  Original interview form a press conference held in Rome on October 29, 1974 at the French Cultural Center.

 

(Från Matthew Milliners tumblr)

Söderblom och Svenska kyrkans katolicitet

I tidningen Dagen är Läsaren Jan Eckerdal inblandad i en intressant debatt om Svenska kyrkans historia. Gentemot de katolska skribenter som i en tidigare artikel ifrågasatt talet om kontinuitet från  ärkebiskop Stefan på 1100-talet till Antje idag hävdar Eckerdal Svenska kyrkans katolicitet – och inte minst dess bidrag till Kyrkans katolicitet. Reformationen innebar, skriver Eckerdal, ett kyrkorättsligt brott mellan påven i Rom och den svenska kyrkoprovinsen, men inte ett brott med Traditionen.

I ljuset av denna diskussion finner Läsarna det lämpligt att tipsa om en nyss utkommen biografi över den ärkebiskop som starkast betonat Svenska kyrkans katolicitet, nämligen Nathan Söderblom, ärkebiskop åren 1914–30.

nathan bild 2

Författare är biskop emeritus Jonas Jonson, som alltså på detta sätt följer upp sin utmärkta biografi över Gustaf Aulén (recenserad här).

Vi bjuder på ett smakprov här, ur förordet, där Jonson skissar på de teologiska grundmönster som Söderblom bar med sig genom hela sin gärning:

Den första är att Gud är en levande Gud, som uppenbarar sig genom profeter, historiska händelser och i all äkta religion och som handlar genom människor som ställer sig till förfogande. Den andra är att kyrkan som organisation kan ta sig olika uttryck, men att kristendomen har en själ som är gemensam, bestående och samlad kring försoningens kors. Den tredje är att alla kyrkor – katolska, ortodoxa och evangeliska – har del i kyrkans katolicitet på lika villkor, och att biskopsämbetet är ett synligt uttryck för deras samhörighet och förbindelse med sitt gemensamma urprung.

Ur Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst, s 13

Söderblom försökte tänka enhet i en tid präglad av kyrklig splittring. Hans dröm var en enhet som fortfarande tog hänsyn till den särart som de olika traditionerna utvecklat. En vision som Eckerdal tycks dela.

 

Om huruvida Gud finns

Inför ett seminarium idag har jag gett mina studenter uppgiften att läsa några frågor av Thomas Aquino, vilket har det goda med sig att även jag får läsa honom. Bland annat studerar vi Thomas klassiska fråga ”Whether God exists?”

Thomas utläggning av denna är känd som ”De fem vägarna till Gud”, och denna överskuggar ofta själva inledningen där han tar upp två invändingar mot Guds existens. Inledningen lyder:

It seems that God does not exist;

Objection 1. because if one of two contraries be infinite, the other would be altogether destroyed. But the word ”God” means that He is infinitegoodness. If, therefore, God existed, there would be no evil discoverable; but there is evil in the world. Therefore God does not exist.

Objection 2. Further, it is superfluous to suppose that what can be accounted for by a few principles has been produced by many. But it seems that everything we see in the world can be accounted for by other principles, supposing God did not exist. For all natural things can be reduced to one principle which is nature; and all voluntary things can be reduced to one principle which is humanreason, or will. Therefore there is no need to suppose God’s existence.

Detta kommenteras insiktsfullt av Frederick Christian Bauerschmidts i Holy Teaching:

The objections in this article are best understood if taken together. The first says that the existence of an infinite God would overwhelm a finite world, in effect leaving no room for anything that is not God (e.g. evil). The second says that since everything in the world can be accounted for by some finite thing there is not room for an infinite God. Thomas’s response to both of these objection is implicit in his conception of the relationship between God and the world: it is a mistake to think of God as an ”object” that competes for room with the other objects that make up the world.

(Sidan 51, not 27)

Mer på samma tema: ”Den heroiska ateismen” av David Bentley Hart.

Sverigedemokraterna och den svenska demokratin

Även Läsarna känner sig kallade att bidra till den mikro-industri som kommentarerna till Sd:s 13% i gårdagens val har givit upphov till.

Sd gör resan till positionen som Sveriges tredje största parti  utan stöd från etablerad media. Givetvis har de vissa egna kanaler, men av de breda allmänna tidningarna  motarbetas och fördöms de med viss frenesi. Ändå blir de riksdagens tredje största parti.

Som jag uppfattar det är detta en del av den krisupplevelse som Sd:s framgångar ger upphov till. Det talar om ett avstånd mellan media och folket som röstar: drygt 700 000 svenskar är uppenbarligen oberörda av tidningarnas rapporter om skandaler inom partiet, liksom av politiska kommentatorers kritik av partiets politik. Vad säger det om mediernas ställning och det offentliga samtalet i Sverige?

Den tyske sociologen Jürgen Habermas talar i boken The Structural Transformation of the Public Square om ”den borgerliga offentlighetens” betydelse för västerländsk demokrati:

The bourgeois public sphere may be conceived above all as the sphere of private people come together as a public; they soon claimed the public sphere regulated from above against the public authorities themselves, to engage them in a debate over the general rules governing relations in the basically privatized but publicly relevant sphere of commodity exchange and social labor.

I denna offentlighet möts medborgarna i en demokrati  för att diskutera  gemensamma angelägenheter. Här tas  ingen hänsyn till status, utan rationalitet och förmåga att överyga vad det som gällde.

Man kan givetvis fråga sig om den vackra, öppna och rationella arena som Habermas beskriver någonsin har existerat. Men en viktig poäng, värd att ta med sig, är att demokratin är beroende av öppna, gemensamma samtal. Det räcker med andra ord inte att rösta vart fjärde år, man måste konversera däremellan. Och det är viktigt för demokratin att alla är representerade i samtalen. Habermas talar om inklusivitet – det får inte bli ett samtal som förs av en ”klick”.

”Vilka är de 700 000?” är en fråga som idag dyker upp här och var, i sociala medier såväl som i tidningarna. Frågan indikerar en homogenitet i dagens offentliga samtal . Det är ingen riktigt som känner de 700 000, eller förstår hur de tänker – i alla fall inte tillräckligt bra för att kunna övertyga dem om att rösta på ett annat part!

De 700 000 låter sig uppenbarligen inte påverkas av det offentliga samtalet. De står liksom utanför. Fyra års kritik och skandalavslöjanden resulterade inte i att Sd fick lämna riksdagen, utan att deras stöd fördubblades. Vad säger det om det offentliga samtalet ? Dess relevans, inflytande och räckvidd? Är det demokratibärande på det sätt som det borde vara? Och vad säger Sd:s framgångar om de etablerade mediernas makt och inflytande, och om deras förmåga att förstå och påverka sin omgivning?