Det finns böcker och texter som förmår riva murar för vårt tänkande. Ord lagda till ord som mirakulöst omformar världen. Den rumänske författaren Mircea Cartarescu skapar sådana texter. I hans tre självbiografiska böcker Orbitór (Vänster vinge, Kroppen och Höger vinge) tar han oss med på svindlande resor där hans uppväxt, staden Burkarest, Gud, hans kropp och medvetande vävs samman till en fascinerande värld där allt hör samman. Med sina ord förmår han skildra en värld där vi anar hur ande och materia inte är skilda storheter. Ibland går jag vilse i hans texter andra gånger låter jag mig lyckligt hänföras. Som i dessa ord om kropp och tro:
När jag denna tysta sensommareftermiddag sitter i undertröja framför skrivboken med bruna plastpärmar betraktar jag mina händer. De avtecknar sig bleka men med mörka konturer mot det gyllenröda fönstret. Jag studerar huden som täcker dem, rynkig och halvgenomskinlig som mjukt glas, hårt enbart på fingertopparna där naglarna växer under de trasiga nagelbanden – som jag jämt biter på tills de blöder – och liknar vissa insekters styva täckvingar. Under huden skönjer man senorna som verkar på fingrarnas hävstänger. Och fingrarna rör sig därför att vi inte tvivlar. Därför att det inte bara är blod, lymfa, hormoner och socker som strömmar innanför hudens gränser, utan framför allt tro. ”Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så.” Vi säger åt fingrarna att vidrör, säger åt ögonen att se och säger åt benen att gå, och dessa delar av materien underkastar sig, ty de ingår i vårt rike och vi vet i samma ögonblick som vi befaller dem att de kommer att lyda, för på sätt och vis är befallningen just denna förvissning.
I kroppen har vi inflätat i artärer och vener, hopknutet i nerver och motorikplattor, fuktat av osmotiska vätskor ett cirkulationssystem som utgörs av tveklös tro, av förvissning om vår änglanatur. Ty detta har vi alltid kallat ängel – förmedlaren som iklädd tron utgår från anden och sätter materien i rörelse, formar den och kuvar den. I hjärnan finns en metafysisk vakuumpump, ett neutralt hjärta med långa gyllene ljusslangar som till kroppens alla provinser, departement och kantoner sänder ut behagfulla budbärare simmande i trons serum. Och som de androgyner de är med zirkontestiklar och ametistbröst ilar de mot ansamlingar av tvärstrimmiga muskelfibrer, drar ihop somliga och släpper efter på andra, riktar dem mot det som vårt innersta väsen vill, och fingret rör sig och berget kastar sig i havet.
Orbitór, Vänster Vinge (Panache, Albert Bonniers Förlag, 2002)